Krönika: Ångestens match
För undertecknad väntar årets ångestmatch klockan kvart i nio. Två favoritlag lottades mot varandra, vilket gör det till en både konstig och jobbig tillställning ur en personlig synvinkel.
Det är spännande och förväntansfullt - det är lottning till Champions Leagues gruppspel. Trots att jag blivit orättvist behandlad som såväl Atlético- som Chelsea-supporter av UEFA så pirrar det till när deras klassiska hymn donar ut i vardagsrummet. Det är något speciellt med den där låten som gör att förhoppningarna pumpas upp. Ska Atlético fortsätta på sin fina svit från förra säsongens Champions League-spel och förbli odödliga, och ska Chelsea äntligen få ha turen på sin sida och lyfta den mest åtråvärda europeiska fotbollspokalen?
Lottningen fortlöper och min iver bryter ut i en konstig känsla av tomhet när det till slut förkunnas att Los Rojiblancos hamnar i samma grupp som The Blues. Det betyder att lagen kommer att mötas, inte bara en gång - utan två gånger, inom en kort period dessutom.
Precis som vilken annan fanatisk supporter som helst är jag van vid att det frodas av glädje inom mig när mitt lag går bra, och att dränka mig i sorg när det går emot. Nu blir det – hur då? Hjärtat vet inte vad den skall känna, hjärnan vet inte vad den skall tänka. Men att är jobbigt är en sak som är klar. Mitt supporterskap till Chelsea respektive Atlético är lika stort, och det är för mig en omöjlighet att besvara frågan vilket lag jag håller på när London och Madrids stoltheter ställs öga mot öga.
Visserligen har jag erfarenhet av liknande situationer sedan tidigare. Det är inte sällan som Sverige och Finland stöter på varandra i idrottsliga sammanhang, och som halvsvensk och halvfinsk med likvärdigt stora känslor för båda länderna var det exempelvis rena tortyren att de tvingades spela mot varandra i OS-finalen i ishockey 2006. Däremot är det för mig mer känslor inblandade när klubblagen är i aktion jämfört med landslagen. Det betyder exempelvis mer om Atlético de Madrid skördar stora framgångar än om det svenska landslaget gör det, även om Sveriges olika vinster genom åren betytt mycket.
I kväll är det således dags. Club Atlético de Madrid mot Chelsea Football Club. För en hängiven supporter till båda lagen som följt de två genom med- och motgångar är det på något sätt overkligt att de nu kommer att ställas mot varandra, på varsin planhalva i en match som är av så pass stor karaktär. Läget är sådant att Chelsea självklart vill ta sin tredje raka seger i gruppen, och man är erkänt riktigt starka på Stamford Bridge. Atlético å sin sida hamnar otäckt långt efter topphalvan vid förlust om Porto samtidigt vinner mot APOEL.
Fast å andra sidan kan Atlético ibland tyckas vara ett sådant lag som lever för de riktigt stora matcherna och att det är i dem som man verkligen kommer upp i sin absoluta toppförmåga. Dessutom gjorde man bra ifrån sig mot Liverpool såväl hemma som borta i föregående Champions League och förtjänade mer än två poäng från de matcherna.
Om kvällens drabbning lagen emellan ses som viktig ska vi inte tala om datumet den 3:e november. Då gästar Chelsea Vicente Calderón i en match som kan vara direkt avgörande vad gäller Atléticos fortsatta närvaro i årets Champions League. Chelsea kan givetvis få det tufft om de skulle förlora båda mötena med Atleti, men med framför allt båda lagens form i åtanke så ser jag det som, om inte en omöjlighet, så snudd därpå.
Usch, hemskt i vilket scenario som helst.
Att båda mina hjärtelag tar sig vidare till slutspelet vore att önska, men det finns inget jag kan göra för att påverka utgången av någon av matcherna. Jag är maktlös.
Må bästa lag segra. Och må de sedan aldrig ställas mot varandra igen.
