En kärleksförklaring
Texten som följer kommer inte att handla om Kakà, Cristiano Ronaldo eller David Villa. Inte heller om pengar, om Real Madrids storhetstid för längesedan, inte heller kommer den handla om Florentino Pérez. Texten nedan kommer att handla om en oförklarlig kärlek till ett lag.
Att älska ett lag kan för en utomstående vara bortom all verklighet, att älska ett lag är för många omöjligt. Många känner för ett lag tack vare dess värvningar, storspelare, presidenter eller dylikt, medan många sållar sig till dem som kan associera med klubbens mentalitet, känsla och passion, något som faktiskt stämmer in på de flesta rojiblancos. Många är så kallade medgångssupportrar som fastnar för ett lag tack vare att man lovas en ny storhetstid, ett antal värvningar eller helt enkelt för att de leder tabellen för tillfället. Vissa beslutar sig för att stötta sitt lag i vått och torrt, i något som kan kallas ovillkorlig kärlek.
Det är svårt att förklara hur min kärlek till ett lag med sitt säte ett antal mil bort kan uppta så mycket av min fritid. Jag minns att jag av en slump råkade knappa in en av Atléticos TV-matcher och att jag sedan dess var fast, väldigt märkligt kan tyckas men så var faktiskt fallet.
Kärleken har sedan dess utvecklats och nu kan jag stolt säga att jag älskar Club Atlético de Madrid S.A.D, klubben upptar en så stor del av min uppmärksamhet. Diego Forláns skott får mig att le, Kun Agüeros målgester och uttryck får mig att skratta, de sjungande fansen får mig att längta ännu mer till mitt första besök på Estadio Vicente Calderón, vilket för övrigt med största sannolikhet kommer att ske till hösten.
Atlético de Madrid är ett lag med höga toppar och djupa dalar. Tidigare i dag slog jag mig ner och avnjöt hemmamötet med FC Barcelona ännu en gång, där Sergio Agüero avgör med sitt 4-3-mål. Samtidigt som jag återigen kom på mig själv att leendes titta på matchen kom jag att tänka på bottennappen hemma mot CA Osasuna, den delade poängen i Andalusien mot UD Almería, för att inte tänka på debaclet i Kantabrien. Jag funderar lite, och varenda gång kommer jag fram till samma slutsats, det är det som gör Atlético till just Atlético, där man som supporter slits mellan glädje och sorg under i princip varje match.
Detta blev ingen lång text, mest för att jag känner att jag har fått det som jag vill ha sagt uttryckt. Jag älskar klubben, det är laget i mitt hjärta. Precis som att det stundtals bråkas med mamma, precis som att Atlético kan stå för en genomklappning av större slag, precis lika mycket älskar jag både mamma och klubben ändå, tack vare att de alltid finns där. Det går inte att ersätta med vare sig en brasse, portugis eller en dyr spanjor. Kärlek är kärlek.
