Det är en bit upp till den absoluta toppen
Atlético lyckades visserligen ta sig till UEFA Champions Leagues utslagningsfas, men det kommer antagligen sluta som det gjorde mot Ajax sista gången.
Det som var tänkt att bli en folkfest på Vicente Calderón under tisdagen, blev lite av ett antiklimax för många Atlético-supportrar. Laget lyckades nämligen bara få med sig 2-2 till returen i Portugal och nu ser det onekligen väldigt tungt ut för Los Rojiblancos, även om det inte på något sätt är avgjort.
Porto var det bättre laget, man hade bättre kontroll på mittfältet och vann fler närkamper samtidigt som anfallstrion med Cristian Rodríguez, Hulk och Lisandro skapade en hel del chanser. Hade det inte varit för en viss Leo Franco, så hade Atlético åkt på storstryk på sin hemmaborg, det hade knappast varit orättvist i alla fall.
Den största skillnaden lagen emellan är på mittfältet, där har nämligen portugiserna betydligt bättre spelare än Atlético. Först och främst handlar det om Lucho, argentinaren har länge varit en del av klubbens tålamodiga lagbygge sedan han anlände från det River Plate-lag som vann Clausura 2004. Den röd-vita Madrid-klubben har inte någon som kan matcha hans spelintelligens, passningsspel eller ledarskap, den allra viktigaste aspekten är dock spelarens ledarstil.
De portugisiska mästarna visade vägen med ett fint passningsspel på mittfältet, man tappade sällan bollen och stressade inte i närheten så mycket som Atléticos motsvarighet gjorde under matchen. Det finns en vinnarmentalitet installerad i Portos spelare som tyvärr lyser med sin frånvaro hos motståndarna, sanningen är att Jesualdo Ferreira har flertalet kvalificerade ledare ute på planen. En av dessa heter Raul Meireles och är kanske en av Europas mest underskattade mittfältare, 25-åringen som startade sin professionella karriär i Aves har flera element i hans spel som i sin tur gör att laget inte behöver oroa sig när man går till anfall. Meireles har ett par egenskaper som Atlético-spelarna saknar, nämligen att han gör det han skall defensivt, men inte tvekar att gå framåt om det skulle behövas. Hur kan ha då klara av detta utan att bli överspelad, det handlar naturligtvis om intelligens, men även det faktum att han kan distrubera bollen till de mer kreativa spelarna längre upp i banan, samtidigt organiserar han Portos mittfält tillsammans med brasilianaren Fernando, som i sin tur gör ett enormt defensivt jobb.
Porto har alltså tre mittfältare som skulle kunna beskrivas som box-to-box, men två av de kommer med kreativa idéer och lösningar. Det finns även en till anledning till att laget är så bekväma med sitt 4-3-3-system, dels har man moderna ytterbackar som klarar av att använda sig av kanterna för att på så vis även delta i anfallsspelet, men de hinner även hem för att täcka upp och på så vis är det både lättare att försvara såväl som att anfalla, speciellt om ett lag spelar med hög press som Porto gjorde under tisdagen.
Slutligen har laget även en mittback som kan ta hand om uppspelen om det skulle behövas, hur många hade Atlético under gårdagen? Ingen. Vissa saker är i alla fall sig lika.
Atlético saknar således en mittfältsorganisatör, varken Maniche, Raúl García, Camacho eller Paulo Assunção är den typen av spelare. Däremot skulle Éver Banega mycket väl kunna vara den här typen av spelare, men det går inte att lita på en valpig yngling som drar på sig ett gult kort varje match och ett rött var tredje, det behövs helt enkelt någon som kan ta tag i saker och ting, tyvärr klarar inte Maniche av de här kraven, trots att han inledde säsongen på ett strålande sätt. Det blir alldeles för långa avstånd mellan lagdelarna och ibland återgår laget precis som vanligt till en 4-1-1-4-uppställning som i sin tur bara straffar sig mot de riktigt stora lagen.
Diego Forlán och Sergio Agüero går ofta ner för att hämta boll, men när en av de väl gör det så saknas en spelare i straffområdet. Istället får den spelaren som gått ner för att hämta boll leta nya alternativ, på så sätt hämmas även anfallsspelet då varken ytterbackar eller någon mittfältare hjälper till i anfallsspelet. En offensiv mittfältsgeneral skulle i sin tur kunna ge honom fler alternativ, längre upp i planen, då skulle man inte behöva vända hem hela tiden.
En sak hade i alla fall Abel Resino rätt i, laget saknade sannerligen uthållighet och fysik under matchen.
Därför hoppas undertecknad att klubben verkligen analyserar ordentligt, tittar vad som finns på marknaden och hittar någon som skall bli den spelaren som skall hålla i bollen, diktera tempo, hålla uppe spelet och ha ett konsekvent passningsspel. Den här typen av fotbollsspelare kostar ofta väldigt mycket, så därför kan det även vara bra att försöka satsa på canteran i framtiden.
Vidare gäller det att Jesús García Pitarch hittar två ytterbackar, varken Seitaridis eller Pernía/Antonio López håller för tillfället. De blandar och ger väldigt friskt under matcherna och det gör att de inte klarar av att spela mot de bästa i ligan eller i Champions League.
Seitaridis och López överlappade ett flertal gånger under matchen, men ingen av de tog några egna intiativ. Greken gjorde ofta alibi-överlapp där han kom försent och gav då varken Simão eller någon annan många alternativ att gå framåt, Raul Meireles och en av Portos ytterbackar kunde bara täcka upp samtidigt som Fernando även han hjälpte till att avbryta anfallet.
Försvarsmässigt var ytterbackarna under all kritik, bl.a. lät Antonio López den duktige anfallaren Hulk ta sig runt på sin kant under hela första halvlek innan brasilianaren till slut tröttnade. Det fanns ingen kommunikation i backlinjen och spelarna såg mest ut att vimsa omkring, men sanningen är att ingen i Atléticos backlinje verkar veta hur de skall ta sig an sina motståndare. Först låter de sina motståndare vända sig om för att de är rädda att dra på sig en frispark, när de väl kommer in i straffområdet håller säkerligen de flesta Atlético-supportrarna andan med tanke på att laget har släppt till elva straffar den här säsongen, i alla turneringar.
Visst har de påverkats av detta, men hur kan man som professionell fotbollsspelare inte kunna sitt jobb? Nämligen att försvara.
Atlético vinner de flesta av sina matcher mot topplagen sedan man släppt in en hel del mål, men det fungerar inte i en utslagsturnering som UEFA Champions League. I år har det inte ens hänt, nytt blod måste i alla fall in om Atlético skall fortsätta detta projekt som startades av Javier Aguirre för ett par säsonger sedan.
Dags att gå in i nästa fas av projektet, skaffa en riktig mittfältsorganisatör, en högklassig tränare och ordentlig backlinje.
