En tribut till Sergio
I never saw the morning until I stayed up all night I never saw the sunshine until you turned out the light I never saw my hometown until I stayed away too long I never heard the melody, until I needed a song. Tom Waits, San Diego Serenade
Varför? Antingen varför, eller vem. Det är reaktionerna som oftast uppstår då jag på frågan om vem som är min favoritfotbollsspelare svarar Sergio García. Jag har tänkt förklara det vid flera tillfällen, men jag har inte kommit mig för att göra det då det innebär en resa några år tillbaka i tiden, och med den återresan återuppstår platser i mitt minne som jag inte vill besöka igen, inte om jag inte måste.
Men jag gör det för er, det var länge sedan vi var personliga med varandra, nu.
Augusti 2006 och jag låg på psykakuten efter att jag försökt ta mitt liv. Avdelning 26 var ganska fullbelagd, jag fick dela rum med en kvinna som just kommit till Sverige från Irak, och vi kunde inte prata med varandra så bra. Den dagen min pappa kom och besökte mig fick jag tillstånd att ta en promenad, vi gick genom skogen, pappa och jag, till kiosken och jag köpte en tidning till henne. En sådan med mycket bilder i, och med bara lite text. Så att hon skulle ha någonting att göra. Min pojkvän och mina vänner försedde mig med böcker, vi smugglade in min laptop (och sladden!) på rummet utan problem, jag höll mig sysselsatt. Det var värre för henne. Hon var helt ensam.
Sedan hon fick tidningen började hon dricka te tillsammans med mig. Vi satt under tystnad framför text-tv där jag försökte följa matchen mellan Atlético Madrid och Valencia. Det var bara månader efter att jag återupptäckt fotbollen, det var första La Liga för mig.
Jag läste allt jag kom över. Jag försökte hitta ett lag att tycka bäst om. Först bestämde jag mig för Atlético. Sedan för Real Madrid. Jag valde den ena, sen den andra, försökte känna mig fram.
Och sedan kom Zaragoza. Plötsligt var de bara där.
Det var Zaragoza innan kollapsen, det var Zaragoza då de var förbannade, energiska, vackra, stolta.
De var allt som jag inte var, det var min första ögonblicksförälskelse.
Jag började studera Zaragoza, jag kastade mig över alla texter jag hittade, jag satt med min spanska ordbok och översatte artiklar jag för hand skrivit av från datorskärmen i soffan om kvällarna. Jag letade streamar och mål på Internet, och mitt i allt och överallt var Sergio.
Sergio García de la Fuente, född den 9 juni 1983 i Barcelona, uppvuxen i staden och skolad i F.C Barcelonas ungdomsakademi, kom till Zaragoza efter en sejour i Levante. Att det inte fanns någon plats för honom i moderklubbens A-lag tyckte han sig inse tidigt.
Hösten 2006, ett år efter det att han anslutit till Zaragoza kom han så att representera allt jag tyckte mig sakna i mig själv, som jag önskade att jag kunde vara.
Sergio som inte bad om ursäkt för sin existens, som hittade otroliga vägar överallt, som var full av energi och full av mod, han var sin alldeles egen. Han var kreativ och han sken, mer än någon annan och mer än något annat. Just där och just då älskade Sergio García att spela i Zaragoza, det genomsyrade allt han gjorde, varenda rörelse, och det gick hela vägen från Spanien hem till mig. Sergio blev en styrka, som en sådan har jag betraktat honom allt sedan. Långt ifrån perfekt naturligtvis. Perfektion intresserar mig sällan, det finns det få fullkomliga saker som gör.
Av naturen är jag ingen stor romantiker, jag känner mig vilsen och borttappad i krystade situationer, som de romantiska ofta är då jag tittar ut på med mina ögon. Min föreställning om kärlek sammanfattas enkelt som bortom ord. Ord för mig är någonting konkret även i sina mest ambitiöst abstrakta försök. De förklarar alltid någonting, kärleken, om den är sann, går inte att kläs i ord.
Det finns ingen logik bakom den; den är där eller så är den det inte.
Liksom Zaragoza så var Sergio där, explosionen han.
Och så plötsligt hade jag någonting att se fram emot, om än aldrig så lite. Jag uppfylldes av detta, att följa rörelsen kring klubben, jag började åter längta efter dagar som skulle komma. Alla som har befunnit sig där nere, där jag var då, vet att det är näst intill omöjligt att drömma om en framtid, när allt man vill är att dö.
Jag klarade veckorna, jag klarade dem bra. Jag fyllde dem med fotboll och med böcker. Zaragoza, och Sergio García, växte in i mig under den hösten, blev naturliga delar av en vardag som trevande sökte sig längre bort ifrån döden. Den livsvilja jag byggde upp och som jag i mångt och mycket lever på än idag göts delvis samman av klubben, och av Sergio, för det kommer jag att vara dem båda tacksamma så länge jag lever.
Kanske förstår ni.
Jag lärde mig leva. På många sätt, det här var ett av dem.
I december den hösten började jag skriva på Svenska Fans, på Zaragozasidan. I februari fick jag börja på Spanien också och trots att det blev mycket att försöka ta in och hantera på samma gång så kunde jag aldrig komma längre bort ifrån Aragonien än så; jag höll mig över provinserna och de autonoma regionerna, inom landet. Det gör jag fortfarande.
Den kommande säsongen blev en dyster sådan för Zaragoza. Men Sergio briljerade. Victor Fernandez, som tränade laget fram till jul 2007, förstod att använda sig av såväl Milito och Oliveira som Sergio García, som flyttade ner på mittfältet och som gjorde det med bravur.
Minns ni hans enorma match mot Deportivo då i våras, då hoppet tändes för en liten, liten stund, innan Zaragoza trillade ur? Zapaters och Sergios outtröttliga kämparanda på högerkanten, densamma som jag såg då, ett och ett halvt år tidigare, då jag nästan inte levde. De misslyckades hela tiden. De slutade aldrig försöka. Det fanns inget stopp i dem.
I mångt och mycket föreställde jag mig Zaragoza och Sergio som ett, som de var byggstenar i återskapandet av mitt liv. Jag höll dem för oskiljaktiga; en homogen enhet, men med degradering och EM-guld tog Sergio Garcías del i Zaragozas historia förmodligen slut, och precis innan transferfönstret stängde skrev han på för Betis.
Det går bra för Sergio hos de grönvita, självklart gör det det. Han får fortsätta spela på kanten, vilket passar såväl honom som laget utmärkt. Betis får en välbehövlig anfallsinjektion, och Sergio får glänsa och fortsätta att spela i Primera där han hör hemma. Den främsta ligan för den främsta av spelare.
För det handlar inte om att briljera med de mest spektakulära av dribblingar omringad av världsstjärnor. Det handlar om något annat. En känsla, ett driv och ett helvetes slit. En energi som är ens alldeles egen. Och som når så långt, så långt bortom föreställningarna.
Om jag så lever i 1000 år så kommer det aldrig att finnas en spelare av Sergio Garcías kaliber för mig. Jag kommer alltid att hålla honom kärast. Inte för att han är mest känd, eller för att han gör mest mål, eller för att han gör de snyggaste krosspassningarna. Utan för att han helt utan att vara medveten om det, utan att försöka eller ens bry sig, med det egna som finns kring honom, hans aldrig ursäktande person, lyckades inspirera mig nog till nästa andetag.
