Atlético, Abel och Jag
Mellan privatlivets stress och ökade ansvar hängande efter mig tillsammans det betvingade vuxenskapet, så är detta är första gången på flera dagar som jag har fått tid att reflektera över det som har hänt under veckan med mitt kära lag. Här kommer lite tankar och funderingar som jag fick på bussen hem genom snödrivet och mörkret.
Hade mitt hopp uppe upp in i det sista för lucka nummer 23 i min personliga Atléticokalender, dvs mötet med de Iberiska grannarna som skulle leda upp till en underbar lucka nummer 24. Nåväl, det gick som det gick, till skillnad från de överskattade brända marängerna på fel sida av stan gick vi helt obesegrade genom gruppen och slutspelet vilket bådar gott inför framtiden, så alltför nere är jag nog inte trots allt.
På tal om Los Blancos så har jag nu äntligen förlåtit El Niño för en gest som sårade mig i höstas. Jag hade totalt glömt bort min födelsedag i slutet av februari, men fick nu jag min present från Fernando José Torres Sanz när han sprang framför Real Madrid sektionen på Anfield efter sitt mål, vände sig om och lyfte upp sitt namn i stackarnas ansikte. Tyckte nästan synd om dem, då inga vita näsdukar i världen hade räddat dem från denna ljuva hämnd när mannen blev en liten rödvit pojke igen för några minuter. Det var så vackert, som en 1700 tals dikt skriven om rättvisa, kärlek och vendetta, den förlorade framgångsrika sonen hade inte glömt den lilla gården han hade växt upp på, det där var för hans Club Atlético de Madrid, inget mer, inget mindre.
Abel Resino gjorde precis det som jag brukar göra vid black jack bordet med min mina sista röda markers och berusad upp till tänderna, dvs att han tog ett fruktansvärt dåligt beslut, att bänka en formtoppad Diego Forlán när man måste göra mål är som att slänga den sista röda markern på bordet och be om ett till kort när man redan har två stycken från kungahuset i sin hand. Såna dåliga beslut leder i Atléticos fall till att man åker ur Champions League och i mitt fall ingen hamburgertallrik efter krogen.
Jag kan gå något sätt inte försvara just detta, Abel Resino har gjort bort sig grovt för första gången sen han tog över laget, men jag är väldigt nöjd med tränaren ändå. Den gamle målvakten sägs vara under hård kritik sen han tillträtt som huvudtränare. Personligen tycker jag kritiken är till större delen obefogad då han har tagit sju poäng mot topp fyra, som lätt kunde har varit nio poäng utan det spanska domarförbundets homoerotiska kelstunder med en ganska känd klubb, i jämförelse med den enda pinsamma poäng man tog i höstas.
Man kan inte bortse från den taktiska missen i Portugal, men om man finner det i sitt hjärta att trycka bort de tankarna i några minuter så har Abel Resino enligt mig gjort ett underbart jobb hittils med tanke på den ringa tränarerfarenhet han har i dessa sammanhang i toppen av ligasystemet. Vi är inte längre det förutsägbara tråkiga Atlético och det är första gången i år som lagen faktiskt har respekt eller är ganska nervösa över att möta oss.
Jag kan med gott samvete säga att vi har skapat fler målchanser under den tiden som Abel Resino varit tränare än under hela förra året. Jag tror mig förstå lite av vad han är ute efter under våren, men jag kan ju ha fel, detta är bara min åsikt. Min teori till att backlinjen är så svajig är för att han inte börjat jobba med den än ordentligt. I det skedet av säsongen när han kom in som tränare så behövde vi ta poäng desperat, då var det bara tre alternativ som gällde, dvs anfalla, anfalla och åter anfalla.
Skulle han rikta in på att fixa till försvarsaplet först med de medelmåttiga spelarna vi har där bak , så hade säsongen nästan varit över innan han fått pli på det. Så han tog tag i den starkaste delen av laget som han vet att han kan få någonting ut av direkt med små taktiska förändrar, dvs de offensiva spelarna. Han har gjort det bästa av situationen.
Jag kan ge mitt ord på att om Abel Resino hade tagit över i sommar och fått tid så hade backlinjen varit mycket stabilare. Han har fått oförtjänt mycket kritik enligt mig, då jag inte tror att nån hade lyft lagets spel så snabbt och tagit så mycket poäng som han har tagit på så kort tid.
Folk verkar ha glömt vilken katastrofal 2009 vi hade haft tills Abel Resino kom. Att gå från att bli utspelade och förlora mot Valladolid och Athletic Bilbao på Vicente Calderón till att slå Barcelona på ren vilja, behandla Real Madrid som FC Kiruna på Santiago Bernabeu och fullständigt spela ut Villarreal är ett riktigt stort lyft.
Jag tackar Abel Resino för från djupet av mitt själ, han har infört hjärta, han har infört vilja, han har infört ett vackert befriande spel och lite vinnarkultur i laget, så han har mitt fulla stöd. För mig är den hårda kritiken något han inte alls på något sätt förtjänat, dock får ju alla ha sina egna åsikter, vare sig det är blommor eller kritik.
