Förvriden Motivation
Motivation är ett begrepp som nästan har gått förlorat i dagens fotboll bland alla dyra namnvärvningar och färdigheter som fotbollsspelare. Det är en av de viktigaste egenskaperna för att lyckas med något man inte är naturligt född med. I Atléticos de Madrids fall handlar det om att klubben inte är född med en vinnarmentalitet, och då är motivation den viktigaste bensinen man kan hälla på brasan.
Efter triumfen igår ikväll var jag extremt nära att be min sambo som är sjuksköterska att dra fram sin gamla bärbara defibrilator som hon av nån skum anledning haft i sitt förråd sen slutet på 90-talet, här behövdes elchockar för att få igång hjärtat igen.
Då min normala blodcirkulation kommit igång igen, fick jag en olustig tanke, eller ska man kalla det för en känsla? Vad motiverar en människa eller en grupp? Hur svårt är det egentligen att besegra prestationsångest och känslan av att bara vara vid liv, men inte leva?
Min lite olustiga tanke fick mig att fundera på de två vinster vi har haft i år, där vi först totalt spelat ut motståndarna på bortaplan och i den andra gav vi inte upp för en enda sekund mot serieledarna, trots underläge. Är det nån som kan säga emot att vi var extremt motiverade dessa två matcher?
Två stora händelser i klubben utanför planen följdes upp av två segrar. Javier Aguirre fick lämna de rödvita, spelarna blev ledsna och tog på sig massa skuldkänslor för hans avgång och deras underprestation. Denna händelse följdes upp med en nästan 45 minuters massaker av stackars Recreativo de Huelva. Sen var saker och ting tillbaka till det "normala" igen. Förra veckan gick en av våra egna i klubben bort efter en tragisk händelse. Diego Rivero Alcalá, en 9 åring från de egna barnleden tog sina sista andetag på 12 de Octubre sjukhuset. Truppen hade varit där på sjukhuset innan och givit sitt stöd till pojken. Denna händelse följdes upp i helgen med en motivationsvinst utan dess like.
Man undrar om det ska behöva hända massa allvarliga saker för att spelarna ska hålla upp sin vilja att vinna. Det är självklart att jag gör en höna av en fjäder nu, eller gör jag verkligen det? Min observation behöver inte betyda någonting alls, det kan vara min uppfostran som var "kryddat" med farsans rytande och rädslan att misslyckas som spökar i de bakre hjärnbalkarna. Under de omständigheterna så kan jag berätta att jag led av extrem prestationsångest och hade inte nån jämn motivationskurva precis.
Senare i livet upptäckte jag att man inte kan vara rädd för att misslyckas. Gör man inte fel så växer man inte som människa och man måste få begå misstag för att utveckla karaktärer i sin personlighet som krävs för att överleva.
Jag hade inte haft samma besvikelse på Atlético de Madrid om de inte var rädda för att misslyckas. Jag ser hellre att man förlorar oftare under de omständigheter då man gav allt på planen, istället för att se helt omotiverade spelare och ta några vinster då och då.
Jag tror klubben och föreningen lider av förvriden storhetskomplex. Alltid är det den där meningen "Spaniens tredje största lag genom tiderna" som spökar så förbannat mycket att det nästan blivit en förbannelse. Kan vi inte vara Villarreal istället, och spela under samma omständigheter som de har, utan press och en förvriden storhetskomplex.
Klubbens moderna traditioner går på något sätt inte alls ihop med det som folk förväntar sig av oss. Denna hybrid av klubbstatus påverkar spelet och matcherna i allra högsta grad. Ska vi föra spelet eller ska vi kontra? Det är Los Rojiblancos största dilemma, är vi ett storlag eller inte?
Det är flera begrepp som måste redas ut i klubben, både mentalt och praktiskt innan vi kan vara på god väg att bilda "the big three" i Spanien. I dagsläget är problemet med motivation från match till match den stösta boven i dramat. Men om det är någon som kan få spelarna att förstå vad det betyder att spela för Los Rojiblancos, så är det Abel Resino.
Fyll inte dina tankar med de misstag du har gjort, det orsakar bara dåligt självförtroende och prestationsångest. Men se till att inte upprepa dem i framtiden.
