Krönika: Au revoir
Varje epok har sin början och sitt slut, därför vet man att inget kan dras ut på alldeles för länge. Har man något som förtjänar att göras helhjärtat så bör man fråga sig om man kan fortsätta att ta död på något som nu bara görs havlhjärtat.
Tid i sin mening är väldigt begränsad i definition, hur skall man försöka förstå sig på något så abstrakt som vi tar alldels för givet allt för ofta. Ta som exempel Real Madrid löftet Ruben De La Red som hade framtiden i sikte, men som alltid så bör man vara medveten att vad man ser i horisonten är inte alltid vad man får. Under ett kort ögonblick den 30:onde oktober 2008 så kollapsade mittfältaren ihop och man kan enkelt säga att hans liv aldrig skulle bli sig likt igen.
Det handlar inte om sekunder, minuter, timmar, dagar eller månader. Utan allt som behövdes var ett ögonblicks missöde och ens framtid är nu bara ett osäkert kort, dedikerar du ditt liv till något som i stunden betyder allt för dig så kan du inte mer än att känna så. Visserligen kan man alltid vända tragedi till triumf, men då är frågan om ens liv som man bara har ett av är värt att riskera?
Svaret på den frågan är självklar, fotboll är endast en sport och ett människoliv kan aldrig jämföras i dess betydelse för världen. Men ser vi på det här ur ett annat perspektiv så är frågan om man är beredd att ge upp något man älskar från djupet av ens hjärta. Det vi måste förstå är att De La Red förmodligen hållt på med fotboll sedan barnsben, han både delar sorg och glädje med vad han förknippar som "fotboll" och skulle i det sista nog riskera livet för att sparka en boll. Jag säger absolut inte att han ska dö för det, men han ska banne mig kämpa in i det sista innan han väljer att lägga skorna på hyllan.
Däremot bör man själv inse när ens tid är förbi och förstå att det enda vettiga man då kan göra är att lämna över facklan till den nya eran för att sprida vidare den eld man en gång varit med och skapat. Raúl González Blanco är en sann legend, en av få som burit den vita tröjan med en sådan gestalt som honom. Hur mycket det än smärtar att få det sagt så är även hans tid förbi, just därför bör man ibland rannsaka sig själv och fråga vad man har kvar att ge.
I Raúls fall kan vi inte be om något mer, de minnena vi Real Madrid supportrar delar med varandra tack vare honom är ovärderliga och det är något ingen kraft i världen kan ta ifrån oss. Likt Raúl rannsakar jag mig själv och ställer frågan vad jag har kvar att ge. Därför beger jag nu mig ut på nya äventyr för att finna det jag anser vara mycket större, så med ett par sista ord vill jag säga att fotbollen må vara rund men kärleken får oss att bete oss konstigt.
På återseende!
Hala Madrid!
