Ett möte av yttersta vikt
Det finns matcher som är spännande redan innan säsongen börjat. Och dem som blir det som den utvecklar sig.
Så har den kommit, Dagen. Det är dags för El Clásico och till och med jag börjar bli nervös nu. Jag slog vad med någon, lite för mig själv. Jag lovade att satsa en fjärdedel av pengarna jag vann på Champions League i onsdags på att Real Madrid ska vinna med 2-0 borta på Camp Nou. Och det ska jag göra idag. Ett löfte är ett löfte, även om det är bara lite till hälften uttalat. Så, ’Derek’, om du läser detta; allt för dig.
Säsongernas två möten mellan Barcelona och Real Madrid är emotsedda från det att spelschemat offentliggörs; långt dessförinnan. Då matcherna lottats och allting ligger klart på LFPs hemsida så är det vad majoriteten av besökarna först tittar efter oavsett påstådd lagsympati. Det här mötet är på förhand själva Höjdpunkten; från det att säsongens sista upplaga av El Clásico blåsts av så ses det fram emot nästkommande variant.
Höstens match.
Vårens match.
Så är det från början. Det är här som säsongen kulminerar, når sitt klimax, sitt bättreblirdetinte.
Det är hugget i sten för länge sedan, det går inte att ändra på. Att inte hålla detta möte som själva definitionen av ’det bästa’ är som vanligt att ’inte kunna något om fotboll’. Utrymmet för oliktänkandet är inte det största.
Real Madrid inte bara sparkar Schuster innan El Clásico, man passar också på att beröva Ruben De la Red hans elitlicens. Inte mycket offentliggörs kring hans tillstånd, Ruben själv har sagt att han kommer att komma tillbaka.
Det blir alltså inte den här säsongen.
Är det så att hans hjärta krånglar är det förståeligt. Om inte så får det lov att kallas rent jävla förkastligt.
En liten signal, en liten hälsning från styrelsen; du är inte vatten värd.
Jag spelar som jag lovat, men jag grämer mig.
Nåväl; större blir det i alla fall inte. Uppståndelsen kring det här spektaklet överskuggar allt annat som händer i fotbollsvärlden den här helgen. På förhand gör det det.
Liksom det är hypat på förhand.
Det här är giganternas interna kraftmätning. När stor och stark i stor och starks egna ögon möter den enda kanske riktigt värdiga motståndaren, den kanske enda riktiga kombattanten, den därför värsta rivalen.
Men.
Störst behöver inte alltid vara bäst, inte heller mest betydelsefull i alla sammanhang.
Tillåt mig slänga mig med ett begrepp jag egentligen ogillar: missförstå mig rätt här. Jag ser också fram emot El Clásico. Jag tycker också att det är stor –som störst – fotboll. Jag älskar att se stor och stark ställas mot stor och stark, jag älskar hur viktigt det blir att spänna musklerna lite extra för att gå från stor till störst i minst ett halvår i alla fall de egna och de egnas ögon.
Jag har bjudit in människor till min lägenhet för det här tillfället, jag ska snart åka till Systemet. Kom inte och lägg ord i min mun; kom inte och tala om för mig vad jag är eller inte är intresserad av.
Det jag menar är detta: det går inte att leva i framtiden hur som helst och utan villkor, realtiden deltar i allra högsta grad i spänningsbilden.
Nej du, Paul Valèry; framtiden är inte vad den har varit.
Jag kan inte i juli med säkerhet säga att årets viktigaste möte är Barcelona mot Real Madrid.
I helgen är det det inte. Låt gå för glammigaste, låt gå för största.
Men absolut inte viktigaste.
Helgens viktigaste match spelas i Andalusien.
Den stavas Recreativo de Huelva - Osasuna.
För som månaderna går utvecklas ligan. Vi får en topp, som oftast består av samma sex, sju lag, och vi får en botten, som är lite mer varierad från år till år även om också den har sina trotjänare.
Därför går det inte att med trovärdigheten i behåll bestämma vad som blir viktigast innan tiden får vara med i spelet.
Och som Barcelona spänner sig för att rycka i toppen kämpar Recre och Osasuna för sina blotta existenser.
Det här är jumbon mot gänget precis ovan. Ni förstår varför teve inte visar detta.
Botten ser ut såhär:
18. Espanyol [13 poäng]
19. Recreativo de Huelva [10 poäng]
20. Athletic Osasuna [9 poäng]
Den här matchens betydelse för dess eventuella vinnare är självförklarande. Osausnas tränare Jose Antonio Camacho säger att hans ambition förvisso är att vinna alla matcher, men ingen match är viktigare att vinna än denna. Osasuna, som ändå visat lite bättre form de senaste tre matcherna, har en liten möjlighet att gå om Recre i tabellen, en liten gnista hopp som kanske brinner ut i Pamplonas mörker som stadens lag reser till andra sidan landet och fightar för glatta livet i efterdyningarna av en Clásico.
Det är viktigare för Osasuna, eller för Recreativo, att vinna imorgon än vad det är för Barcelona eller Real Madrid att vinna ikväll. Rent tekniskt; även om ingen av lagen där nere kommer att kröna sig själva som Spaniens (eller för den delen världens) främsta.
Det är ytterligare ett andetag för överlevnad mot en chans att överträffa, att hävda sig inför ärkefienden och det får inte förringas.
På Mestalla ska Espanyol försöka resa sig. De klarade poängen mot Betis främst tack vare fantastiskt spel av målvakten Kameni.
Viktigast är inte störst och vice versa.
Vad som sedan är mest underhållande är en helt annan femma; det är aldrig bra att stirra sig blind på ljuset där det är som starkast och tro att det som inte syns bara för att man är bländad inte finns där, eller att det inte betyder något.
