Sagan om Cacha
För första gången i mitt liv har jag homo erotiska känslor för en annan man. Min sambo uttryckte sig milt igår och sa att det var lite obehagligt, och att jag skulle sluta på en gång.
Jag frågade henne om det var ok att istället starta någon sorts ny religion eller sekt kring Cacha? Hon stirrade några sekunder på mig med en dömmande konstig blick som man bara kan få om man står precis framför Mcdonalds och frågar någon på gatan vart Mcdonalds ligger, dvs att kullagret inte riktigt klickar i huvudet.
Jag fick snabbt en flyende känsla av blicken att mitt liv som lat sambo på en räkmacka, som bara bryr sig om sitt Canalplus abonnemang kanske skulle vara över snart.
Jag vet inte hur hur många gånger den profet liknande karaktären med det blonda hårsvallet räddat oss och vänt matcher helt på egen hand. Det finns anfallare som gör mål i boxen, det finns mittfälltare som spelar fram och skjuter utifrån, och det finns försvarare som jobbar tillbaka efter ett anfall och räddar laget.
Sen finns det Diego Forlán, han är som en duracell kanin som på något absurt sätt parat sig med en universal multifjärrkontroll och allt vad det innebär.
Den före detta stora tennis talangen har charmat oss i flera år och ständigt levererat sen ankomsten till Spanien. Diego firade sitt femte år i Spanien med att göra sitt jubileumsmål nummer 100 i La Liga i lördags, räkna nu ut målsnittet. 101 mål på 171 matcher i La Liga talar sitt tydliga språk.
En större underskattad spelare får man leta efter, och att han inte spelar för ett medialag sett till exposure är inte hans fel. Han har i flera år bevisat att man inte behöver spela med en bunt superstjärnor om man är en bra spelare och har viljan att göra arbetet för två..
Forlán är överlägset den bästa anfallaren i Spanien och innehar fler dimensioner i sitt spel över hela planen än många andra kelgrisar. Att det precis som förut pratas upp mer om så kallade kompletta spanska landslagsanfallare som ligger bakom honom i skytteligan och även de fem sensate årens målsnitt är beklämmande.
Efter en tragedi med hans syster så valde han att följa familjetraditionerna, gick i pappa Pablo Forláns fotsteg, och blev en fotbollsspelare istället för en mycket lovande tennisspelare.
Diego Forlán kommer från en familj med starka fotbollstraditioner, där hans father var en dekorerad VM spelare för Uruguays landslag och hans grandfather spelade för Independiente.
Det finns mycket man kan säga om Diego Forlán som spelare, men även om hans karaktär. Han är ödmjuk, en sann gentleman utan skandaler eller kontroverser.
Diego besitter även en moral, integritet och vilja att göra rätt för sig som få i fotbollsvärlden. Det finns ingen som sliter och kämpar så mycket över hela planen för att vinna tillbaka lite mark och skänka lite hopp till medspelare och supportrar när laget ligger under.
Hur visar man uppskattning som supporter för vad Forlán har gjort för oss? Gång på gång har han dragit oss ur helvetets gapande armar helt på egen hand, bara för att han tror på det, kan genomföra det och vill genomföra det. Hur säger man tack? Skickar man en kort?
Nej, man gör honom till en ledarfigur nästa år, man gör honom till lagkapten, någon som aldrig ger upp tills Mejuto Gonzáles har blåst för full tid med sin korrupta visselpipa.
Jag tycker dagens samhälle med fotboll som omnejd har en förvriden bild av vad en förebild ska vara för unga spelare. Det räcker inte bara med att vara bra på planen. Personligen ryser jag av tanken att små barn ska ha tex Zlatan eller Ronaldos personligheter som förebilder, det är mycket jag jag jag, både vad gäller attityd på planen och i allmänhet.
Den dagen folk förstår vad en förebild är igen och vad det innebär, den dagen kan vi släppa den förvridna dyrkan av madonna ikoner och börja värdesätta moral och integritet. Den dagen kommer nästa nya generation små barn kunna se upp igen till den sortens spelare och personligheter som förtjänar det, såna som Diego Martín Forlán Corazo.
