Konsekvent
Vi tröttnar aldrig på att diskutera vem som är bäst i världen och på vad.
Jag satt hemma hela helgen. Jag tror inte att jag gick utanför dörren, alls. Från att jag kom hem i fredags kväll till igår, måndag morgon, satt jag hemma och spelade World of Warcraft. Inte så som de som klappar ihop och svimmar spelar det, inte utan mat och sömn. Inte så som elitspelarna spelar det, där det enda viktiga är att bli världens första det ena och det andra, intervjuas av speltidningarna och få sitt gille att glänsa. I samband med releasen av expansionen Wrath of the Lich King började jag om helt och hållet istället. Från level 1. För att slippa hysterin och skapa mig en ny bild av Azeroth (som världen heter där). Bakom mig stod teven på, det hände inget häpnadsväckande i Spanien, det var bara synd att Eguren fick en sådan smäll.
Att Valladolid vinner över Real Madrid, eller att Sporting Gijon gör det över Valencia knockar inte världen ur sin bana, det händer med jämna mellanrum och är det ens personliga definition av skandal behöver man uppleva mer i sitt liv. Att Zaragoza spelade 0-0 mot Gimnastic är en annan sak.
Fina vänner som jag har så var de inte sena med att upplysa mig om Sergio Garcías briljans i Betis. Jag tippade rätt resultat på Recreativo – Barcelona och gick om Tobias Garcia i vår inbördes Zapater-tävling.
Reglerna är enkla. Att pricka in utgången av en match ger en Zapater. Att lyckas överraska den andra med mindre viktigt vetande (beroende på vem man frågar) ger en. Det kan se ut såhär:
Jag: Men är inte det där Sergio Sanchez?
Tobias: Vad?
Jag: Spelar han i Espanyol nu? De måste ha knipit honom från Racing.
Tobias kollar upp det här och konstaterar att det stämmer.
”Vad du kan då”, säger han, men det är bara till hälften sant. Exemplet här ovan är nämligen mitt enda. Det är den enda Zapater jag vunnit på något som liknar kunskap, det är snart tre månader sedan jag plockade hem den och jag är fortfarande stolt.
För varje mål Sergio García gör får jag en Zapater, för varje mål Mata gör får Tobias en.
Och just nu leder jag. Jag tänkte att det var värt att yppa, eftersom det förmodligen bara är en fråga om dagar.
9-8. Inte särskilt betryggande.
Efter en så luddig helg var jag nästan rädd för att lämna lägenheten igår och ge mig ut bland folk. Det var länge sedan jag satt tillsammans med mina tippgubbar och diskuterade det viktiga i livet, men igår gick jag till caféet där vi brukar träffas med min dator och de var där. De påtalade vad jag just konstaterat, att de inte sett mig på evigheter, och jag log inombords över att de faktiskt tänkt på det. Det var säkert två veckor sedan jag besökte dem, i alla fall sedan vi samtalade.
”Hola Zaragoza” ropar de då de ser mig, och sedan skrattar de åt skölden jag har som skärmsläckare i mobilen. Det gör de varenda gång, det är vår hälsningsritual.
Eftersom gårdagen var dagen för Fotbollsgalan gled vårt samtal snabbt in på det aldrig uttjatade ämnet ’Bäst i världen’. Igår ville Tennistränaren (ni som var med mig under EM minns honom kanske, han är en av dem, en av mina tippgubbar) prata om anfallare. Zlatan, sa han.
- Zlatan är en artist. Han kommer att vinna guldbollen ikväll.
Med facit i hand kan vi konstatera att Tennistränaren hade rätt, även om oddsen var på hans sida, han hade inte fått en Zapater för den, om han varit med i min och Tobias tävling.
- Jag håller inte med dig om Zlatan, sa jag. Jag tycker att David Villa är betydligt bättre.
- Nej, inte Villa, sa Tennistränaren.
- Jo Villa, sa jag.
Från någonstans blandar sig så en tredje människa in i samtalet, mumlar något om att Villa (Maravilla!) är ”för vanlig”, att han inte är ”tillräckligt anmärkningsvärd”, ”ingen stjärna”. Att jag måste vara helt tappad om jag så att andra kan höra det kallar honom den främste i sällskap med Zlatan, Torres och Ronaldo.
Vafalls?
- David Villa är en sådan vanlig kille, han gör inget väsen av sig, det är ingen stjärna.
Denna tredje människa och hans enastående argument!
Det är en av många saker som är så fantastiska med David Villa, att han bortom sina fina fotbollskonster verkar vara en sympatisk människa, en av dem som jobbar lite hårdare. Vi blev fort ganska oense.
För det finns så många människor som så lätt gör kopplingen bäst = störst stjärna, störst ego, Cristiano Ronaldo eller Zlatan. Sådana typer av fotbollsspelare som klarar sig sämre än några andra utan mer anonyma backups, och som gör allt för att bli omtalade också utanför planen. För att få stå i rampljuset. Visst, vore frågan mest känd, men nu var den inte det.
David Villa är inte ens sådan. Till skillnad från ovan nämnda spelar han för sitt lag, istället för att bara låta laget spela för honom. Där ligger en väsentlig skillnad, en tyngdpunkt, jag försökte få fram det, men till ingen nytta. Att han sedan är såväl effektiv som intelligent tar inte glansen ifrån honom, därmed inte sagt att han är den enda som är det. För när en bästa ska utses är det oftast –nästan uteslutande- på bekostnad av alla andra.
Jag är av uppfattningen att mycket som Zlatan gör är ren och skär tur. Han snubblar in mål som sedan skrivs upp till mästerverk. Som om han var medveten om det och planerade sitt snubblande in i minsta detalj, han tänkte redan vid avspark att han skulle göra så sen. Precis.
David Villa spelar en mer regelrätt fotboll, är en mer klassisk forward, och kanske är jag konservativ som föredrar den –liksom jag föredrar mänskliga misstag före maskinell ’perfektion’ i fråga om domare – men tappad?
Jag skulle just inleda min monolog om att det inte finns någon egentlig bästa, att det handlar om vad den som betraktar uppskattar, då Tennistränaren ganska oväntat gav mig plötsligt medhåll.
- Jo, men Villa är faktiskt mer effektiv än Zlatan om man ser till jobbet de båda utför under en hel match.
Jag vet inte om han sa så för att han tyckte synd om mig, som dunkade pannan blodig i väggen genom att försöka förklara för den tredje hur jag ser på saken, det är nämligen mycket möjligt. Den tredje vände bort blicken och återgick till sin tidning. Jag vet inte vilken roll det spelar.
Varför vi lägger sådan vikt vid att väga, mäta och bedöma, och dessutom bli osams kring delade uppfattningar. Jag blir inte arg på någon som tycker att Zlatan är en bättre forward än David Villa, jag blir arg på missionerande människor som försöker intala alla med annan uppfattning att den de förespråkar är den enda riktiga, och att man om man inte delar den är inkompetent, tappad, blind, vad som helst. Som försöker tala om för mig vad jag kan eller inte kan tycka för att ha ’rätt’, som om jag fann min egen sanning genom andras medhåll.
När man genom att nämna ett namn gör det till det enda och sedan sätter punkten där. Som om lag, spelare, böcker inte kan vara bra oberoende av varandra, utan enbart på bekostnad av. Inte bra tillsammans, utan bra för att allt annat är dåligt. På något sätt lyckas dessa människor makulera det fina bakom fotbollen för mig med jämna mellanrum. Inte en och en för sig, men tillräckligt mångas samlade trångsynthet tillsammans. För fotbollen, som började som en lagsport, håller på att förvandlas till någonting alldeles för personfixerat, får snart skifta form till något som liknar ett uppträdande för en artist eller två, och deras bakgrundsdansare.
Så denna regniga tisdag vill jag hylla Valladolid och Sporting Gijon alldeles extra. Inte på bekostnad av Real Madrid eller Valencia, utan i egenskap av sig själva.
- Jag tycker att det är så förbannat synd, sade Tennistränaren, att Marta inte får spela i herrlagen.
Och så blinkade han åt mig.
