- -
Racing Santander - Atlético de Madrid 5-1; Esa camiseta no la mereceis
Atlético de Madrid blev under gårdagskvällen totalt utspelade av Racing Santander på El Sardinero och slutresultatet 5-1 var faktiskt rättvist, på alla sätt och vis. En mindre smickrande omgång med andra ord eftersom både Valencia och Villareal plockade hem tre pinnar. Bara att glömma bort detta elände och ta nya tag, samt ta självmord för överanvändning av torra fotbollsklyschor.
Känslan strax innan matchstart var olustig och oroande. En bortamatch mot Racing Santander, tre givna poäng för ett lag som ska konkurrera om en plats i Champions League, men precis en sådan match som just Atlético de Madrid skulle kunna förlora. Vilken dag i veckan som helst.
- Och ja, dessa ord skrev jag innan matchen startade. När det kommer till Atlético de Madrid så hatar jag att ha rätt.
Första Halvlek
Matchen inleds ganska lugnt, om än i ett relativt högt tempo. Bägge lagen känner på varandra, utmanar lite lätt, skaffar sig frisparkar men skapar inga konkreta lägen eller direkta offensiva satsningar. Racing känns lite piggare, lite villigare, men allt som allt handlar det om en lugn förstaperiod. Men så plötsligt, precis som magkänslan hade förvarnat om, så tar hemmalaget ledningen i matchen. En frispark från Munitis nickskarvas och tvingar Leo Franco till en fenomenal räddning, men en mindre smickrande retur rakt ut i banan. Fernández når sedan högst i duell mot Antonio López (eller var det Ufo?) och kan enkelt nicka in bollen i öppet mål. 1-0 efter mindre än tio minuters spel, en katastrofinledning på alla sätt och vis.
Efter målet så fortsätter Racing med en relativt villig offensiv. Jag vill inte säga att de hade en hög press, men strävan och glöden hos hemmalaget var helt klart större än hos gästerna, både innan och efter ledningsmålet. Tchite är ett ständigt hot och helt plötsligt så hittar han in till en uruselt markerad Zigic som tvingar Franco till ännu en onödigt viktig räddning. När sedan ett skakat Atléticoförsvar får se, en förvisso offsidestående, Tchite nicka in bollen i mål strax därefter så är mardrömmen ett faktum. Hemmalaget har all press, allt spel, och det enda Atlético kan göra är att sjunka ner i planen och försöka finna någon ro.
…Något man misslyckas med, fatalt. I 16’e minuten så gör en kommande antagonist mål på en riktigt bra frispark från Munitis. Garay faller in bakom Pablo Ibáñez, som enbart är fokuserad på bollen, och kan utan större svårigheter förpassa in bollen bakom en chanslös Leo Franco. 2-0, och de rödvita ser inte ens närvarande ut.
Och bara några minuter senare så är Tchite nära att göra ännu ett mål efter att Zigic lagt upp en bra boll för honom. Våra rödvita hjältar? Ja, säg det. Att de inte var mentalt närvarande var solklart, men här började jag undra om de ens var fysiskt medvetna om vad som skedde.
Det är så frustrerande att se, så frustrerande. Absolut inget samspel i mittförsvaret och ingen som helst vilja eller glöd. Första gången det blir farligt är i 25’e matchminuten då ett inlägg från Pongolle tycks röra vid Cristians hand. En solklar straff kan tyckas, men just då så ville jag inte ens ha den. 25 minuter till första offensiva satsningen är alldeles för dålig, på alla sätt och vis, och när äntligen ett relativt bra läge skapas så snubblar självklart Pongolle så att det hela rinner ut i intet. På vad han snubblade? Ja, säg det, den borttappade motivationen kanske?
Sedan händer det, spiken i kistan. 3-0 av Tchite efter pinsamt uselt försvarsingripande av samtliga fraktioner. Ufo blir tunnlad, av en boll som knappt rullar, och Franco hamnar på mellanhand på ett sätt som för tankarna åt…ja, Fabien Barthez under sina ”glansdagar”. Skjut mig mellan ögonen, hårt: för ärliga känslor är de riktiga.
Andra Halvlek
Tyvärr måste man ju likt förbannat följa sitt lag i ur och skur, speciellt om man ska skriva den efterföljande matchrapporten. I början av den handra halvleken så kliver Raúl García och Sinama Pongolle ut och ersätts av Éver Banega och Maxi Rodríguez. Ett försök från Resino i alla fall, även fast jag personligen skulle vilja se Miguel i ett läge likt detta. Fart, fläkt och vilja är vad som behövs, något som knappast är en synonym med kapten Maxi.
Och den andra halvleken börjar…ja, på ett oerhört intetsägande sätt. Bara en sak som att jag fokuserar mer på rumskompisens rullande Youtube-klipp talar väl sitt tydliga språk. Gubbarna var inte med alls idag, inte på något plan, och Racing tog till vara på detta.
En död match skulle man kunna säga. Racing vill stänga affären, och packar in folk centralt på sin egen planhalva. Ett smart drag eftersom precis alla spelare i de rödvita tröjorna skulle ha problem med att rycka förbi en haltande igelkott.
Dåligt, som tidigare nämnt, och oerhört segt. En timme spelad, absolut ingenting har hänt, och helt plötsligt så halkar Garay till och ger Agüero yta till avancemang. Colsa tvingas försöka stoppa honom, något han gör på ett mindre smidigt sätt, och gästerna belönas med en straff som Forlán sätter dit lika säkert som alltid. Den välbehövliga motivationskicken?
…Nej. Strax därefter lobbar Munitis retfullt bollen över Leo Franco och dödar matchen. 4-1, riktigt snyggt gjort, men alldeles för dåligt ingripande av både Franco och Banega. Man kan verkligen fråga sig vad Rojiblancos hårfagre burväktare gör när han ställer Banega (vars mottagning för övrigt är bedrövlig) under en sådan onödig press, men jag låter bli.
Slutligen, eh…ja, hur mycket jag än gillar att skriva om fotboll så är det faktiskt direkt svårt att skriva något som helst om matchbilden efter Munitis ”avgörande” (det var redan slut) 4-1mål. Det går sakta, Racing försvarar och håller sina positioner medan Atlético gör…absolut ingenting. Dåligt passningsspel, inga offensiva intentioner och helt utebliven fokus.
Dåligt helt enkelt. Riktigt dåligt. Och sedan, några minuter innan eländet är slut, så står Colsa för ett oerhört snyggt inlägg som nickas in av Zigic varpå slakten är ett faktum. 5-1, och en lika pinsam som rättvis seger för hemmalaget.
Sammanfattning
What to say? Grabbarna står för en riktigt urusel insats och det är inte med stolthet som jag kommer bära (läs: gömma) min halsduk under morgondagen. Mittbacksparet fungerar inte alls, Leo Franco gör en av sina sämre insatser på länge, precis alla offensiva spelare är fullständigt osynliga och det centrala mittfältet står för en löjligt intetsägande insats. Hemmalaget inleder matchen offensivt och rätt så fartfyllt och efter 1-0målet så var det inget snack om vilka som var bäst på planen. Munitis, Colsa och Zigic är bara några av spelarna som imponerade stort på mig idag och som tidigare nämnt så var hemmalagets vinst rättvis, på alla sätt och vis.
En riktigt dålig insats som jag vill glömma snarast möjligt. Ursäkta för en flummig rapport, men jag är innerligt pissless. God Natt.
Matchfakta:
1-0 9' Cristian Fernández
2-0 16' Garay
3-0 38' Tchite
3-1 61' Forlán
4-1 66' Munitis
5-1 86' Zigic
Statistik från matchen
Skott mot mål: 13 - 8
Skott på mål: 7 - 4
Bollinnehav: 35 - 65
Offside: 7 - 3
Hörnor: 6 - 5
Frisparkar: 13 - 22
Gula Kort: 3 - 2 (Moratón, Zigic, Serrano - Assuncao, Perea)
Domare: Luis Medina Cantalejo
