Krönika: Ingenting varar för evigt
Det är dagen efter det som gav upphov till blodsmak för oss harhjärtade som faktiskt blev negativt berörda. Real Madrid åkte ur cupen mot ett division 3-lag och jag tänker att det är höjden av förnedring. Men där stannar det, långsamt färdas man sedan uppåt, planlägger sin väg tillbaka till ljuset och kamoufleras i takt med tiden till det normala.
Ingeting varar för evigt, inte ens sorgen. Det känns bra, rent av mycket bra. Jag tar bussen hem och blir påmind över det katastrofala med att åka ur cupen på detta sätt, sneglar på mina medmänniskor och inbillar mig naivt att de tänker samma sak, har samma bekymmer, och om det ens är något större bekymmer tänker jag inte så mycket på, för så resonerar man inte i nederlagets besvikelse. Det är helt säkert sant att de inte tänker på samma sak som jag, dels är uppgivenheten lika med att synda och kommer ett uns av illaluktande sorg i samband med att vårt hjärtas lag förlorat i en cup blir vi förklarade som idioter. Men idioter har också känslor, och det är ett styrketecken att kunna ta in faktum - att man åkte ur och att Real Madrids form är så oerhört dålig - lagra, klippa ut allt av betydelse för att sedan låta det få flagna av oss, lämna vår kropp och segla iväg som tyngdlösa fjädrar.
Nu har vi varit nere på botten, sett på hur allt förefaller att fungera. Vi är tydligen i kris efter en rad förluster på kort tid, men det är en svacka som är på väg att ta slut. Jag vägrar falla in i den där uppgivenheten för länge, då blir den mest tyrannisk, ohanterlig och till slut blir man förbluffad när man hör sig själv väsa precis innan man somnar – ”Avgå alla”
Jag har förtroende för Schuster, jag vet att vi har ett lag som spelar med hjärtat. De kan reglerna, vet det så viktiga i att visa moral, solidaritet och kämpglöd till sina medspelare. Vi har våra legender som med hjälp av oss ska ta med truppen över det här hindret som vi gång på gång kliver på.
Det är dagen efter det som gav upphov till blodsmak för oss harhjärtade som faktiskt blev negativt berörda. Real Madrid åkte ur cupen mot ett division 3-lag och jag tänker att det är höjden av förnedring. Men där stannar det, långsamt färdas man sedan uppåt, planlägger sin väg tillbaka till ljuset och kamoufleras i takt med tiden till det normala.
Dagens Real Madrid är byggt på vilja och moral. De som vägrar se sig som en i mängden, inpressad i ett system där alla ska gå åt samma håll hör inte hemma innanför Bernabéus förtjusande väggar. Dessa dårar som ibland uppenbarar sig och som tror att de ensamma ska bli något som de förställde sig som små och också naiva finns längre inte i Madrids omklädningsrum. Stanken är borta, kvar finner vi en mentalitet som skräddarsyr den som Real Madrid faktiskt har. Det magiska med vårt lag är att ingen anser sig vara större än någon annan, de har sin roll, sin position. Och innan de förbereder sig för nästa dag och nästkommande utmaningar så rabblar de upp en saga som liknas vid gigantiska mål där all form av nederlag blir annat än förvirrad sorg, mer som en naturlig följd innan man når fram och skapar en välförtjänt historia.
Vi Madridistas har fått vår dos av nederlag, vi fattar poängen. Lås oss nu våga tro på att matchen mot valladolid är början på det normala. Vi förhåller oss till misslyckandet genom att drömma om det normala – verkligheten. Det är alltid något.
Mitt i all den här smutsen ser vi ändå en Higuaín som aldrig varit bättre, vi har Raúl som verkar ha kommit igång och vi har undertecknads gullegris – Guti som är på uppgång. Från och med nu börjar allting om, och vi bör glömma det som varit och istället stirra på det som ligger framför oss, det är en sund tankegång som alldeles säkert aldrig någonsin kan skada oss. Det är när vi erkänner det bedrövliga, alla tragik, all kaos som vi åter kan påbörja arbetet med att stärka vår kärlek till vår klubb. Men utan nederlaget kan vi fans aldrig heller riktigt förstå det fantastiska med att följa ett lag i både med och motgång. Vi som orkar, vi som lagt plats i vårt hjärta till det här lagbygget kan träda fram, öppna upp och visa sina tomma platser. De behöver oss som mest när ingenting tycks gå rätt, det är då vår kärlek sätts på prov och jag har en föreställning om att de flesta av oss har tillräckligt stort hjärta för att kunna ta in, fundera kring faktum och sedan glömma och sikta framåt mot framtiden.
