Krönika: Atlético - ännu inte där
Sett till sin historia, supporterbas och kultur är Club Atlético de Madrid S.A.D. en av Spaniens större klubbar, således är det inte så märkligt att förväntningarna säsong efter säsong är höga. Nu har man förvisso kvalificerat sig för spel i Europa tre år i rad, men huvudstadsklubben har fortfarande en bit kvar till den absoluta toppen, undertecknad Jönsson försöker beskriva det hela.
Att vara supporter till en klubb som Atlético är sannerligen en konst. Trots att laget under en säsong garanterat gör åtminstone ett par plattmatcher, exempelvis mot Málaga CF i år, är man som fan aldrig sen med att förlåta spelarna - i synnerhet efter ännu en uppvisning mot FC Barcelona. Många menar på att Atlético inte är ett topplag medan många andra vill påvisa att laget år efter år underpresterar. Det går att hålla med båda.
Bra tränare, spännande värvningar och stjärnspelare till trots så är man inte den klubben man vill vara. Mycket handlar enligt undertecknad om att klubben är i fel händer, egentligen är det den största orsaken till att man inte är den förening man så länge har suktat efter att vara. Jesús Gíl y Gíl åstadkom förvisso den så berömda el doblete säsongen 1995/1996, detta gjorde han genom att avskeda tränare efter tränare istället för att ge dem förtroendet. Kortsiktigt men knappast smart tänkt. Detta är en egenskap som verkar ha gjort sig till en viktig del av klubben, otåligt, dumt och frustrerande agerande som dock har blivit bättre sedan Javier Aguirre kom till klubben år 2007 då man också startade upp ett nytt projekt som, trots missöden och misstag har gjort att klubben har etablerat sig i toppen.
Mentalitet
Mycket handlar om mentaliteten inom föreningen. Man är rädd att misslyckas, tänker inte konstruktivt och lever fortfarande i skuggan efter att nämnde Gíl y Gíl skämt ut klubben både genom sitt agerande som president men också på grund av sina uttalanden om spelare, ledare och andra individer. Det är en synd att Atlético fortfarande ses som en ful ankunge i sammanhanget - allt tack vare den skandalomsusade presidenten. Det är också en synd att folk som inte är insatta i klubben, i allt vad det innebär, fortfarande inte ser insidan av en förening som utstrålar en passion, kärlek, hjärta och en gemenskap på en och samma gång. Atlético är en klubb som fortfarande har en bit upp till toppen, frågan är om man verkligen kan nå dit med samma styre som i skrivande stund.
Gíl Marín och Cerezo
Ägarfamiljen är densamma som för tjugo år sedan, med Jesús' son Miguel Ángel Gíl Marín vid rodret, dennes nickedocka är presidenten Enrique Cerezo och under filmproducenten finner vi Jesús García Pitarch. Ovan nämnda trio är klubbens starkaste män rent sportsligt och det är en skam att de fortfarande finns kvar, med betoning på "Skam" framför allt till den förstnämnde som för sitt eget och klubbens bästa bör sälja klubben för att denna ska komma vidare. Atlético är fortfarande nere i botten och hindras från att växa på grund av att de som har styrt inte förstår sig på fotboll överhuvudtaget, det är den nämnda mentaliteten som gör att Atlético fortfarande inte har nått upp till den absoluta toppen inom Europa och det är ägarna som till stor del är orsaken till missnöje bland supportrarna.
Framtiden
Som redan skrivet har man alltså kvalificerat sig för europaspel de senaste tre åren där två av dem har inneburit spel i UEFA Champions League. Även om man vill tro att Los Rojiblancos är en storklubb, vilket den också är inom många aspekter, är det frågan om klubben kan ta det sista steget med samma förhållanden som man har för tillfället. Gíl y Gíls ande vakar fortfarande över klubben och hindrar den från att utvecklas jämt med sin fulla potential, man får ingen kontinuitet överlag och supportrarna är tydligt upprörda över att samma familj fortfarande äger och regerar i klubben som dem älskar, undertecknad inkluderad.
Det Atlético behöver göra är att lägga dåtiden bakom sig. När Javier Aguirre anslöt till organisationen gjorde man det också officiellt att ett nytt projekt startades upp där klubben på allvar skulle etablera sig i toppen som ett storlag, både sportsligt och inom andra områden. Det har gått relativt bra och man har faktiskt gjort det bra sett över hela säsonger då man trots allt har uppnått sina mål. Att man sedan sparkar en tränare på grund av dåliga resultat och dylikt har undertecknad full förståelse för så länge de har fått chansen på riktigt, och det har Aguirre och Resino faktiskt fått.
Utöver seniorlaget har man även börjat om vad gäller ungdomsakademin och det är en satsning som nu har börjat bära frukt. Klubbens ambitioner är att slussa in åtminstone en egen produkt per år, något som ser ut att kunna bli ett par till då reservlaget, endast beståendes av ynglingar, är fullt av spännande juveler. Atlético sitter dessutom inte på fotbollseuropas bäst ställda ekonomi, således blir canteran desto viktigare vilket man faktiskt har visat prov på till fansen stora glädje.
Ägarförhållanden, misslyckanden, spelarförsäljningar, onödigt dyra värvningar och andra skönhetsfläckar till trots, undertecknad älskar fortfarande klubben och visst är det väl ändå så att det är en del av Atléticos "charm" med en pinsam insats den ena helgen för att nästa vinna över FC Barcelona. Ja, Atlético är en del av många, och ja, vi älskar klubben. Men det är fortfarande synd att man inte blir av med mentaliteten som faktiskt hindrar föreningen från att glömma det förflutna och istället se framåt. Eller är det andra orsaker?
