FAS

Nummret tre har alltid haft något ovisst och mystiskt kring sig, både seriöst och småkomiskt. Bland annat de tre musketörerna, bermudatriangeln, tre små rätter, trekant, det tredje hjulet, det tredje ögat, trilogi osv. Tre verkar även vara våran väg till salvation.

Jag minns när man pratade om FC Barcelonas trio REM, som tyvärr, från en fotbollsälskares ögon inte existerar längre. En av Ligans farligaste trion är idag för oss en FAS på vägen mot nya tider, jag pratar om Forlan, Agüero och Simao. Tillsammans inom trion har de ett makalöst mål och assist facit som få offensiva samarbeten i dagens fotbollseuropa kan matcha.

De behöver varandra på planen, det märks, både på spelet och resultaten. Om en i FAS saknas så hackar det utan tvekan i maskineriet.

Det är inspirerande att se F lägga ner så mycket arbete och lagmoral match efter match, det känns spännande när A tar sig an tre försvarare utan att tänka två gånger, det är en fröjd att se S trolla sig fram längs kanten och hitta inspel.

Jag vet inte hur ni känner, men jag känner mig välsignad att ha så starka karaktärer i laget. Nån dag kommer de inte spela kvar i Los Rojiblancos, men de har hjälpt oss bana vägen och öppna ögonen på andra karaktärer som kanske inte hade kommit till oss annars. De har sett till att vi inte blir utan sån kvalitet den närmaste framtiden.

Det känns lite orättvist mot de andra i laget, men jag står ändå för att FAS är de som kommer avgöra lagets framtid och vilken status vi har som klubb om några år, även om de kanske inte är kvar då. Klubbens make or break är inne i en skör period av sitt nuvarande treåriga projektarbete med att bygga upp föreningens storhet igen.

Att misslyckas nu innebär nästan att få börja om, med spelare som lämnar, och uteblivande Europaspel några år frammåt. Det är därför jag tar upp den här trion som betyder mer för våran närmaste framtid är vad vi vill förstå. Jag har en stark tro på att FAS kommer att placera oss inom top fyra när säsongen summeras och vara en nål i arslet på Europa när Champions League går in i sin slutfas.

Fotbollseuropa pratar inte så mycket om oss efter att vi tog oss igenom obesegrade från en tuff grupp. Det hyschas och smågrubblas lite bland olika ledare, då de inte vågar erkänna att de flesta storlag helst vill slippa Atlético de Madrid i lottningen och i synnerhet vill de slippa FAS, vi är en sån där ettrig outsider som ingen riktigt kan sätta fingret på, och vi kommer vara en obehaglig irritation för de som tror något annat, vilket Liverpool nästan bittert fick erfara två gånger om.

Vi har kommit längre än förväntat och spelar nu utan större press, förväntningar eller favoritskap, en mentalitet som kan bli en obehaglig överraskning för många lag i G14. En sak är dock säkert, Los Rojiblancos trivs som en fisk i vattnet av att vara underdogs nuförtiden.

Vad som än händer med trion och vart nån av dem än kan hamna i framtiden så är jag evigt tacksam att de fick igång mitt kära Atlético de Madrid. Jag är tacksam att de hjälpte Los Rojiblancos upp på cykeln igen och satte klubben i rullning efter ett helt årtionde av att sitta framför ytterdörren och stirra på de andra cykla omkring.

Vad de kan göra för klubben innan vi sepereras kommer att eka i evigheter hos en Colchonero. Vi talar mycket och varmt om de som spelat för klubben genom tiden. En del misslyckades och en del blev legender eller hjältar. FAS finns inte i någon kategori än, men jag hoppas att mina barn någon dag kan läsa om dem.

"What we do in life, will echo in eternity" Maximus Decimus Meridius - The Gladiator.