Veckans veckans
Just when I discover the meaning of life, they change it. -Mike Skinner
Veckans insikt:
När jag var liten bodde jag periodvis tillsammans med min pappa i en stuga i en liten by en bit in i skogen. Det är en sakral plats; ett brukssamhälle – ett fantastiskt ställe att få växa upp på. Min pappa, liksom alla män i byn, arbetade som yxsmed vid fabriken där långt ute. Ett tungt jobb, han gick upp kvart över fem varje morgon, kokade kaffe och kom hem efter fyra. På kvällarna samlades vi, barnen, kring den fotbollsplan man röjt upp i en glänta i skogen och som numera är övervuxen. Målställningarna står kvar, som en hyllning eller ett hån.
Vi var ett tiotal ungar, födda på 1980-talet som bodde i byn, och vi kom för att titta på våra pappor som efter en dag bakom pressarna (det är femtio grader inne i smedjan, på somrarna ännu varmare) och en snabb macka efter jobbet slappnade av och fann någon slags mening med slitet och med livet på denna sanka gräsplätt. Där de fick leva.
Vi kom för att se dem träna, och för att se dem spela matcher.
De hade sitt eget lag. Hult, hette det, kort och gott. Inga större ambitioner, inga abbreviationer av versaler innan eller efter, inga stolta anor, ingen sköld och inga färger. De flesta spelade i chilenska landslagets tröjor; gåvor från Paco och Ezequiel, anfallarna från Antofagasta (inte laget då, staden) som suttit inlåsta på Estadio de Chile i Santiago för att de inte tyckte som Pinochet tyckte att man skulle tycka.
Hult tränade varje dag från mars till oktober. Om någon var sjuk hände det att någon av deras söner fick hoppa in, jag var enda tjejen bland barnen, jag utgjorde publik och det var vad jag ville göra.
På fredagseftermiddagarna stängde fabriken klockan ett, och på kvällarna var det match. Varje vecka; Hult spelade alltid hemma och nästan alltid mot Chile Unido.
I skolan tillverkade jag amuletter; mässingssmycken som jag skar ut och slipade kanterna på och sedan emaljerade och hängde i läderband. Olika färger varje gång, till killarna i publiken och till spelarna.
När allt gick åt skogen så var det amuletternas fel. Inte bara i fråga om Hult, om allt. Det var amuletterna, allting blev så logiskt och så lätt på det viset. Överskådligt, möjligt att förklara.
Vidskepelse definieras allt som oftast som en tankevilla om verklighetens beskaffenhet, som vanföreställning; som sofistikerad skrock.
Vidskepelse kännetecknar vidare varenda fotbollssupporter och varje fotbollsspelare (Aupa Sylvia!) som jag känner.
Förra säsongen fick jag tag på en Aimar-tröja. Det var då Aimar spelade i Zaragoza och då Zaragoza befann sig i högstadivisionen, det var den skitsäsongen när ingenting fungerade alls. Tröjan var den från 06/07, den vackra som var marinblå och vit och jag bar den varje matchdag som Zaragoza sjönk i tabellen.
Tills den dag det slog mig att det kanske var tröjans fel att allt gick åt fanders.
För att titta om detta höll i praktiken provade jag att ta av mig den då motståndarlaget tagit ledningen nästkommande match, och nog fan kvitterade vi sedan. Det behöver inte vara därför, är det med största sannolikhet inte, men det kan heller inte motsägas. Kvitteringen kom, den fortsatte att komma och allt slutade som bekant att Zaragoza med en poäng mindre än Osasuna åkte ner i Segunda division. Om vartannat bar jag tröjan, om vartannat låg den kastad över armstödet.
Nu har jag en ny med Zapater på. När jag bär den, när den är nytvättad och inte har legat i garderoben, utan kommer direkt från tvättstugan, så tar Zaragoza uteslutande poäng. Det har inte motbevisats under hela säsongen so far. Det går att säga att nej det spelar ingen roll vad du har för tröja på dig utan bara vad de gör eller inte gör på planen och det går att ha rätt i det. Men det går inte att säga emot det faktum att den nytvättade Zapatertröjan bara har inneburit poäng. Inte alltid vinster (nej) men poäng.
Som Betis fortsätter att inte imponera kan jag inte låta bli att undra om det ändå inte var Ricardo Oliveira som var otursamuletten och inte den stackars Aimartröjan. Sedan Oligol lämnade Zaragoza har laget bara förlorat en gång, övriga sju matcher har vi klarat poängen.
Jag ska inte generalisera och säga 'som människa' för då skäller undantagen alltid på mig, men som mig och som många andra är det omöjligt att acceptera att vi faktiskt är så oviktiga så att det inte spelar den minsta roll hur vi sitter, vad vi har på oss eller vad vi gör då vårt lag vinner eller förlorar.
Veckans mörker:
I samband med en fotbollsmatch i Örebro igår så segnade en fjortonårig pojke ner och avled trots upprepade återupplivningsförsök; idag skulle han ha fyllt femton. Det ska inte få hända, det säger vi om och om igen och sedan händer det. Hans hjärta slutade slå. Det hade inte med kollisionen i duellen att göra, den var inte av det slaget. Om han led av någon sjukdom så var den honom och hans lag okänd.
Dagen innan förklarades en annan ung talang hjärndöd sedan han slagit ihop med en motspelare, detta i Danmark. Han kommer aldrig att vakna mer.
De klaraste stjärnorna brinner under den mörkaste natten. Vi kommer att fortsätta fråga oss varför, den här gången, nästa gång och nästa, och vi ska aldrig få några svar, och får vi några ska vi inte acceptera dem för frågan var för hemsk från början.
Vila i frid.
Veckans rätt:
Ariel Ibagaza. Jag måste få säga det här, för det är lite av en triumf för mig och jag tillhör den sortens människor som ger sig själva upprättelse. När jag stoppade in Ibagaza i min drömelva i Fuera de juego i höstas var det idel klagomål och sedan den repetitiva refärngen du kan inte ett skit om fotboll.
I veckan stod han för en målgivande passning och ett avgörande mål då Villarreal gick vidare till kvartsfinal i Champions League och nu är alla röster som höjs kring Ibagaza hyllande sådana.
På tal om CL:
Får jag välja så blir det dessa som möts i kvarten:
FC Barcelona – Manchester United: Vilket möte. Och Barca skulle vinna. Ett engelskt lag mindre i turneringen.
Villarreal – Porto: För att Villarreal skulle ha en rimlig chans och för att jag vill att de ska vinna hela alltet.
Bayern München – Liverpool: Bayern vann med sanslösa siffror mot Sporting i åttondelen och Liverpool glänste mot Real Madrid, det skulle vara ytterst intressant att se hur de här lagen tacklade varandra.
Arsenal – Chelsea: De minst intressanta lagen av dem som är kvar, låt det ena ta ut det andra.
Veckans fel:
Racing Santander. Jag avstod från att tippa på dem sedan de gett mig otur de senaste veckorna. Det var dumt. 5-0 mot Numancia får ändå anses vara en seger bortom tvivlen.
Veckans Zaragozaklass:
Bojan. Han gjorde två mål inom loppet av tre minuter. Precis så som Zaragoza tar alla sina panikpoäng numera; mycket imponerande! Jag hann nästan inte skriva klart sången om Messi mellan det första målet och det andra, men det gick med andan i halsen.
Om den (sången då) skrev fina Fanny följande: Snyggt! Du har talang! Men kanske bör du hålla den hemlig för Les Rambles.
Och det är ett råd jag tänker följa. Fanny är begåvad, håller på Barcelona om på något, och har humor, det betyder inte att det är egenskaper som finns i överflöd bland de mer medgångssupporteraktiga av denne klubbs många fans.
Veckans viktigaste diskussionsämne:
tja | 2009-03-13 13:15 (Från Fuera de Juego)
Jaha men om hon är snygg då lägger vi ner detta. Nina lägg ut en bild på dig nästa gång då kommer alla hålla med dig. Du vet ju hur det är.
Ja, än är inte hoppet ute för det här landet. Men eftersom jag inte tycker att mina åsikter blir mer rätt bara för att andra kanske håller med så hoppar vi över bilder, jag tror att Tja är storlagssupporter fast av fel skäl.
Veckans tautologi:
Aftonbladets Daniel Söderbäck om Fernando Torres:
Liverpools stjärna Fernando Torres, 24, har gjort succé i Liverpool under tiden som han varit där.
Ord att ta med sig; Liverpool.
Veckans mål:
Arjen Robbens 1-0 mot Athletic Bilbao och Mati Fernandez och Cani mot Atletico Madrid.
Det första för att det var mycket konstnärligt utfört, det andra för att det var Mati trots att han kapat sina lockar och det tredje Cani för att Cani är Cani.
Det finns anledningar och anledningar.
Veckans röda kort:
Yeste, Athletic Bilbao.
Fy på sig att knuffa omkull Casillas! En klapp på axeln hade varit mer smakfullt, han släppte ju trots allt in målet!
Vidare: Det var inte bara i Primera som det gjordes en himla massa mål. I sex av elva matcher i Liga Adelante blev målen fler än 3, fyra av dessa slutade 2-2 och Xerez behåller greppet om ledningen trots förlust mot Real Sociedad.
Bara Girona – Levante lyckades sluta helt mållös.
Zaragozas tränare Marcelino Garcia Toral aspirerar på någon slags utmärkelse, i lördags blev han utvisad för tredje gången denna säsong då Spaniens och Aragons stolthet inte vann mot Alaves. Det är inte roligt att tvingas bevittna vad man skapat eller inte skapat alla gånger.
* Hult lades ner då den ena efter den andra av spelarna lämnade jordelivet, det var självmord och det var alkoholmissbruk, det var livet som kom emellan och det leder alltid till döden.
Chile Unido spelar i division 5 idag.
Aupa er!
