Gästkrönika: Atleti - Un sentimiento, una pasion inagotable
Fortfarande det första ordet som kommer upp i mitt huvud, helt jävla sjukt. Atlético de Madrid, en klubb som varit en central del av mitt liv i ett halvdussin år, är tillbaks i Champions League. Tillbaks i den europeiska fotbollens finrum, precis där de hör hemma.
Thom Hörnström hade svårt att somna efter gårdagens magiska uppvisning av Atlético de Madrid, när de hade krossat tyska Schalke med 4-0. Han förklarar på ett utsökt sätt den känsla som många Atletifans känner denna dag. På Atléticos forum är Thom mer känd som John Mayer, mycket nöje!
Niclas Boberg
Redaktör Atlético
Sjukt.
Fortfarande det första ordet som kommer upp i mitt huvud, helt jävla sjukt. Atlético de Madrid, en klubb som varit en central del av mitt liv i ett halvdussin år, är tillbaks i Champions League. Tillbaks i den europeiska fotbollens finrum, precis där de hör hemma.
Matchen som spelades igår var magisk. Magisk i ordets sanna bemärkelse. Känslorna som jag, och troligtvis flertusentalet andra röd-vita fans kände var otroliga, ärliga, öppna och inte minst glädjefyllda.
Få gånger i mitt liv har jag varit så genuint glad, lycklig och fylld av enbart positiva känslor som under gårdagens match. Ångesten och olyckligheten när Forlans skott rensas undan på mållinjen av Schalkes Bordon byts ut mot ren glädje när allas vår Kun Agüero sätter pannan till bollen och ger hemmalaget ledningen och knappt hinner jag hämta mig innan jag upptäcker att träbenet Perea stod för assisten.
Då, redan då, så visste jag att det var klart. Innerst inne så förstod man att det här var ett Atlético som inte tänkte falla tillbaks i samma gamla ram som smutsat ner den röd-vita stoltheten de senaste åren. Det var något som hände, något som inte går att förklara. Något helt underbart.
Försvaret är samlat…lugnt, nästan kusligt stabilt och offensiven oroar tyskarnas försvar. Atlético spelar som ett topplag ska spela och går in i halvtidsvilan med en välförtjänt ledning och på alla håll känns det lugnt. Fansen känns lugna, spelarna känns lugna, matchen känns nästan vunnen. För oss som känner vårt Atlético Madrid så förstår man hur annorlunda detta är och vem vet, jag kanske gör en höna av en fjäder, men just då, just igår kväll på ett kokande Vicente Calderon så kändes det som att någonting ändrades, en linje korsades och Atlétco växte. Som lag. Som helhet. På riktigt.
Sentimentalitet kan spela in, inget snack om det, för även fast jag älskar Atlético så råder det inget tvivel om att mina år som Rojiblanco har varit allt annat än en dans på rosor. Jag kan fortfarande erinra mig perioden i mitt liv då jag föll för Atlético, nästan som om det vore igår. Vänner och kära pratade om storklubb efter storklubb men jag hade andra saker i tankarna. Livet i det stora hela, saker som förut hade varit triviala började spela en allt större roll. Kärlek till det mesta och ingenting, en puss på kinden från en flicka jag inte minns namnet på och en själslig mognad som på något sätt gick hand i hand med ett röd-blå-vitt emblem. Atlético hade just påbörjat sin nya resa mot toppen, mot succé och bekräftelse både officiellt och inom klubben och eftersom jag samtidigt gav mig ut på samma färd klickade det. Jag föll, som en sten.
Igår nådde de äntligen den sista stigningen, den långa vandringen är gjord och nu väntar den sista branten innan resan är fullbordad. Personligen har jag en bit kvar till samma plats på livsresan, men att få se Atlético de Madrid ta sig ända hit har gjort mig full av tillförsikt inför framtiden.
Jag var inte med 1996, tyvärr, och det sörjer jag över dagligen. Men att se vårt kära Rojiblanco gå från ett fallerande lag i Segunda till den uppvisning vi fick se igår är något som jag uppskattar otroligt mycket. Jag tror det är svårt att förstå vilket viktigt steg detta faktiskt var, den här vinsten. För många i dagens fotboll så är det bara en match i mängden, en storvinst från ett bra lag, men för Atlético så är det så mycket mer. Steget från att slåss om europaplatser i Primera División och husera i Spanska cupen med förhoppningar om övrig triumf till att faktiskt ta sig in i Champions League, världens bästa fotbollsturnering, är enormt. Ett otroligt viktigt steg är taget och en essentiell linje är passerad, mitt i allt står vi och får uppleva det hela, njut Rojiblancos, njut.
Njut likt Diego Forlan gjorde när 2-0 målets rullades in i en blandning av teknik och ren vilja. Njut likt jag gjorde då hela Vicente Calderon skakade av ren eufori och försök förstå hur otroligt viktigt detta var. Atlético de Madrid vann en direkt avgörande match. All press var på dem, ett bra lag stod som motståndare och man hade allt att förlora. För ett år sedan hade bilderna vi fått med oss till sömns bestått av en besviken Maniche med tomhet i sin blick, i natt så är allt jag kan tänka på en jublande Diego Forlan löpandes över Vicente Calderons gräsmatta med sin röd-vita matchtröja i ena handen.
Atleti - Un sentimiento, una pasion inagotable
Jag är inte helt säker på vad jag har skrivit och jag vet inte vad jag vill få fram med det hela, men en dag som denna tycker jag att man kan ha överseende med att fotbollslektyren blir en aningens osammanhängande. Senare idag är det lottning angående vilka Atleti kommer att stöta på i Champions League-gruppspelet, en lottning som jag inte bryr mig nämnvärt om. Självklart vore ett vidareavancemang otroligt roligt men samtidigt så kan jag inte låta bli att andas ut redan nu, något jag givetvis hoppas att jag är ensam om. Atlético har tagit sig till Champions League, till toppen, och från att ha allt och förlora har man nu allt att vinna. Fortsätter Atlético spela som de gjorde igår så kan detta bli ett otroligt roligt år men innan vi börjar spekulera om framtiden och eventuell åttondelsfinal så vill jag bara stanna upp i det här ögonblicket. Andas in känslan av lycka, självsäkerhet och salighet. Känslan av ett nytt Atlético som upplevs som ett lag. Känslan av ett mullrande Vicente Calderon och förnimmelsen av rött och vitt som flyter samman och uppnår perfektion.
