Fuera de juego
Mediafrågor och el clásico
Deltagare:
Robert Johansson, Redaktör Spanien
Nina Ljung Fredman, Krönikör Spanien
Tobias García, Skribent Spanien
Sverige och Spanien har som länder olika förutsättningar när det gäller fotboll och att fostra nya talanger, och spelet ser därför ut därefter. Vilka tycker du är de avgörande skillnaderna för att den spanska ligan och det spanska landslaget är så mycket bättre än de svenska motsvarigheterna.
Robert:
- Man brukar säga att ett lands kultur avspeglar sig på fotbollen och kollar man på den så är det ju glasklart. Enda problemet är ju att de kan spela fotboll överhuvudtaget i Spanien med den synen. I ett land med mañana-mentalitet där man får vänta på ny gas till spisen i tre dagar, där taxichaffisar inte vet hur de ska köra eller en domare inte vet hur man kan hantera pipan ska det väl bara inte gå? Tack o lov så gör det de iallafall.
Solen, värmen och ett genuint intresse höjer standarden och viljan medan man i landet lagom har så mycket annat att oroa sig för och viljan att bli bra störs av en massa andra sidoprojekt på helgerna.
Sedan var det någon som viskade till mig att de bor fler människor på den Iberiska halvön också och att urvalet därför är större...men det är en annan historia.
Nina:
- Jag tror att väldigt mycket beror på pengar här. De stora [riiiika] klubbarna plockar upp de potentiella löftena då de är 13, 14 år. Sedan äger de dem. Om de aldrig blommar ut så säljs de vidare till dem med mindre pengar. I bästa fall till Sverige. Med skattkistor likt de som Barcelona och Real Madrid sitter på kan de tillskansa sig det bästa som finns i form av ungdomstränare, ledare, nutristier, psykologer, anläggningar, lärare, motivationskonsulter och där med skapa en färdig och ofta väldigt duglig och hållbar produkt (ja, hela den där industrin - som det faktiskt är - äcklar mig ) som om inte annat kan inbringa en vacker slant då den säljs vidare så att man inte går back när det är dags att köpa nästa.
Inte för att intresset för fotboll är litet i Sverige - det är det som bekant inte- men antalet intressanter som spenderar pengar på det hela är inte lika stort som det är i Spanien, här spelar befolkningsantalet in på ytterligare ett sätt. Alla invånare här (de här 9 fina miljonerna) blir de två största städerna i Spanien, blir mindre än så.
Skolas man som fotbollsspelare i ett land som har hela världens blickar på sig växer man med en annan bild av sporten och av sin egen potentiella betydelse, gör man det i ett litet, kallt land som få människor bryr sig något vidare om och där Jantelagen är grundlagsstiftad, gör man det inte. Oavsett vilket så avspeglas detta. På alla sätt gör det det.
Tobias:
- Tekniken och passningsspelet är enligt mig den största skillnaden. Jag tror att största skillnaden är träningsupplägget, i Spanien prioriteras träning med boll i redan ung ålder därav tekniken och passningsspelet. Den uppfattningen har jag inte i Sverige, här klagar vi hela tiden på att klimatet sätter hinder, att vi bara är 9 miljoner invånare och har inte lika mycket att välja på osv. Men jag kan faktiskt inte förstå att Sverige som är nog det landet där lagen mest tränar under ett helt år har så pass undermålig teknik och passningskicklighet. Jag menar har vi mer tid att träna så borde man t.ex. under vintermånaden November till April prioritera enbart teknik och passningsspel. Att svenska lag idag ägnar ungefär 6 veckor av året att ha styrketräning är för mig oförståeligt.
I Sverige har vi en välutvecklad tekonlogi med internet-tv, bloggar och allt vad det heter. Många av journalisterna som bevakar fotbollen är stora personligheter och inte sällan hamnar fokus på deras egna glans(?)fyllda liv medan all fokus i Spanien ligger på själva fotbollen och inget annat. Hur ställer du dig i denna fråga? Vad är att föredra?
Robert:
- Spanjorerna kan helt klart låta fotbollen tala sitt eget språk eftersom den har sitt eget varumärke. I Sverige är det inte riktigt så. Hos Moder Svea har vi kommit längre vad gäller teknik men vi måste också försöka bredda produkten så mycket för att locka alla möjliga läsare/tittare/lyssnare. Och då är det bra att skriva om ditten och datten. Sen ska jag själv dock inte sticka under stolen med att jag gillar att läsa kuriosa runt fotbollen. Kanske inte om mackorna i pressrummet, kroglivet eller svår shopping men iallafall små anekdoter om sådant som hänt i samband med en match.
Bland det första jag lärde mig under journaliststudierna var att man skulle undvika det egna jaget och istället förmedla en historia så att den som tittar/läser/lyssnar skulle kunna följa den genom sig själv. I Sverige kommer vi längre och längre från den devisen...
Nina:
- Vad som äger rum på en fotbollsplan kan jag mycket väl se med egna ögon, vad som sägs på efterföljande presskonferens kan jag höra. Att återge sådant objektivt är naturligtvis aldrig så välkommet och nödvändigt för den delen av fotbollen som är nyheten. För att kunna bli personlig måste man först besitta de mer opersonliga av faktan. Men. För att väcka intresse (och här talar jag bara för mig själv) behövs en mer egen touch än bara ett konstaterande likt: Zaragoza och Castellon spelade 1-1, inget av lagen spelade bra.
Det är detaljerna där kring, blodet, svettet, tårarna, frustrationen, hatet, kärleken, bitterheten, som intresserar mig. Skribentens känslor och uppfattning om vad som händer, i symbios med det mer faktiskta - resultat, målskyttar, varningar. Skribenterna som skriver på det viset blir ofta personligheter, att de blir det är inte det viktiga.
Jag gör det lätt för mig här eftersom jag har feber: det behövs subjektiva som objektiva texter, man behöver inte välja det ena framför det andra. Varför, när vi kan få båda? Vad som är dumt är däremot att välja att läsa en text av en skribent som bekänner färg eller bara är mer nyanserad och sedan klaga på det man själv valt. Åsikterna som delges i en vinklad text står för skribenten eller den som talar, de är personliga och kan alltså inte vara felaktiga, även om den som läser inte håller med. Fakta kan vara fel, åsikter kan vara idiotiska, men de är ändå åsikter och som sådana måste de respekteras.
Tobias:
- Jag tycker att båda är ganska så intressanta och givande. Den ena visar delar av arbetet vi oftast inte får läsa om. Men om jag måste välja så väljer jag helt klart den journalistiken där idrotten och sporten sätts i centrum, det är trots allt det vi berörs av och vill läsa om.
Tidigare har vi diskuterat skillnader mellan spansk och svensk fotbollsjournalistik. Vi tar det ett steg längre. Vem tycker du är den bäste spanske respektive svenske sportjournalisten och varför?
Robert:
- Jag har alltid varit ett fan av Mats Olsson på Expressen men måste också hissa hans konkurrenter Bank och Niva. Den förstnämnda för hans läsvärda iaktagleser om fotboll, den sistnämnda för hans otroliga detaljkunskaper och roliga vid-sidan-om-reportage. En av få som väljer att fokusera på sporten istället för den egna personen...
Olsson då? Ja, jag beundrar hans mogna, genomtänkta analyser och skildringar av idrotten och hans förmåga att sätta den i rätt sammanhang i samhället.
När det gäller spanska journalister så slår jag aldrig Tobias Garcías kunskaper och jag läser alldeles för lite utanför populärblaskorna (tydligen i Sverige också). Men min nya vän Fransisco Villalobos tycker jag skriver moget och balanserat runt la Selección.
Nina:
- Det här är inte riktigt min kopp te, det här med sportjournalister, för att jag läser så oerhört lite om sport. Jag tittar på sport och sedan läser jag böcker. När jag väl läser en artikel blir det sällan så att jag lägger märke till vem som skrivit den, om det nu inte stått något alldeles enastående som faktiskt imponerat på mig (språkligt då). Simon Bank har lyckats med det ett par gånger, som SF-s egna Nicholas Höglund (Real Madrid) och Fabian Bläckberg (Deportivo La Coruña). Kvaliteten på det språkliga är väldigt viktigt för mig, vad som händer kan jag se med egna ögon, analysera gör vi alla efter egna mallar, men det ska till någon med känsla i sitt skrivande för att få ihop en medryckande text, eller en drabbande, om fotboll.
När jag väl öppnar en tidning som Sportbladet eller Expressen så händer det dock allt oftare att jag vrider mig i skam över de uppenbara bristerna i språkbruk som jag stöter på, vidden av dessa, och det faktum att man försöker skylta med skribenterna i fråga. Vilka de är behåller jag för mig själv. Jag läser texten och vänder blad.
Min förkärlek för alla världens olika slags nördar (när jag säger nörd är det ett kärleksord och inget annat) gör att jag per automatik niger för Erik Niva och Sladjan Osmanagic. Om dem allt gott.
Vad gäller de spanska skribenterna så har jag ingen uppfattning jag vill göra publik då jag känner att ingen är välgrundad nog för det. Jag har helt enkelt inte läst tillräckligt mycket av enskilda skribenter där för att knäböja inför dem och lyfta dem. Jag tittar på matcherna, lyssnar på radion, det är sällan jag läser annat än notiser. Men. Det är faktan jag vill åt där, vem som skrivit dem är sekundärt, om ens det.
Tobias:
- Eftersom jag föredrar journalister med produktivitet och som låter sina texter tala sitt tydliga språk så är min favorit Erik Niva. Hans texter på Sportmagasinet och Sportbladet håller alltid högsta klass och är alltid intressanta att läsa. Hans texter är oftast mer djupgående än just idrotten eller ämnet han talar om, han skriver alltid om samhället i sig och allt genom att ha en röd tråd. Erik står i en klass för sig.
I Spanien finns det många att välja på. Don Balón är den tidningen jag beundrar mest då man verkligen är en neutral röst bland alla blaskor a lá Marca, AS, El Mundo Deportivo och Sport. Men om jag måste välja en journalist så är jag svag för Santi Segurola. En journalist som kommer från Bilbao men är en expert inom många ”grenar” och inte bara fotboll. Han är kunnig inom basket, cykling, fotboll osv. Han har stora delar av sin karriär jobbat som redaktör för sporten i El Pais. Idag så är han dock adjunkt till Marcas redaktör, ett jobb där jag faktiskt hade förväntat mig lite mer av honom då jag trodde Marca skulle vinna i trovärdighet och neutralitet vilket inte är fallet. Men, man kan njuta veckovis av en chatt där han svarar många intressanta frågor. Förutom Segurola så är mina två andra favoriter; Alfredo Relaño (AS) och Miguel Rico (El Mundo Deportivo).
Målkalas för både Barcelona och Real Madrid i helgen och trots att det är en månad kvar till El Clásico så börjar stämningen piskas upp. Vilket av lagen skulle lyckas bäst i dagens läge om El Clásico skulle spelas i helgen och varför?
Robert:
- Barca känns helt klar starkare som lag i dagsläget. Utan tvekan. Men med en Higuaín i toppform och med Casillas i mål kan det lika gärna bli seger för Real.
Får jag gissa skulle dock Barca ta hem det tämligen enkelt idag med kanske 2-0. Men väntar vi till 13/14 december då det smäller på riktigt så är förutsättningarna säkert andra...
Nina:
- Jag tror att Real Madrid skulle lyckas bäst om El Clasico spelades i helgen av den enkla anledning att för varje storslagen seger och triumf kommer förlusten allt närmare. Inte för att Barcelonaspelarna inte skulle vara taggade inför mötet, att de är det känns aningen självklart, men för att de kanske lutar sig lite väl tungt mot det fina faktum som varit deras höst såhär långt.
Real Madrid har mer att bevisa, och de är, till skillnad från så många andra lag, som bäst när det verkligen gäller. De har en förmåga att lyfta sig över sig själva i stora sammanhang, liksom de kan klappa ihop totalt med ojämna mellanrum då mötet är av mindre prestige.
Tobias:
-Alltid svårt att förutspå en Clásico. Men om vi kollar på dagsläget så är väl ändå Barcelona favorit. Real Madrid ligger visserligen bara två poäng efter Barcelona poängmässigt. Men spelmässigt känns avståndet mellan lagen betydligt längre. Matchen spelas ju också på Camp Nou och det brukar oftast (inte förra året vid samma tidpunkt) ge hemmalaget en viss fördel. Så idag känns det som en klar fördel för Barcelona.
Hasta siempre!
