Vägen till framgång - Vad krävs?
Den gångna säsongen byggde man laget på kontinuitet. Förra sommaren värvade man in fyra spelare för sammanlag ca 17 mil euro. Bara två av dem var för startelvan. Nu har Atlético tagit sig till Champions League två år i rad med stort sett samma lag. Har man lyckats hitta den heliga graalen? Var kontinuitet och tålamod det enda som behövdes?
Vi är på god väg mot någonting stort, lite bortglömda i ögonen hos resten av världen, vilket passar oss perfekt, skulle inte vilja ha det på något annat sätt, Underdogs R us! Det enda som saknas är de små marginalerna, som för några år sedan var ganska stora. Så små marginaler som vi har nu, har vi inte varit i närheten av på länge.
Många lag kom undan i sista sekunden med livhanken i behåll när det mött Atlético i år för att vi inte hade de små marginalerna eller flytet av stolpe in filosofi på våran sida. Mina tankar går snabbt över till mötena mot de andra topplagen, där vi trots bra utdelning i poäng, kunde ha tagit några till, specielt derbyt, som med lite flyt och marginaler i avsluten kunde slutat 7-1 till Los Rojiblancos.
Dessa små marginaler får man inte gratis, utan det är något man måste måste etablera mentalt inom laget, och vi är på god väg. Inom fotboll har man i de flesta fall inte "tur" i dess traditionella mening, utan tur är någonting som på ett paradoxalt sätt tar åratal att bygga upp.
Vi har en högsta nivå nu som är oförskämt hög, och våran lägsta nivå har blivit mycket jämnare, nerskuren till ett antal matcher. Det är en ny era Los Rojiblancos går in i nu, vi har tagit för oss som aldrig förr de senaste två åren, utan att visa någon som helst rädsla mot andra lags status, i vissa fall även gjort som vi behagar med motståndarna när spelet funkar, vilket kan vara både positivt och negativt.
Under Abel Resino har vi även lagt till nya aspekter som lagmoral, självförtroende och att aldrig ge upp en match till de spanska domarna blåser i sina okompetenta och korrupta visselpipor.
Los Rojiblancos har kommit ut i halvtid som hjärntvättade mentalsjuka dårar och vänt matcher som aldrig förr oavsett förutsättnigar. Det höjer inte bara Atléticos status, utan även ligans då man får ännu ett lag som vill tampas där uppe så gott det går.
Vi gick helt obesegrade ut ur CL efter en comeback som tog 13 år, och var nära på att slå en jätte direkt, både hemma och borta när marginalerna och den berömda värdefulla rutinen vi saknar just nu "spelade" skamlöst motståndarna rakt in i händerna under slutsekunderna.
Samma lag som hade fruktansvärt svårt mot oss gick sedan och fullkomligt förnedrade ett Eurotrashbygge. Det säger ganska mycket om vart vi är på väg och hur stora steg vi har tagit, då de suveräna trippelvinnarna Barcelona, lett av Pep Guardiola och hans spelare uttrycker sig om matchen på Vicente Calderón som den tuffaste och mest svårspelade motstånd de mött i år.
Trots en av ligans mest underpresterande försvar för större delen av säsongen under Javier Aguirre så stängde vi butiken när Abel Resino kom och hade en makalös slutspurt under den förre rödvita stormålvakten.
Vi slutade endast tre poäng från trean och elva poäng från tvåan, vilket är cirka en till tre matchers marginal, en margnial man gått och väl kan skyllas på extremt noncahalant förlorade poäng mot några bottengäng, där man ställde skorna på hyllan och trodde att man bara skulle in hämta sina segrar.
Jag tror vi äntligen har lärt oss en läxa som jag är säker på att en tränartyp som Abel Resino tar åt sig, att det inte finns några dåliga lag i de högre spanska divisionerna, och att det abslout inte finns något som kallas självklara poäng i La Primera.
Allt som behövdes var att få ihop klubben, spelarna, kontinuitet och en spelfilosofi. För två år sen var jag väldigt emot att man köpte in fyra spelare för ca 60 milj när våran vanliga årsbudget brukar ligga på ca 20 milj per säsong.
Det acceptarede jag för att de som hade lämnat under ett år var spelare rakt ut ur startelvan, som Fernando Torres, Martin Petrov och Mateja Kezman, så man var illa tvungna att ersätta med spelare där det inte fanns alternativ i truppen, det va nödvändiga värvningar, inte glamour.
Det enda som gjorde att vi hade råd att lägga ut 60 milj på Diego Forlán, Simão Sabrosa etc för två år sen var att Fernando Torres gick till Liverpool för ca 35 milj. Nu har det gått två år, och dessa summor ser mer och mer ut som engångs förteelse.
Jag hoppas för supportrarnas skull och för en av Spaniens just nu talangfullaste omstrukturerade akademier med hela 22 spelare i de olika spanska landslagen, vissa av dem kaptener, att jag slipper se sånt i framtiden, om det nu inte igen skulle vara nyckelspelare rakt ur startelvan som lämnar stora hål, som tex Sergio Agûero.
För oss Rojiblancos skulle aldrig en i våra ögon mätt, en färdig megavärvning vara en ikon eller viktigare än de som är klubbens "egna" från ung ålder. Även fast man kan uppskatta och lära sig "älska" färdiga köp, så kommer tex spelare som Simão Sabrosa eller även Diego Forlán faktiskt aldrig vara större eller sälja mer tröjor hos supportrarna än tex spelare som Kiko och Fernando Torres, eller även Sergio Agüero som varit med oss fyra år snart från 17 års ålder.
Dessa fundamentala aspekter av supporterskap och kärlek till Atlético de Madrid är viktigare för oss än alla megavärvningar någon kan ta fram. Att se tex spelare som Keko "Gallardo", Borja González (som för övrigt slagit målrekord i ungdomsserierna), German Pacheco och Alvaro Domínguez lyckas komma upp i A-laget betyder offantligt mycket mer för oss än att se tex en Ronaldo komma in laget och skutta omkring.
Unge U21 landslagsmittbacken Alvaro Domínguez från canteran som fått nyttig speltid med a-laget i år och dessutom gått in från start flera matcher och varit suverän, speciellt när han fick starta mot Liverpool i CL pga anstängnigar, raderade bort Gerrard och company som om de vara amatörer, ingen kunde ta sig förbi Dominguez, det var en fröjd för ett Atlético hjärta att se.
Det gav mig mycket mer än tjugo matcher med tex John Heitinga.
Atlético är kärlek, Atlético är ikoner, Atlético är hålla varandra runt axlarna på läktaren, hoppa och sjunga ramsor, Atlético är smärta och nålar från helvetet och Atlético är en god magnumglass en varm sommardag i himmelen, och jag vill alltid ha det så.
Detta gäller även våra bröder i La Primera som har samma sorts passion och engagemang, från de rysligt sköna sångerna på Sánchez Pizjuán, de branta läktarna med stämning på Mestalla, det mysigt passionerade trumspelande El Madrigal till Katalanernas högljudda seperatist publik och mäktiga arena.
Det finns fler lag lite längre ner i tabellen som har samma passion oavsett spelarmaterial trots att man på andra håll är starkt emot den filosofin av att älska utan framgång, så kan de inte stoppa oss andra. Vi är för många som gör att kärlek föds, fotboll liras med hjärta, sångerna ekar och passionen aldrig dör ut i La Primera.
Aupa!
