Känslor och Tankar
Sluta jaga oss, demoner.
Själva existensen tvivlar jag på. Finns jag verkligen just nu?
Jag kan se mina kroppsdelar, men jag känner inte att de tillhör mig.
Signaler i min hjärna försöker få mig att prata, men inget ljud kommer när läpparna rör sig.
Vem är syndabocken? Är det jag? Är det på grund av att jag älskar laget som denna bisarra och eviga vrå av mörker har fångat oss i sitt oundvikliga grepp?
Europa, Europa, Europa, CL, CL, CL...det är demonernas läten. De har redan trängt ut ur huvudet; jag hör och ser dem framför mig, stirrandes och hånleendes med sina groteska och mörka anletsdrag.
Vi har förlorat. Vi är ute. Igen. Det är rena aritmetiken: addera år efter år, och det som framför oss står är sanningen om hur vi mår.
Den mörka vrå som håller oss fast i sitt klibbiga och obehagliga grepp är sanningen i konkretiserad form. Ödesdiger, förödande, förskräcklig, gräslig, otäck, outhärdlig och mest av allt, ofrånkomlig.
Var är du Lyckan? Hjälp oss ut härifrån.
