Året med Spanien 2009
Mycket att vinna, allt att förlora
2009 var ett mellanår på många sätt och vis vad gäller landslagsfotbollen. Inga mästerskap, ingenting. Möjligtvis ett avslutande VM-kval. Men även det odramatiskt för spansk del. Vad finns det då att säga om världens kanske mättaste landslag 2009 och om det stundande VM-året 2010? Jo, även här blir det klyschigt och tråkigt. Det ser stabilt ut.
Free State Stadium 24 juni:
Capdevila slarvar och Casillas är inte på tårna. USA tar ledningen genom Altidore. Oväntat men inte så att någon rycker på axlarna. Det är semifinal i sommarens Confederations Cup och ingen kan tro annat än att la Selección ska vända detta och nå drömfinalen mot Brasilien. I den Sydafrikanska vintern dånar det omänskliga oväsendet från mängder av vuvuzuelor på läktarna och folk dansar och är glada. Kanske tänker spanjorerna likadant? Att livet är en fest. Del Bosques mannar drar slentrianmässigt igång en snabbare fotboll och pressar tillbaka USA. Men något saknas. Skärpa. Bollen vill inte in i nätmaskorna och ingen är riktigt villig att offra sig för att sätta den där heller. Alla verkar omgärdas av tanken att ”det ordnar sig, målen kommer sen”.
Men det ordnar sig inte. Inte den här kvällen. Sergio Ramos tappar istället lite skärpa och USA och Dempsey får hjälp att slå in 0-2. Underläge med två mål och dryga tio minuter kvar. Det finns inte tid att vända. Inte den här gången. Förlusten är och blir ett faktum. Snopet förlorar la Roja sin första match på evigheter och drömfinalen mot Brasilien uteblir. Något ingen räknat med.
Trots förlusten mot USA tog sig Vicente del Bosque och hans mannar igenom landslagssäsongen på ett övertygande sätt. Den enda plumpen i protokollet blev just matchen ovan. Det finns ett gammalt talesätt som säger att ”ju mer du vinner desto närmre en förlust kommer du” och för Spaniens del blev det hela 35 matcher innan sviten spräcktes en kall sommarkväll i Bloemfontein, Sydafrika.
I övrigt blev det faktiskt idel segrar, mestadels i VM-kvalet mot lag som Belgien, Turkiet och Bosnien. Bra motstånd, men inte bra nog att rubba dagens Spanien. Vicente del Bosques största prövning blev istället att hålla laget intakt och skadefritt. Startelvan känns given men vad händer om någon tappar form eller går sönder? Eller om motivationen tryter? Där har vi Spaniens absolut största fiender. Sig själva!
Del Bosque fick snabbt ett svar. Stöttepelaren Senna var skadad redan tidigt på året och sen försvann även Iniesta en tid och andra måste få chansen. Ofta ledde det till ett 4-5-1-spel och ett mittfält bestående av Xavi, Iniesta, Busquets, Cesc och Silva, alternativt ett 4-1-4-1-spel (eller 4-1-3-2) med Xabi Alonso i Sennaroll och Xavi, Cesc och Silva framför honom. Lite rörigt och ostrukturerat kan tyckas men, resultatet av detta? Succé såklart! Allt la Selección tar i blir guld, kanske som en motreaktion av alla tidigare misslyckanden i mästerskap.
Och det är i just mästerskap Spanien måste lyckas i nu. Med en förlustfri svit på 35 matcher och en ny segersvit på gång så är la Roja laget alla riktar sina blickar mot, laget alla vill slå. Och absolut definitivt en av få kandidater till VM-guldet. Problemet är bara att Spanien kan vara precis hur bra som helst men det går ändå åt pipan om Capdevila ramlar en enda gång, eller om Sergio Ramos tittar bort vid fel tillfälle. Marginalerna är mer än små och i ett VM måste allt funka. Även vänskapen till Fru Fortuna. Matcher som den mot USA måste ha full fokus även om det är en gruppspelsmatch, åttondel eller kvartsfinal. Först då ligger vägen mot guld öppen.
Vad jag vill säga med detta är att det kan se hur bra ut som helst för Spanien, och det gör det, men att trycket på laget är stort, förväntningarna större och kanske hoppet störst. Faller laget så faller det hårt. Ordentligt hårt. Liten tuva stjälper ofta stort lass, ni vet. Läget är just nu väldigt stabilt men Spanien har åkt ut för tidigt i alldeles för många mästerskap förut. Därför ska vi alla veta om att det kan lika gärna bli VM-guld som, en hedersam förlust mot Brasilien som att bli utslagna i gruppen mot Chile och Schweiz. Bara så ni vet. Därför kan jag med säkerhet sammanfatta 2009 ganska kort redan nu och samtidigt sia säkert om kommande år. Time will tell. Med förhoppning om ett bra 2010!
Spanien 2009 – Stabilt
Spanien 2010 – Mycket att vinna, allt att förlora
