En försoning med Sevilla
Det krävs en väg också för att gå ingenstans.
En dag upphörde jag att tycka bra om Sevilla. Helt plötsligt. Jag förstod inte varför; jag brukade uppskatta klubben; fotbollen, supportrarna och så en dag – för sisådär två år sedan – då jag satte mig ner för att se laget spela kände jag bara vämjelse.
Jag minns inte vilken match det gällde den gången och det är inte heller viktigt, jag minns bara att jag var förvånad över de starka känslor av motvilja som översköljde mig, att jag störde mig på något så till den milda grad att jag valde att skona mig själv och stänga av teven. Jag kände mig säker på att de skulle vinna, och jag ville inte se och ville inte höra.
Hade jag på något sätt låtit mig ryckas med och övertygas av det generella snacket som finns bland andra klubbars supportrar om laget just då de själva ska möta dem – filmare, tjurskallar, ohederliga?
Det kändes inte särskilt troligt, när det propageras för hårt mot någonting brukar jag fatta sympati för det och ta sida; ohederliga tjurskallar har jag dessutom ändå aldrig ogillat.
Nej, mitt problem med Sevilla handlade inte om lite mer utspätt mjöl i påsen, och hade jag haft en mer insiktsfull människa än mig själv att bero på mellan varven jämte mig så hade den förmodligen kunnat poängtera det mycket uppenbara som besvärade mig, och som det tog mig ett år i Segunda och sex omgångar att varsebli.
Zaragoza var min första ögonblicksförälskelse. Någonsin. Det var så mycket som stämde på en och samma gång; attityd, karaktär, brist på den. Det där lite respektlösa: att våga sätta sig själv vid sidan av andra i rummet som blir att fordra sin plats. Att våga hävda sig utan att nödvändigtvis ha befogad anledning med allt vad det innebär, att inte inrätta sig i fastlagda mallar.
Att ha mod nog att vara krävande, besvärlig, lite – som de säger – ’svår’ och utan att för det känna sig tvungen att ständigt be om ursäkt.
Allt det där, och än mer – Sergio Garcia, Zapater –förkroppsligade Zaragoza, jag var såld och har varit klubben trogen alltsedan.
Vad jag kanske förbisåg då jag förblindad av bitterhet som direkt konsekvens av egna klubbens uppradade misslyckanden säsongen 07/08 (bland annat 5-0 till Sevilla på Sanchez Pizjuan efter 2 självmål av Ayala och Diogo) var likheterna i attityd dessa vitklädda eleganter från Andalusien uppvisade med de mina.
Samma respektlösa approach oavsett om motståndet hette Mallorca eller Barcelona, samma naivt solida övertygelse om att vara lite förmer.
Bara tusen gånger skickligare än det jag refererar till som oss.
Eller så var det just det som fick mig att nedfalla i ett konstlat förakt.
För är det inte sedan länge (om än inte ekumeniskt) konstaterat att det är just de sidor hos din motståndare som påminner dig mest om dig själv som får dig att påstå dig hata denne? Lyckas sedan motståndaren bättre än vad du gör urartar det hela – för stolta, dåliga förlorare som jag - och antar patetiska och ytterst skenbara proportioner.
Sevilla –som jag omedvetet på något vis identifierade min klubb och mina känslor för den med- lyckades bra mycket bättre än Zaragoza, och plötsligt tålde jag dem inte längre.
Det ter sig så uppenbart nu; så dumt och så uppenbart.
Jag var avundsjuk på Sevilla.
Och jag var inte bättre än att jag lät mig dirigeras av den avundsjukan.
Det gör jag inte längre.
Nu tittar jag på Sevilla igen, jag gör det med glädje. Fascineras över drivet och draget, över humören. Jag tillåter mig lyssna på hymnen som är den näst vackraste och tycka bra om den, jag ler åt frustrationen, känner visst hopp rentav. Sevilla förlorade ingenting på att jag gick vilse och trodde mig avsky dem; det var det bara jag som gjorde.
Som vanligt.
Någon bättre människa gjorde Segunda mig inte till, men väl ett år äldre.
Soz, som vi säger som spelar World of Warcraft.
*
