Legender och åsikter
Det finns flera sätt att lämna kvar ett minne av vem man var. Ditt namn kan föras vidare genom dina barn, ett familjeföretag, politisk karriär, vetenskapliga eskapader eller kanske nöjesindustrin. Att lämna efter sig ett namn och arv är oftast en viktigt del för många i slutändan. Fotbollen är så mycket mer, de framgångsrika som spelat fotboll lämnar inte bara efter sig historiska minnen, utan även törsten i oss alla att vilja se dem komma tillbaka och spela igen, de lämnar efter sig något större, något som i våra kretsar kallas legender.
Diego Armando Maradona må vara kallad god of football medan Edison Arantes do Nascimento nästan fått en likadan titel, fast mer i monarkins tecken istället för det religiösa. Dessa legender i mitt tycke har blivit överdrivet stora på grund av romantisering och önskan hos hjärtefolket att ha sina egna med i idrottens hall of fame under sportens unga år och in i modern klassisk tid.
Jag vill ta tillfället i akt och klargöra att det finns en man som är större än båda dessa herrar i mina ögon, en man som inte nämns lika ofta i legend sammanhang som han borde göras, en man som har avgjort stora matcher, levererat oavbrutet i sina klubblag under hela hans karriär, tagit hem alla individuella priser som går att ta hem och vunnit allt som går att vinna förutom Premier League. Jag pratar om den absolut störste genom tiderna enligt mig, Zinedine Zidane.
Detta må skapa reaktioner i klass med upploppen i Watts1992, med tanke på min historia, så förbereder jag mig. Men jag håller fast vid Zidanes storhet.
Zizous tredimensionella meritlista får en redan imponerande dito hos Maradona och Pele se ut som en blygsam CV gjord för att söka jobb på Mcdonalds. Jag har alltid haft svårigheter med att se storheten hos Pelé, även fast jag kollat på alla hans klassiska VM matcher på dvd.
Det finns saker som Maradona kan göra med en boll på planen som Sergio Agüero och Lionel Messi är ganska nära på och även ibland lika bra på att göra, förutom kanske då golf och tennis relaterade jongleringsaktiviteter utan vare sig rack eller klubba. De tillhör en annan skola, beroende av det progressiva och explosiva drivet i steget mer än taktik.
Zidane tillhör den skara som drivs av att spelintelligensen och uppfattningen jobbar på högvarv, nästan fem gånger snabbare än kroppen, precis som Fabgregas och Riquelme, en spelartyp som jag personligen är väldigt förtjust i. Det Zinedine kan göra i tanken före boll, i tanken med boll och i tanken efter boll är det få eller rättare sagt ingen som varken idag eller någonsin kunnat matcha, den mannen är ett unikum utan konkurrens.
Om Diego Armando Maradona var Gud så är Sergio Agüeros ankomst definitivt utan tvekan the rebirth of the chosen one, och på rätt väg att bli en av de största någonsin inom Argentinsk fotboll och en fotbollslegend under tillverkning.
Nu kommer en viss supporterfalang begära min offentliga halshuggning på forum och pm. Messi i all ära, men fotbollsvärldens hetaste talangpotatis just nu är Sergio Agüero. Messi spelar med ett lag som för det mesta bär fram honom och sig själva på plan, medan Kun spelar i ett lag som han i de flesta fall måste bära fram själv, i skuggan av förbannelser och evig otur.
Messi har råd att spela för Messi medan Agüero ofta måste spela för att laget ens ska kunna fungera. Jag kan helt ärligt inte se Messi bli en superlegend som folk kommer att minnas årtionden framåt efter hans karriär. Trots sina extremt skickliga dribblingar och ryck är han ganska alldaglig som karaktär, nästan på gränsen till saknad av karisma och närvaro.
Han kommer spela sina år i Barcelona och kanske någon annan klubb, vinna någon guldboll hit och dit, men aldrig bli en fotbollspersonlighet man riktigt minns långt senare. Jag kan ha fel, det var mina personliga åsikter, inte fakta, inget folk behöver ringa justitieombudsmannen för.
Det handlar inte bara om att bli stor i Europa. Sergio Agüero har saker som inte Messi har vi sidan om planen för att kunna bli Argentinas nästa riktigt stora fotbollsson. Kun har starka rötter och kopplingar till den inhemska fotbollen och supportrar. Väldigt omtyckt av den alldagliga lastbilskörande medelargentinaren.
Agüero är deras produkt, han är en av dom, medan Messi är mer den där avadopterade sonen som ingen medelargentinare känner igen sig i. Är man Argentinare så ligger mycket i händerna på det egna folket om du ska bli en riktigt legend eller inte, om dom har lust att göra dig till gud eller inte.
Maradona blev i grunden så stor på grund av att folk dyrkade honom i Argentina, hade folket inte höjt hans nyvunna status så mycket i hemlandet så hade han inte nog varit den superlegend han är idag.
Zinedine Zidane - Tack för all din magi genom åren ända från din tid i Bordeaux - du kommer att vara otroligt saknad på en fotbollsplan, så länge du inte spelar i helvitt.
