Sorg Och Hopp
Javier Aguirre Onaindía, den föredetta mexikanska landslagsmittfältaren som spelade i det Mexiko som gick till kvartsfinal i VM 1986, men åkte ut på straffar mot Tyskland, har nu 23 år senare lämnat sitt tränarjobb hos Atlético de Madrid.
El Vasco lämnar efter sig en cocktail av blandade känslor hos mig. Det är underligt ibland att man känner sorg för en situation som man inte trodde skulle påverka en. Detta farväl har för mig framkallat både djupa tankar men samtidigt ytlig ideologi som handlar om lagets bästa.
En enda man ska inte bära hela ansvaret för okompetensen hos ett helt lag, men någonstans måste förändringen ske. Om denne man från Mexico City haft en taktik och spelidé så har han inte lyckas förmedla den på ett korrekt sätt. En taktik som kanske fungerar någon annanstans för El Vasco, vilket jag hoppas det gör för denne man som gjort mig fruktansvärt arg oftare än oftast, men samtidigt gjort mig tacksam för det han gjort i klubben.
Han fick mig att koka när han tackade nej till en rad med bra spelare som inte passade in någonstans i hans spelsystem, jag kunde sula en golfsko i huvudet på honom då. Men sen fick han mig att le och gråta efter nittio minuter mot Schalke 04 på Vicente Calderon, jag kunde ha kysst El Vascos arga panna om han varit framför mig då. I ärligheten namn så förstår jag någonstans denna halvgenialiska man och hans spelidé, fast han har inte materialet för att få igenom sin texmex taktik, speciellt i de bakre leden på planen.
Så kan det månne vara spelarnas okompetens som El Vasco blivit missförståd? Det kommer vi aldrig få reda, men klubben måste som sagt vidare.
Det blåser nu iskalla vindar över Manzanares och på elstolparna sitter olyckskorparna och kraxar i bitter symfoni över senaste månadens tragedi. Många ler genuint av skadeglädje medans många ansluter sig till den verbala lynchmoben bara för att förgylla sin tragiska vardag, så de äntligen får vara en del av någon gruppsamhörighet.
Olycksönskarna är många, lyckoönskarna är få, det har alltid varit våra odds. Det utomstående inte förstår är att vi inte vill ha bättre odds, då förlorar vi roten av det som gör Atlético de Madrid till den vackraste av klubbar och fansen till världens mest passionerade. Vinden blåser sällan frivilligt i medvind över det vackra Vicente Calderon, det är motvind eller ingenting.
Atlético De Madrid är The Passion Of Christ i sin bokstavliga mening på alla sätt och känsloregister. Kommunen är romarna och borgmästare Alberto Ruiz-Gallardón är Pontius Pilatus i egen låg person. Vi vill inte ha kommunens kreditkort kopplat till vårat skuld och transferkonto som vissa andra har utan att skämmas. Sedlarna och mynten har sina begränsningar, vi är något som vissa andra aldrig någonsin kan bli. Vi är stolthet, vi är passion, vi är lidelse, vi är självständiga på både gott och ont, vi är fotbollens själ mjuk inlindat i tradionens vagga, och det kan ni aldrig ta ifrån oss.
Nu lämnar El Vasco de rödvita och jag kommer faktiskt sakna denna sympatiska man på mitt eget sätt för att han ändå gav sin tid till att försöka hela min älskade, men ibland måste man lära sig skiljas och man måste veta när relationen inte fungerar längre.
Vi supportrar önskar Javier Aguirre Onaindía all lycka till i framtiden och hoppas vi skils som vänner. Både han förtjänar något "bättre" och vi förtjänar "bättre", eller ska man säga annorlunda? Men vi förtjänar helt enkelt inte varandra längre. Vi tackar för din tid i klubben och allt du gjort för oss, men även allt som du försökt göra för oss och jag hoppas vi kan hedra din tid i klubben genom att ta oss vidare i Champions League.
Farväl Javier Aguirre Onaindía och må du hitta framgång vart du än går i livet...
