Atlético Madrid - Málaga 2-1
Super-Torres tar på sig lagets ansvar och leder klubben till en seger, som öppnar porten till UEFA.
Kan vi drömma? Kan vi se oss själva spela i kontinentalsammanhang nästa säsong? Det återstår att se. Drömmen fortsätter efter dagens match. Men, matchen ska vi prata om senare. Nu, nu vill jag först prata om känslor och empati.
Atléticos har kallats för många saker under årens lopp. "Rojiblancos" känner alla till. Det härstammar från lagets färger. Roji är röd och blanco är vit. "Colchoneros" känner ni kanske inte till. Om man översätter ordet så betyder det på ett ungefär "madrassprovare" eller "människa som tycker om att ligga på en madrass". Det härstammar från att man förr i tiden ansåg att Atlético spelarna lade sig väldigt fort. Så fort de märkte att någon rörde vid dem. Senare kom namnet "El pupas". "Det eller de sårades lag." Namnet kom till på 90-talet då Gil och hans mediaframträdanden uppmuntrade idén att klubben Atlético de Madrid var utsatt för en komplott där alla var inblandade. Det Spanska Fotbollsförbundet, domarkåren, de andra spanska klubbarna och media. Det kunde aldrig bevisas, fastän det inte kunde motbevisas heller. Ty hela historien slutade med klubben i andra division i två år.
Men det man aldrig har kallat klubben och som jag tänker göra idag är "los mosqueteros" eller "musketörerna". Därför att där stämmer verkligen uttrycket som säger "en för alla, och alla för en". Aldrig, aldrig någonsin, har publiken, Atléticos fans, vänt klubben ryggen till. Oavsett motgångar har de alltid stått där, vid striden, beredda att stödja och visa att de finns. Idag gjorde de det igen. Fastän idag handlade det inte riktigt om klubben. Det handlade om den omtyckte, om än kontroversielle Germán Burgos, som blixtopererades under lördagen, efter att man upptäckt en tumör i hans enda fungerande njure. Idag, som sagt, visade de sitt stöd igen, tillsammans med spelarna. Vi hoppas att han kände det stödet och tillfrisknar snarast. Jag saknar ju hans utflykter till läktaren för att röka med fansen samtidigt som Atlético anfaller och försöker göra mål.
Och så var det matchen. Det började nervöst. Det märktes att försvaret inte är van med Esteban i buren, och att de inte riktigt litade på honom. Det var nära ett baklängesmål för Atlético under de första 15 minuterna. Dessutom ska man tänka på att Peiró, Málagas tränare, hade en ganska konservativ laguppställning. Valdés fick ju sitta på bänken från start.
Men så var det en spelare vid namn Luis Garcia som fick för sig att han skulle göra mål! Vilken fullträff han fick efter en hörna av Albertini som Málagaförsvaret inte fick undan. Efter det målet blev spelet alltmer fult på alla sätt och resultatet blev 4 kort på 9 minuter och en massa åskadare som gäspade och tittade på varandra och undrande vart spelet hade tagit vägen. Det enda försöket till uppvaknande kom från Fernando Torres som var väldigt nära att göra 2-0 i den 39 minuten.
I den andra minuten av andra halvleken gjorde Fernando Torres sitt elfte mål för den här säsongen. Elegant inbrytning från högerkanten och avslut upp i Contreras högra kryss! Málagas mål nickades in av Dario Silva i den 62:a minuten efter fint förarbete av Manu. Sedan var det en domare vid namn Moreno Delgado som kände att det var mycket folk ute på spelplanen. Han skickade ut två spelare. Först Luis Garcia, efter att ha fått ett andra gult kort. Det första fick han för att han tagit av sig tröjan för att fira målet. Det andra för att han sparkade en förlorad boll. Är det inte det man gör med bollen?
Den andra spelaren, Dario Silva från Málaga, fick lämna planen två minuter senare, också han för ett andra gult kort för ungefär samma orsak. Ja, ja.
Matchen fortsatte, med domare och allt, och Málagaspelarna tog i ganska hårt. Valdés, som hade hoppat in i andra halvleken, var nära att göra mål, men... han gjorde inte det. Och så var matchen slut.
Känslan, kära vänner, är bra. Det var ont om muntra tankar efter förra veckans förlust mot Recreativo de Huelva. Nejjjj! Tänkte jag. Nu händer det. Men efter dagens resultat, och efter att ha sett att Bilbao också har förlorat mot Huelva så känns det lugnare. En spanjor skulle säga "mal de muchos consuelo de tontos" (mångas olycka, idioters lycka), men jag ser det mera som att Atlético kanske inte förlorade för att de hade kommit in i en kris, utan för att Recreativo, äntligen, har upptäckt att de spelar i Spaniens Primera División och tagit det på allvar.
Sanningen är den att det är 10 poäng kvar tills laget matematiskt kan säga att det stannar kvar i första division. Det är det som är målet. Sedan kan vi drömma, det kostar ju inte pengar. Men först, målsättningen.
Till nästa gång säger jag bara: "Aupa Atleti, Aupa Atléticos" var ni än är. Och förstås, Aupa "Mono" Burgos. Vi tänker på dig.
Lagen:
Atlético de Madrid: Esteban, Contra, Hibic, Coloccini, Carreras (Aguilera 72), Jose Mari, Albertini, Emerson (Movilla 53), Luis García, Jorge och Torres.
Málaga: Contreras, Josemi, Sanz, Bravo (Leko 66), Valcarce, Manu, Gerardo (Migel Ángel 24), Romero, Sandro (Dely Valdés 51), Musampa och Dario Silva.
Målen: 1-0 Luis Garcia 13, 2-0 Fernando Torres 47, 2-1 Dario Silva 61
Domare: Javier Moreno Delgado delade ut 10 gula och två röda kort!
Källor: www.marca.es, www.as.com, estudio estadio.
Av: Antonio Gallego
genom
