Krönika: The botten is nådd
Ravves Blancologi(?): The botten is nådd
Jag kan bara inte sluta tänka på vår senaste tränare som fick ta sitt pick och pack från Santiago Bernabéu. Mannen åstadkom mycket, exempelvis att Getafe började aspirera sig ute i Europa. Lägg därtill poängrekordet i fjol. Taktiken var densamma, likaså ledarna, träningarna och under en period faktiskt, skadorna. AS Roma på hemmaplan säger väl en hel del. Spelarna har i mångt och mycket också varit identiska, bortsett från ett ego. Robson de Souza. Som enligt mitt tycke fördärvade Bernd Schusters tid i Real Madrid. Den Sao Paolo-födde var nämligen tyskens kelbarn. Han ådrade sig statusen han velat ha sedan ankomsten 2005. Detsamma gäller självförtroendet och uppmärksamheten. Robinho var den mest lysande stjärnan i laget enligt blondinens uppfattning.
Efter att laget haft en större svacka med mindre bra resultat väntade en stormatch på El Stadio Santiago Bernabéu. Sevilla på hemmaplan och försprånget ner till Barcelona minskade radikalt. Pressen var stor på Schuster efter en makalös höstsäsong samt en misslyckad inledning på våren. I motståndarlaget fann vi en hotfull högerkant i Alves och Navas. Higuaín förtjänade en startplats efter flertalet mål som inhoppare. Dilemmat för Schuster var om han skulle placera Robinho eller Robben på vänsterkanten. En Robinho som varit van med att inte bry sig om understöd till vänsterbacken men samtidigt en Robben som vid det laget spelat upp sig markant och är ett säkrare kort ur ett lags synvinkel. Slutligen beslöt sig Schuster för att ge yrvädret från holland chansen som tilldelades med en otacksam uppgift. Pressa ihjäl Alves och göra livet surt för den tandställaren. Vilket drag det skulle visa sig vara. Real Madrid vann nämligen matchen rätt enkelt och vändpunkten för säsongen var ett faktum. Allt var frid och fröjd och Schuster geniförklarades. På presskonferansen efter matchen uttalade sig han vid ett flertal tillfällen att Robinho fortfarande är hans stjärna och trots en handfull minuter för brasilianaren som inte gjorde någon glad under den matchen så höjdes han ändå upp till Solen. Bernd påpekade också att han gjorde det för lagets bästa, vilket fan inte är en synd? Eller?
Laget fortsatte på samma spår och startade maskineriet på bästa sätt. Till skillnad från lagets vändpunkt i positiv bemärkelse så var nu fallet med Robinho det motsatta. Detta i trots av att han i somliga matcher därpå fick starta och höll Robben på bänken. Hur som haver så lossnade det inte för brassen. Den föredetta Santos-spelaren kunde inte förstå anledningen till att värma bänken mot Sevilla. Han gick helt enkelt inte förbi det, trots att det i efterhand tjänade laget. Vi skall också ha i åtanke att han, bara några dagar efter triumfen, höll en presskonferans och uttryckte sin besvikelse över situationen. "Individen" ville komma åt guldbollen. Real Madrid och titlar tycktes komma efter.
Schuster insåg efter ett tag att det inte var rättvist att bänka en formstark Robben i förmån av Robinho, men fortsatte att tro på honom. Därefter kom skadan som höll honom borta från spel tills Recreativo ställdes som motståndare i Andalusien. Comebacken var lyckad och Robson låg bakom vinsten. Nästa drabbning beskevs som ”Årets match”. Robben var fortsatt skadad och majoriteten som hade sympatier för Los Blancos förlitade sig på Robinhos kapacitet. Ett utmärkt tillfälle att bevisa hur stor hans talang var. Han skulle föra oss vidare, enligt han själv. Fallet blev som förväntat, enligt undertecknad, det helt konträra.
Ligaomgångarna efter desillusionen mot Roma, låg lagets tillvaro på Higuaín, som ideligen bänkades av (Guess who?). Nu var tiden inne för mothugg gentemot Robinhos form. Jakten på guldbollen var så angelägen att han inte insåg hur omoralisk och oduglig han kunnat klassificeras som. Skadan satte helt enkelt stopp för hans briljans under hösten, men krävde alltjämt spela 90 minuter och fick det också.
Istället kom dagen då Schusters tränarförmåga förlisades, bokstavligt talat, åt helvete. Säsongen var tillända och Real Madrid vann sin andra ligatitel på två år. Då passade Robinho på att ifrågasätta tränarens kunskaper och kryddade till det karaktärslösa ordflödet med påståendet om Schusters inkompetens och hans betydande roll i Robinhos försvagning ur alla perspektiv.
För att summera hans bedrägeri så hade han staken nog att klandra och uttrycka tvivel om Schuster utan att lägga hänsyn till de frekvent förtroliga signaler i riktning mot honom som spelare, lagandan, ligatiteln och tillståndet han haft hos mister. Med detta sagt är tränare, liksom spelare, också människor som behöver uppmuntran och förtroende. Tänk er en lärare/magister bli bespottad rakt i ansiktet utav en elev som tidigare inte uträttat ett jävla piss. Det känns oerhört mycket med tanke på att personen i fråga var en ögonsten i anslutning till den tyske taktikern. Precis som i vardagslivet där två människor skiljer sig. Visserligen köper inte vissa det i och med att Schuster redan är i besittning av en familj och att han borde ha kommit över det, men kom även ihåg att mannen spenderade minst 6 dagar i veckan utav sin tid kring laget, mer än frugan alltså. En parralell jämförelse kan göras med Rijkaard och Ronaldinho. Efter att ha vunnit två guldbollar med hjälp utav klubben och i synnerhet Rijkaard, så festade och krökade Gremio-geniet samtidigt som Rijkaard plågades när lagetfrån ”katastrofolien” hamnade i en sits där dom hör hemma förra säsongen.
Sommaren närmade sig och Chelsea var näst intill klart för Robinho. Prissen hävdade att han helt enkelt inte prioriterades utav klubben. Tack för det tredje kaffet tänkte väl Schuster. Inte heller hjälpte det att Pedrag, Bernd och Ramón gick ut i media och sa att han inte skall säljas, vilket tydligen inte gav någon effekt. Att bli bänkad mot Sevilla fick bara inte hända. Med Robinho drog också Schusters entusiasm, motivation och i synnerhet hjärtat som låg så nära Real Madrid.
Saknas Robson de Souza fortfarande?
