Real Betis – Villarreal 2-2
Villarreal öppnade bra, men stod sedan för ett rätt så hopplöst spel och Betis kunde välförtjänt hämta upp 0-2 till 2-2. Tröst: Valencia förlorade.
Hos den gula u-båten satt bland annat Llorente, Nihat och Marcos Senna på bänken – ett resultat av Champions Leaguespelet. Istället fick spelare som Cani (som i och för sig spelat en hel den på senare tid) och Mati Fernandez chansen i en startelva som såg ytterst intressant ut. Diego Lopez stor i mål, Capdevila, Fuentes, Godin och maratonlöparen Javi Venta i backlinjen, och framför dem spelade Eguren pappa till fem desto offensivare förmågor: Cani, Pires, Mati, Cazorla och Rossi.
Real Betis å sin sida är mitt uppe i storlagsrundan, och har gjort det fantastiskt bra. Man har vunnit mot Sevilla i det heta stadsderbyt och spelat oavgjort mot Barcelona efter att där ha lett med 2-0. Att de torskade med 6-1 mot Real Madrid drar väl ned betyget något, men överlag en mycket bra insats mot storlagen.
För mina fotbollstokiga vänner brukar jag beskriva Villarreal som ett galet lag. ”U-båten är galen”, brukar jag säga. Vänder helt sanslösa underlägen, släpper in mål långt innan någon på planen hunnit bli andfådd, och har Giuseppe Rossi – denna fantastiska fotbollsbegåvning som får ses som en av de allra bästa i ligan.
Vart ville jag komma med det där? Jo, nämligen. Det tog inte lång tid in på dagens match på Manuel Ruiz de Lopera innan bollen trillade in bland nätmaskorna. Som tur var för oss gulingar så var det den här gången motståndarmålet som rasslade. Santi Cazorla sköt via ett Betisben och bollen tog en läskig båge över Ricardo och 0-1 på resultattavlan var ett faktum i den sjätte minuten.
I matchens begynnelse såg Villarreal fortfarande rätt fräscha ut. Betis stack emellan med några chanser, och u-båten gjorde detsamma. Dock föll det sig så att Grytan Cazorla skulle bli tvåmålsskytt inom kort. Efter ett vackert Villarrealanfall nästlade sig Santi fram mellan Betisbenen i straffområdet och placerade ensam med Ricardo iskallt in bollen efter backen och innanför båda stolparna. 0-2, och det såg ut att kunna bli en riktigt bra kväll, detta.
Cazorla, sprudlande av självförtroende, dribblade lite senare återigen den grönvita skjortan av några motståndare och drog på en riktig kanon. Bollen smet dock tätt utanför. Istället var det Betis, som egentligen haft de flesta chanserna i den här första halvleken, som fick gå till halvtidsvila med en uppiggande känsla. En hög boll hamnade hos Sergio Garcia som snurrade bort Godin, vek av åt vänster in i straffområdet och pangade på med vänsterfoten och bollen flög in i nätet vid närmsta stolpen. 1-2 och det var tydligen match igen.
Första halvlek tillhörde Santi Cazorla. Den andra kunde ha tillhört Beppe Rossi. Bara några minuter in så fälldes Mati på vad som såg ut att vara straffområdeslinjen – hence, straffspark till Villarreal, men domaren valde att blåsa frispark istället, ty själva fällningen var det inget snack om. Rossi stegade upp och ur Recobaposition skickade han en lurig frispark rakt i ribban vid främre stolpen. Attans otur.
Under de första 45 minuterna hade Oliveira utmärkt sig genom en skamlös filmning som resulterade i en frispark, vilken han själv tog hand om och sköt i ribban. Undertecknad hoppades att karma även skulle fälla honom i andra halvlek. Så icke.
Oliveira skällde ut en Arzu som låg ner och hade skadat sig, eftersom han valde att skjuta i ett gyllene läge istället för att passa honom. Det hela resulterade i en hörna och att Arzu faktiskt fick bytas ut och ersättas av Rivera. Och en ännu större avsmak för Oliveira. Att det var denna duktige, ska sägas, brasse som gjorde Betis kvitteringsmål var ytterligare ett i raden av bevis på att fotboll inte är rättvist. Efter ett inlägg och en passning och ett uselt försvarsspel av Fuentes fann sig nämligen Oliveira med öppet mål och hade bara att stöta in bollen och börja jubla. 2-2 efter 56 minuter.
Hemmalaget som hittills stått för ett rätt frejdigt anfallsspel drog sig tillbaka och lät nu Villarreal hålla i spelet. Det var också nu som man insåg att det inte skulle bli några tre poäng ikväll. De gulklädda spelarna hade förtvivlat svårt att passa varandra och dribbla av motståndarna och vinna dueller och helt enkelt åstadkomma ett bra offensivt (och defensivt, för den delen) spel. Javi Venta skäggade upp och ned för sin högerkant och ofta trodde man att han egentligen var högerytter, men är man lite matchovan och kanske inte riktigt har den teknik som krävs, så spelar det inte så stor roll.
Pellegrini gjorde vad han kunde från bänken och kastade in de i inledningen nämnda tre stjärnorna. Senna, Llorente och Nihat kom in i intervaller. Llorente var den enda som egentligen bidrog med något. Hans halva friläge bara någon minut efter att han kom in såg ut att kunna bli farligt, men den gode Joseba är inte direkt Rossi, så hanteringen av den chansen lämnade en del övrigt att önska.
Nej, istället är det Betis som kan känna sig nöjdare efter den här tillställningen. På stopptid hade man dessutom Jordens läge att göra 3-2. En långboll efter att Villarreal tryckt upp folk resulterade i ett smärre chicken race mellan Sergio Garcia och Diego Lopez. Med hjärtat i halsgropen kunde jag, och alla andra, se att Diego Lopez, hallvägs ut på vår egen planhalva, fick en fot på bollen efter att Garcia försökt peta den förbi. Faran var över, och matchen slutade 2-2.
Real Betis – Villarreal
Villarreal (4-1-4-1): Diego Lopez – Capdevila, Godin, Fuentes, Javi Venta – Eguren - Cani, Pires (Llorente 75'), Cazorla Mati (Senna 65') – Rossi (Nihat 82')
Betis (4-4-2): Ricardo – Vega, Juanito, Melli, Nelson – Gonzalez, Arzu (Rivera 53'), Aurelio, Juanma (Odonkor 75') – Sergio Garcia, Oliveira
Mål:
0-1 Cazorla 6'
0-2 Cazorla 38'
1-2 Sergio Garcia 42'
2-2 Oliveira 56'
Gula kort: 5 - 4
Gonzalez, Juanito, Melli och Rivera för Betis, och Cani, Cazorla, Eguren och Godin för Villarreal.
Skott: 7 – 6
Hörnor: 8 – 2
Bollinnehav: 47% - 53%
Matchstart: 2100, 1 mars 2009
Spelplats: Manuel Ruiz de Lopera, Sevilla
Domare: Clos Gómez
Källor: Marca.com