Om Madrid
Det här är en reseberättelse; det är inte en matchrapport.
Mellan Kastrup och Barajas
Jag har fått det bekräftat som jag vetat i hemlighet så länge; jag är ett förträffligt flygplanssällskap. Det är en sanning som först kunnat födas genom andras ord, vad jag vet om mig själv är alltid bara till sjuttiofem procent sant. Och nu har det blivit fullkomligt. Jag är ypperlig att sitta bredvid då man flyger. Det kan Tobias Garcia, liksom senare Rodrigo Vimarlund, skriva under på. Det handlar till stor del om fantasi. För det finns så många sätt som allting kan gå käpprätt åt helvete på när det handlar om flygplan.
Innan vi kunde lyfta från Köpenhamn var man tvungen att byta ut några av instrumenten, som helt sonika bestämt sig för att sluta fungera. Utifall någon tvivlat försäkrade oss piloten: Det här gör vi för er säkerhet.
Bara det att det inte kändes helt säkert, och bara det att planet var av den modellen som delar av min familj flög till Mallorca med hösten 1992. MD, någonting. Jag kan inget om flygplan förutom det där med bensinen i vingarna.
Någon som inte grät över förseningen som uppstod var Robert Johansson. Robert gick och lade sig klockan två på lördagen den 3:e januari, två timmar senare gick han upp och tog flyget till Köpenhamn. Då förseningen gjorts gällande suckade han lyckligt. Ytterligare fyrtio minuters sömn. Sedan läste han 200 sidor i Mystic River-författaren Dennis Lehanes nya bok (som jag glömt namnet på). Själv tog jag mig inte ens igenom Fidel Castros förord till Che Guevaras dagböcker. Det enda jag lyckades göra var att skrämma Tobias och spela Zoo. Det finns aktivitet och aktivitet.
Som vi flög in över Pyrenéerna i norra Spanien kunde Tobias och jag fajtas lite om vilka städer vi passerade.
”Där är Zaragoza”, sa jag om allt, utom en gång, då vi genom molnen skymtade en liten by i bergen. ”Där har vi Huesca med”, sa jag då, förmodligen tyckte jag att det var stor humor.
”Det är inte alls Zaragoza, det är Santander.”
Men ni känner mig by now. Ni vet att jag bestämmer mig för vad saker är och ändrar mig inte sedan. Drömelvor och bästa spelare. Jag uppfinner min verklighet. Det gör vi alla, var och en. Men jag uppfinner min helt själv. Jag plagierar inte, liksom jag inte definierar den genom andras medhåll eller river upp den annars. Alltså flög vi över Zaragoza tills vi landade i Madrid. Det är en förbannat stor stad.
Då piloten talade om att vi hade tjugo minuter kvar till landning talade jag om för Tobias att hjulen inte kommer att fällas ut, att det skulle bli konsekvensen av de tekniska problemen vi hade i Kastrup, projicerade så mina fantasier kring ett eventuellt sådant händelseförlopp på honom.
Så fort någonting lät sa han därefter: Nu kom hjulen ut, nu kom hjulen ut.
Någon av de gångerna fick han rätt. För vi landade utan problem och i ankomsthallen hänger det Wanted-posters på ETA-anhängare och dem ville jag absolut fotografera.
Time waits for no-one but I swear it would wait for you
Ambitionerna gick åt fanders där på Barajas. Tanken, ambitionen, var att Rodrigo skulle vänta på oss i ankomsthallen. Hans plan skulle ha landat en timme tidigare, med vår försening nästan två. Så blev det inte. Rodrigo satt fast i Stockholm, och därmed fick vi hanka oss fram bäst vi kunde i Madrids undre värld. Jag ska inte orda vidare om det, jag nöjer mig med att konstatera att det Shakespeare skrev för länge sedan stämmer. All’s well that ends well. Hur trött man än är, det tappar inte i sanning, alltså finns det saker och sanningar som varar för evigt, vilket är tröst nog för oss som sällan ens lever i hundra år.
Kviborgs gestalt en fyr i havet som sådan; vilse är bara ett annat sätt att komma rätt. Och så långt bort irrade vi oss inte ens. Chevalereska som dessa gentlemän är hade de ordnat ett eget rum åt mig.
”Vi ses i lobbyn om en halvtimme”, sa Christopher och i min optimism tyckte och tänkte jag att trettio minuter var lång tid. Jag skulle hinna duscha, byta kläder, ligga på sängen och bara andas en stund. Och jag hann nästan.
Den andra av två potentiella förseningar. Först Rodrigo, sedan jag. Tobias kom och knackade på dörren då jag just lyckats dra Zapater över huvudet. (Jag vägrar att ändra på den formuleringen, skulle bara understryka det.)
”Hittar du inte ner?” frågade han.
Så är sällan fallet. Och så framställdes jag för våra BWIN-vinnare, Adam och Arne.
”Någon av dem håller på Atletico”, viskade Tobias. Det dröjde ända tills Real Madrid – Villarreal innan jag kom fram till att denna någon var Adam.
Vi hittade en lagom sympatisk tapas-bar att slå oss ner vid, och det här med maten var ett orosmoment för mig sedan jag först blev erbjuden att följa med till Madrid. Vegetarian och lökallergiker som jag är hade jag fått det omtalat för mig att Spanien skulle vara en mardröm, rent matmässigt. Jag antar att det beror på hur pass pessimistisk man är till sin läggning, för mig var det inte ens en antydan till ett problem. De äter mer i Spanien än bara kött och lök.
Robert däremot, hade inte lika mycket tur gällande ostmängden till hamburgaren. Han väntade sig en vanlig ostskiva i traditionell, svenskamerikansk anda. Icke så, alltså. Han fick en hel hög med getost.
Till sin bordsgranne, Arne, kom han med ett generöst erbjudande: Vill du ha min ost?
”Vadå?” frågade denna. ”Var det inte gott?”
”Du kunde ju ha sagt att du inte ville ha ost,” sa Kviborg.
”Alltså, jag trodde jag skulle få en liten ostskiva, jag förväntade mig inte en hel planet!”
Och så Arsenal på teven till det.
Hela det här restaurangbesöket leder fram till en särskild höjdpunkt som kom att ge mig ett vackert, nytt smeknamn. (Jag samlar på smeknamn, det vet ni, men jag väljer enbart själv vilka som räknas. Mitt liv är min diktatur.) Nämligen då vi skulle resa oss upp och gå, och Kviborg upptäckte Zapatertröjan. Lördag som det var, Zaragoza mot Albacete, och jag har alltid Zapatertröjan (det är alltså inte någon matchtröja jag har, utan en svart t-shirt med hans ansikte och namn i tryck, en vän har gjort den till mig i England och den är magisk) på mig när Zaragoza spelar. Om jag skulle på bröllop, bal eller begravning. Det är en vidskepelse och en fast punkt i min tillvaro.
”Ha, vad är det där för tröja du har?” frågade Kviborg. ”Är det Zapater? Vart har du fått tag på den?”
(Närmare att skriva om mode än såhär kommer jag aldrig.)
Eftersom Kviborg är en man med (näst intill) oklanderlig smak så vet han inte bara vem Zapater är, han vet också att uppskatta honom. Efter den fina responsen i fråga om mitt klädval beslöt jag mig för att också visa honom min Aupa Zaragoza-tatuering på högra handleden.
”Titta här vad jag har gjort”, sa jag.
”Va?! Är du vänsterhänt?” frågade han.
”… Nej? Why?”
”Den är väl inte äkta?”
”Naturligtvis är den äkta!”
”Imponerad! Mycket imponerad! Gjorde det inte ont att tatuera sig själv?”
”Men jag gjorde den ju inte själv…”
Men nog uttryckte jag mig lite osmidigt, där, det får jag erkänna. Gjort själv och gjort själv.
Numera lyssnar jag inte till något annat än Nina Zapater.
Själv eller inte.
Och jag tror att jag slog Tobias med typ 22 -3 eller något. I Kviborgs poängtävling, vi avslutade den aldrig, men jag tar det som att jag (Zapater då) hade ett tillräckligt övertag från den kvällen för att ta hem hela alltet. Jag förutsätter att det är så och undrar vad jag vann; äran räknas inte.
Jag har svårt att bestämma exakt vad som var höjdpunkten i Madrid. Real – Villarreal eller Nina Zapater.
Barcelona – Mallorca; att gå då det verkar bra är konsten
Om man spelar tablefootball i Madrid kan man göra det som Atlético eller som Real. I alla fall på den irländska puben (Bo Finn) där vi samlades senare samma kväll för att titta på mötet mellan Barcelona och Mallorca.
Eftersom de inte lade sig mot Zaragoza i våras håller jag aldrig på Mallorca. Jag hoppas att de förlorar (nästan) alla sina matcher, jag hoppas att de åker ur; deras sportslighet kontra vår (Zgz) uselhet blev något personligt; Mallorca är mina antagonister. Det finns bara två tillfällen då jag hoppas att de vinner, och det är de båda mötena med Barcelona.
Vid baren fick jag en indirekt komplimang av Adam. Han frågade: Nina, vart kommer du ifrån?
”Hör du inte det?” frågade jag, varpå han tittade på mig, funderade en stund och konstaterade att nej, det gjorde han minsann inte.
”Norrköping”, sa jag. Det var en triumf där och då. Denna kvasiavsaknad av dialekt. Jag kan nog gå långt nu.
Tobias var generös nog att låna ut sin ena hörlur åt mig (jag har dem kvar i väskan än, det är min tolkning av det där med lån) så att vi kunde följa händelseförloppet i flaggskeppsligan, Segunda Division eller Liga Adelante. Zaragoza ledde med 1-0 borta (och tappade det till 1-1 i 84:e på en idiotstraff, Aupa Chus Herrero; ett svar på en bön om backar!), Las Palmas spelade 2-2 mot Salamanca.
Det tog inte jättelång tid för Aduriz att ge Mallorca ledningen borta. 14 minuter. Vi var många som applåderade. Så gott som alla, borträknat Tobias och Robert. Det var bedrövligt försvarsspel av Barca, det går inte att kalla det något annat.
Sedan jag fått reda på att min forumsvän sedan länge, King Raul, skulle dyka upp satt jag mest och försökte räkna ut vem av dem som kom in och som kom fram till vårt hörn som var han.
Tyvärr hann jag – skulle det komma att visa sig – inte träffa honom den här gången eftersom jag blivit lovad en flukt av Spanienspanien tillsammans med Tobias och hans barndomsvän Andres, och Andres kom och vi gick innan halvtid. Då det fortfarande såg fint ut. Innan Henrys mål i minut 30.
Men jag fick kindpussas med Per Zander. Och det var gott nog.
Bitterheten över Chus Herrero, straffar och tappade poäng sköljdes ner med sangria och cider från Asturien (det är mycket viktigt att hälla upp den rätt, det har jag fått lära mig) på två hak på vilka jag tappat namnen . Jag var, eftersom jag gick i vad som skulle visa sig vara rättan tid, lyckligt ovetande om att Mallorca skulle göra mig besviken i vanlig ordning och lika gott var det.
Där och då var det det.
Skoskav och Norgetröjor
Mina tilltänkta promenadskor dog i Malmö. (När jag var där tänkte jag passa på att hälsa på idioten som leker att han är jag i kommentarfälten, IP-adresser är blott för lätta att tracka, men jag tänkte att jag ska stå över sådant, vara bättre än så och låta honom fortsätta drömma och önska och låtsas, det gör lika ont när bubblor spricker som när knoppar brister.) Efter tre års trogen tjänst sprack sulorna och jag tvingades springa runt i Madrid (och där har de kullerstenar på sina gator) på höga klackar. Och sådant går alltså inte för sig, speciellt inte som jag två dagar tidigare passat på att stuka högerfoten. Så Tobias och jag begav oss ut på stan och letade efter mer sympatiska skor, sådana som är snällare när man går mycket, hur fina de bruna än är.
Då vi ändå besökte Cortes Ingles tänkte jag passa på att hitta en Zaragozatröja. Cortes Ingles ska ha allt, där finns en hel våning full med fotbollströjor.
Vi letade, och letade och letade. Vi hittade allt; Tenerife, Celta Vigo, ja till och med Norge. Men inte Zaragoza.
Det är snudd på skandal, jag ville bara påpeka det.
NORGE dammit!
Ute på gator och torg såg vi fler människor med Atlético Madrid-tröjor än vad vi gjorde med Real.
And everyone wants to know they’re not alone
Santiago Bernabeu är en fantastisk arena. Den är storslagen; fotbollsarenor som denna är poesi som lämnat orden, som förverkligats. Det finns något transcendentalt över dem.
Trots att vi satt högt ovan jord hade vi utmärkt sikt över hela planen. Rodrigo var otröstlig sedan det uppdagats att Guti inte skulle medverka i matchen, han fanns inte ens med på bänken. (Nå, fejkskada eller ej?)
”Som jag längtat efter att se snedluggen och mustaschen”, klagade han.
Arjen Robben gjorde matchens enda mål, fint var det, inte gol utan golazo. Sedan föll han platt ett par gånger, också. Är det någon som ramlar roligt så är det Robben. Han behöver teaterlektioner.
I övrigt var det målvaktsspelet som imponerade mest på undertecknad.
Då Ruben Cani byttes in reste jag mig upp och applåderade. Jag kan ha varit den enda. Ni vet att han var bra ett tag va? Då, innan han bytte ner sig?
Jag var alltför tagen av stämningen på arenan för att vara ett trevligt matchsällskap. Jag var överväldigad, det är ett fint betyg. Av Real och Barca kommer jag alltid att hålla på Real. Därom har ni spekulerat lika länge som jag figurerat som skribent på SvenskaFans. Alltså i två år.
Att fortfarande komma dragande med Franco är lika begåvat som att anklaga dagens tyskar för det Hitler gjorde. Det är över. Det är utagerat, det visar vem som är den som tänker mest på denne bedrövliga ursäkt till människospillra. Att inte kunna släppa (utan att för den delen helt glömma) greppet är vad som med jämna mellanrum upprepar historian; den är inte kapabel till sådant på egen hand och ingen (inte ens FC Barcelona) går fläckfri till kemtvätten eller utan synder i graven. Francoregimen är störtad, och visst ska vi minnas det som skedde där och då, men inte i form av anklaganden mot dagens Real Madrid-supportrar.
På väg hem genom Madrid bevittnade vi en enorm demonstration på Puerta del Sol. Det Israel gör är folkmord, ropade man, det var banderollerna man samlades under och där fanns en hel del Real Madrid-halsdukar också, inte bara Palestinasjalar.
Senare samma kväll fördömde premiärminister Zapatero bombningarna i Gaza. Han var inte återhållsam i sin kritik, jag hoppas att någon media i Sverige var vidsynt nog att visa det tal han höll. Och att några av världens politiker tog inspiration av denna inte helt mesdiplomatiske mans stora mod.
Jag börjar och slutar i luften
På väg tillbaka till Sverige satt jag mellan Tobias och Rodrigo och pratade om det flygplan av samma modell som det vi befann oss innefattade i (Airbus 320) som krashat på Barajas tidigare i höstas.
”Tyst”, sa de, om och om igen, trots att ambitionen med dessa påpekanden var att tjäna som något lugnande.
Lite blixten slår aldrig ner två gånger på samma ställe.
Jag upptäckte sent att Arne och jag delade vår fascination för lingvistik. Jag hoppas att han (du) tog fasta på tipset om Lars Mellin och hans fantastiska böcker. Där kan man bland annat läsa om hur det koeranska skriftspråket är konstruerat efter tungans rörelser i munnen; hur man dragit linjerna efter de punkter man föreställer sig att man bildar då man talar.
Jag är usel på farväl av alla de slag. Jag är usel på ’på återseenden’ också. Liksom Joan Didion kan jag inte på ett ärligt vis säga att jag förväntar mig några lyckliga slut. Därför är jag mycket nöjd med de ord som Kviborg viskade till mig som jag fick mina tillsnästagångkramar på Kastrup.
Hej då Zapater, sa han.
(De största och djupast kända gratulationer går ut till Cecilia, Elric och lilla Dexter!)
