Krönika: Ett helt galet derby
Real Madrid har återigen vunnit på Vicente Calderón, denna gång efter en holmomgång som folket sent kommer att glömma.
Det var ett ljudlöst derby, till en början - när Ruud van Nistelrooy redan efter 40 sekunder dundrade in 1-0 till Real Madrid så bestals vi på Vicente Calderóns stumma stämning, men vad gjorde det när Madridistas världen över saluterade holländaren i vardagsrum och pubar världen över.
Det är verkligen något speciellt med El Derbi Madrileño - för min egen del handlar mycket om "rädslan" - orkar man tackla en förlust just mot Atlético? Och orkar man göra det just när statistiken i många säsonger spelat Real Madrid i händerna? El Clásico mot Barcelona är ett kapitel för sig, vi lämnar det mötet i skuggan för nu, El Derbi Madrileño är ändå matchen som avgör kampen om stan - den spanska huvudstaden är Real Madrid, den andas Real Madrid och dessa antaganden byggs bara vidare när Real Madrid gång på gång besegrar Atlético Madrid.
Derbyt har en tendens att bjuda på tidiga mål, förra säsongen var det Kun Agüero som nätade på Bernabéu redan efter en minut och dessförinnan har dels Raúl nätat mycket tidigt på Vicente Calderón och vem minns inte Ronaldos mål på mjukisbrallan med svettig kepa 2003? Då tog det 14 sekunder innan bollen låg i nät.
Men frågan är om inte just denna kväll i sydvästra Madrid slår det mesta? Det var verkligen ett helt galet derbyt - trots att man "bara" är 23 år gammal/ung så var det detta inte nyttigt för hälsan, flera gånger ställde kvällens sällskap på åtta livliga män diagnosen "hjärtstillestånd" på undertecknad. Efter att ha levererat samtliga svordomar ordboken kan erbjuda på både svenska och spanska konstaterades snabbt min ilska på kvällens domare, Clos Gomez. Mannen med pipan var sådär genuint dålig som bara spanska domare kan vara. Att den spanska domarkåren älskar att stå i fokus är ingen hemlighet men när dessa rättsskipare dessutom är extremt dåliga så blir det helt enkelt för mycket.
Utvisningen på Perea går att diskutera - förvisso fick han Sneijder att blöda rejält från ansiktet men varje fall jag har sett värre saker än colombianens flaxande händer i ansiktshöjd. Det röda kortet på Ruud van Nistelrooy är ren och skör kompensation från Gomez - så oerhört svagt att visa det röda kortet i den situationen - ett tecken på enorm svaghet.
När dessutom samma man i sammarbete med sina odugliga assisterande domare vinkat bort två korrekta Real Madrid-mål och dessutom berövrat Higuaín på ett rent friläge med Leo Franco så var måttet rågat - Clos Gomes skulle till varje pris spela kvällens sista fiol på Calderón-stadion.
0-3 hade varit det korrekta resultatet i paus, nu stod det 0-1 tack vare ren inkompetens. "Murphys lag" känner ni kanske till? Allt som kan gå galet gör det, och vid sämsta tänkbara tidpunkt. När Simão med minuten kvar får ett ypperligt frisparksläge så vet man att kvitteringen kommer. När man matchen igenom fått allt emot sig, när man matchen igenom missat målchanser så vet man - motståndaren kommer att kvittera - motståndaren kommer att straffa ens ineffektivitet och inkompetensen från beslutsfattaren.
1-1 var inte ens nära att vara rättvist, en riktigt bra målchans hade Atlético i denna match och det var när den alltid så fenomenale Kun Agüero brände ett friläge tidigt efter paus. Men likförbannat, bollen i mål och troligtvis två tappade poäng på grund av oförmåga och en matchen igenom pinsam domarinsats - Murphys lag.
Det är svårt det där - hur ska man bete sig när man sitter och kollar på matchen med åtta grabbar som hellre lyssnar på Itunes smörgåsbord och diskuterar livets mening? Jag brukar klara ungefär fem minuter, sen visar jag mitt rätta jag. Våldsamma gester med armar och en rätt smutsig tunga brukar sticka ut inom gruppen och denna match var sannerligen inget undantag.
Straffen kommer, jag är i upplösningstillstånd. Jag förstår inte. Hur orkade vi ens anfalla efter Simãos chockmål? Hur kom Drenthe ens på att göra 411 stycken Denilson-finter? Hur tänkte Heitinga när han sträckte ut benet? Jag hörde inte domarens signal, jag såg den - straffspark, 96:e minuten.
Jag orkar inte ens kolla - tror jag. Knäböjd ber jag - som bara oreligiösa kan göra. Knäböjd som en katolik, tre snabba korstecken och ett högljutt "Allahu akbar" - Higuaín VS Franco.
Det var rättvisan som skickades in bakom Leo Franco, logiken fick segra och domare Clos Gomez fick avgöra matchen precis som hans manus förutspått. Men framförallt var det storebror som med en allsvetande klapp på huvudet meddelade lillebror att "nära skjuter ingen hare".
Jag vet inte vad som är störst. Att Real Madrid återigen vinner på Calderón? Att man gör det utan Diarra, Robben och Guti? Fernando Gagos insats? Higuaíns nerver i den 96:e minuten?
Allt jag vet är att jag är helt slut. Jag är en 23 år ung man i mina bästa dar som efter denna kväll bara känner lättnad. Real Madrid är kärleken i mitt liv. Tänk vad en fotbollsmatch kan beröra.
