Barcelonainfluensan
Det här är min nästandagok. Mina intryck, berättelser, översättningar. Från Zaragoza, Barcelona och vidare.
19/10-09 I Barcelona
Det är grått i Barcelona, och jag är sjuk. Inte jättesjuk, men tillräckligt. Sitter i sängen, mitt emot sjukhuset Pau Hospital och halvtittar på nyheterna, skriver brev till er, såhär som jag gör.
I Madrid protesterar man mot abortlagen regeringen planerar att införa. I de flesta länder är det tvärtom. Där protesterar man mot att ingenting händer.
Vi vandrade ett varv på staden för att försöka insupa Champions League-andan, men den har inte riktigt infunnit sig än, i alla fall inte på de större stråken, La Rambla och Passig de Gracia. Det blir förstås annorlunda imorgon.
Rubin Kazan-spelaren Alejandro Dominguez hoppas på en skräll. Spelar Barcelona som mot Valencia så känns det inte omöjligt, men något säger mig att det inte kommer att vara så torrt.
Tidningarna är mer fokuserade på de sex Guldbollen-nominerade Barcelonaspelarna, Messi (som vinner), Touré Yaya, Iniesta, Xavi, Henry och Zlatan. Zaragozas match mot Racing bevärdigades kanske fem meningar.
Hur kan man reducera magi till fem meningar? Det måste krävas en enorm begåvning för att lyckas med det.
Att se Zaragoza krympa i mörkret, som en egen himmel av sprakande stjärnor som sedan försvann bakom bergen, var en ny slags sorg, en stark sådan. En längtan efter att återvända till något man ännu inte lämnat.
Jag hade gärna hoppat av bussen och gått tillbaka genom halvöknen, men vad skulle jag göra sedan? Hoppas på att Victor Laguardia, som vi sprang på nere på stationen då vi skyndade till bussen, var ute och körde och kände för att plocka upp en främling med de ädlaste syften?
Taxichauffören i Barcelona kom från Galicien. Han tyckte om mig – trots Zaragoza!
Una chiqa muy potente, så sa han.
Muy potente.
Bara en sådan sak; Barcelona spottar inte ut zaragocistas.
Jag har inte glömt mitt löfte.
På Starbucks försökte jag lära vilsna, amerikanska republikaner till advoktar om vad som är viktigt i livet.
- Jag måste se den staden en dag, sa den ena. Om den är så speciell. Som du säger.
Artigt.
Jag älskar alla som kan ljuga vackert.
Generellt är man i Barcelona överens om att det var Valdés som räddade poängen i Valencia, och om att Tamudo behandlas under all vädighet.
Han fyller 32 år idag, för övrigt.
Förhoppningsvis får han ett nytt kontrakt.
Abel Resino uppges ligga betydligt mer pyrt till än Valverde trots att Villarreal nu faktiskt ligger absolut sist i ligan sedan Xerez fixade säsongens första seger mot de gula. Diego Cholo Simeone pekas ut som ersättare.
Jag uppfinner min egen statistik. Sist Zaragoza mötte ett lag Marcelino tränat; Sporting Gijon, slutade mötet oavgjort (1-1). Därefter briljerade Aragons stolthet mot Getafe.
Racing – vars supportrar översvämmade Zaragoza (vad hände med det där media skriver, att inga supportrar reser till bortamatcherna i Spanien, att det är ett engelskt fenomen?) – som också tränats av Marce klarade 2-2 på La Romareda som hittills inte direkt varit ointaglig. Det bådar med andra ord gott inför nästa helg: Barcelona – Zaragoza.
Eller Saragossa som de skriver i Katalonien. Usch så fult.
Zaragoza heter det!
Febern vägrar släppa, liksom huvudvärken. Barcelonainfluensan, säger jag till de mina och skrattar åt mig själv. För någon måste ju göra det.
Vi hörs av.
Imorgon.
