Krönika: Nu jääävlar!
Äntligen är det dags igen!

Krönika: Nu jääävlar!

Lite tankar och reflektioner inför kvällens drabbning mot Manchester United. Huvudtemat är stolthet.

Nu jävlar! Åh vad jag saknat detta. I över två år har jag väntat, två långa år! 2006 var ett underbart år på många sätt. AIK gick som på räls i Allsvenskan och knep sånär SM-guldet. Även om det inte räckte ända fram den gången så var det ändå en fröjd att följa mitt svartgula lag den säsongen.

Men det mest bestående minnet från året 2006 är ändå Villarreals framfart ute i Europa. Det var många nervpirrande höst- och vårkvällar under den säsongen, och även om det hela slutade med en missad straffspark så var man stolt över vad laget hade presterat i turneringen, vilket jag så fint beskrev i en hyllningskrönika efter matchen.

Jag minns slutsignalen den 19 april (ja, jag fick Googla) 2006 precis som om den var igår. Det var total tomhet blandat med stolthet, en alldeles ny känsla för mig personligen. För även om jag var gråtfärdig av sorg för att vi hade åkt ut, så var det ändå av någon märklig anledning mestadels stolthet jag kände just då. I den där krönikan minns jag att jag skrev att vi snart skulle vara tillbaka i Champions League igen. Jag fick rätt. Det var en sån där känsla som jag tror att de flesta med ett Villarreal-hjärta där ute kände just då.

Nu är det inte många timmar kvar till avspark igen. Den 27 september 2005 (ja, jag fick Googla igen) var den senaste gången. Jag talar förstås om Manchester United - Villarreal. Det har gått nästan tre år sen sist. Mycket har hänt. United har vaknat till liv igen efter dvalan de befann sig i då och bör såklart efter fjolårets fantastiska säsong betraktas som Europas bästa lag, MEN, jag är tämligen övertygad om att det här är början på en ny dvala för Man Utd.

Villarreal å andra sidan har bara fortsatt att växa som klubb i ett rasande tempo och har även de en makalös säsong bakom sig. Mötet idag får egentligen sluta precis hursomhelst, jag är bara glad över att vi är tillbaka igen, och tro mig, vi är här för att stanna.

"Experterna" i mediasverige har erkänt dålig koll på Villarreal. Och nu snackar vi inte bara om alla låtsasexperter i TV och tidningar, utan även de så kallade Spanienexperterna har rent av pinsam koll på vårt underbara lag. Det gör mig egentligen ingenting, de får mer än gärna räkna ut oss. Vi är vana att axla rollen som outsiders, och jag tror att laget mer än gärna slår från underläge igen. Den enda anledningen till att de så kallade experterna räknar ut oss stavas okunskap. As simple as that.

För tre år sedan slutade båda mötena mellan United och Villarreal mållöst. Just dessa två matcher var de klart tråkigaste under Villarreals fina CL-säsong, där man gick obesegrade ända fram till semin mot Arsenal. Det är för övrigt Villarreals hittills enda förlust i klubbens korta Champions League-historia. Det får gärna fortsätta på det viset.

Som sagt, nu är det inte långt kvar. Känslan i min kropp är en stor mängd nervositet blandat med en gnutta hopp och förtvivlan, men framförallt stolthet. Jag är stolt, oavsett hur det går ikväll. Att få se elva Villarrealspelare på plan inför ett fullsatt Old Trafford med Champions Leage-hymnen i bakgrunden, det har jag väntat på i vad som känns som en evighet. Låt oss bara hoppas att det blir en mer underhållande tillställning denna gång.

Kalle Nybacka2008-09-17 14:00:00
Author

Fler artiklar om Villarreal