Men låt Messi andas!

Leos trötta ansikte utlöser en absurd panik.

Jag häpnar här.
Leo Messi landar på spansk mark efter ytterligare två fiaskomatcher med Argentinas en gång så stolta landslag. Spaltmeter efter annan tillägnas Maradona, ja han vaaaaaaaar en jättebra spelare, han ääääääär ingen skitbra tränare, alla har sagt det redan, det börjar bli lika tjatigt som dem som gnäller på hur trötta de är på Zlatanhypen (och därmed bidrar till den), som vore de tvingade att läsa eller lyssna.
För det ena måste ju varken innebära eller utesluta det andra.
Själv lämnar jag gladeligen Maradona till sitt öde, nog har sagts därom redan.

När Leo, trött och tagen, klev ut i ankomsthallen väntade honom en skara fanatiska supportrar, samt tillhörande väl samlad presskår. Det här är människor som tillber Messi och hans fotbollskonster dagligen, många av dem är beredda att ta till våld för att hävda hans överlägsenhet som vore det verkligen nödvändigt, de avgudar denna spänsliga yngling som bär så mycket på sina axlar.
Och de kan inte för sina liv tänka sig att avstå från honom, att respektera det faktum att han, vid ankomsten till Barcelona behövde en enda sak i hela världen – utrymme. Inte några femtio armar som sliter i honom från dubbelt så många vinklar, inte ännu fler kameror upptryckta i ansiktet och efterföljande ifrågasättningar av hans ansiktsuttryck.
För det står bortom alla rimliga tvivel att Leo Messi inte är lyckligast på planeten just nu. Inte ens över att vara tillbaka i Barcelona. Jag tror att alla kan förstå det.
Så varför måste det tryckas upp i media, benas ur, skapa ätter värre press på honom för det? I vilket syfte? För att folk har ”rätt” att se det?
Kalla mig gärna cynisk, men den enda potentiella meningen med det jag ser, utöver det i dagens samhälle förkastliga faktum att är du en offentlig person måste allt ut i ljuset så till den grad att det mörker vi alla också är i behov av helt förpassas, är att försöka tvinga fram ett leende över Messis läppar, ett falskt, betydelselöst sådant men ändå en slags garanti.
Ett leende och en försäkran.

Missförstå mig inte. Det är inte jag som får panik över bilderna på Leo (förutom inför det faktum att de finns och att man hetsar upp sig över dem), jag vet att Barcelona kan spela fotboll utan honom om det är så.
Frågan är om ovan nämnda supportrar verkligen gör det.
Hellre än att önska Messi ett par dagars vila, så att en del av besvikelsen över ett eventuellt missat mästerskap kan lägga sig och inspirationen återvända, så oroar sig folk omedelbart över hans potentiella medverkan i matchen mot Getafe.
För han såg ju ledsen ut på bilden, och trött.
Lite för mänsklig.
Tänk om han börjar på bänk?

Leo Messi är inte ensam ansvarig för FC Barcelona, och inte för Argentinas landslag heller. Oavsett om det bär eller brister beror det inte mer på honom än på någon annan, och betydligt mindre än på dem som fattar besluten.
Messi må vara ett unikum, men världen kräver på tok för mycket av honom.
Att påpeka det kan kanske kallas att sparka in öppna dörrar, det ändrar inte på det accompli att Messi när helst han nämns eller ens tänks på per definition förväntas uträtta underverk.
Är verkligen inte människor mer generösa mot honom än så?

För nej, i realiteten behöver han inte vara i skick nog att ensam komma in och vända på ett eventuellt underläge mot Getafe ikväll; jag är förvånad över att jag förvånas över förväntningarna, kraven, man har på någon som just återvänt från andra sidan jorden efter tung vecka. Själv hade jag snarare räknat med att han skulle vara lite låg, som han är, som vem som helst varit i hans situation.
Messi kommer heller säkerligen inte att bli mer taggad av att tvingas möta sin egen trötta, undvikande blick med bifogade (och inte befogade), kritiska frågeställningar och begär på diverse löpsedlar så fort han slår upp ögonen.
Att behöva ställas mot dessa bilder, som en anklagad.
För vad?
För mänsklighet?

Jag säger på inga sätt att Messi står över all kritik. Det gör han verkligen inte. Han ska kunna, och kan faktiskt också, ta en hel del.
Men kritik ska riktas mot prestationer och inte mot själva varat i ett mer inofficiellt sammanhang.
När det kommer till djupgående analyser baserade på hur han råkade se ut och känna sig vid hemkomsten från misslyckandet på en annan kontinent så har det faktiskt gått för långt för länge sedan.
För att inte tala om dem som i samband med de här bilderna hävdar att Messi ångrar att han inte valde att spela för Spanien. Att det är ångern, och inte sorgen, som visar sitt ansikte på Barcelonas flygplats.
Vafalls?
Vad är det för fel på folk?
Messi är argentinare hur mycket det än svider.
Jag har faktiskt träffat människor som på allvar försökt hävda annat, nämligen att han egentligen faktiskt är spansk. Att han är ’för bra’ för att kunna komma från Sydamerika. Detta härrör naturligtvis ur den utbredda rasism som råder mot sydamerikaner i Spanien, och den diskussionen tar vi inte vidare här.
Jag finner det ironiskt att somliga av dem som kallar sig hans supportrar ändå har så pass låga tankar om honom att de åberopar ånger här. (Hade Messi ens möjlighetern att som Bojan välja landslag?) Som om han inte vore mer än så, inte mer än en medgångssupporter, en kappvändare, en sådan som ger upp när vinden är överallt i ansiktet istället för i ryggen.
Själv tror jag att Messi är förbannat stolt över sitt ursprung, och över att få vara en av sitt lands främsta representanter.
Det ska han vara.
Även om det inte går bäst för landslaget just nu.

Nästa gång Messi landar efter ett misslyckande inför en match, ledsen, trött, irriterad som vem som helst, hoppas jag att FC Barcelona låter någon av klubbens representanter hämta honom och föra ut honom bakvägen.
Eftersom människorna som samlats för att möta honom faktiskt inte älskar honom tillräckligt för att vara beredda att ens en enda gång ge honom något tillbaka som han behöver mer än applåder just den av alla världens dagar – andrum.