Våra Europacuptitlar – La Segunda
Nästa del i historien om våra Europacuptitlar
När säsongen 55-56 var över var vi alltså bäst i Europa. Men vi var inte bäst i Spanien, utan hade bara blivit trea i ligan, tio poäng efter vinnande Athletic Bilbao. Som regerande mästare fick vi dock vara med i Europacupen även nästa säsong. Vi hade under sommaruppehållet lyckats locka till oss Raymond Kopa, stjärnan i det Stade de Reims som fått 4-3-stryk i den första finalen och en av Frankrikes bästa spelare genom tiderna. Ligan blev med denna förstärkning en enkel affär denna säsongen, men det är inte det artikelserien handlar om. Över till Europacupspelet:
I första omgången lottades våra titelförsvarare mot österrikiska Rapid Wien. I hemmamatchen på Chamartin blev det en stabil 4-2-seger efter dubbelt målskytte av både Marsal och Di Stéfano. I returen blev det värre. I första halvlek råkade vi ut för flera skador och tre baklängesmål. Santiago Bernabéu lämnade i paus sin plats på läktaren och gick ner för att ”tala allvar” med spelarna. Det fungerade till viss del, Di Stéfano fick in ett mål i andra halvlek och matchen slutade 3-1. Regeln om bortamål fanns inte då utan 5-5 totalt gav omspel, vilken Rapid av någon anledning gick med på att spela i Madrid. En säker 2-0-seger efter mål av Joseíto och Kopa blev resultatet. Nästa omgång blev enklare, med vinster både hemma och borta, 3-0 respektive 3-2 mot Olympique Nice.
Liksom vi 1956 hade mött en av våra kommande eviga europeiska rivaler i semifinalen kom vi att göra det 1957. Denna gången var det Manchester United som stod för motståndet. Detta var första gången ett engelskt lag deltog (Hibernians representerade Storbritannien första årgången) och Matt Busby var mer än lite självsäker. Han började med att lite blygsamt säga att ”vi är lite bättre än Real Madrid” innan han växlade upp med uttalanden som ”jag har bara en sak att säga, vi kommer att bli mästare” och ”det är möjligt, om än inte lätt, att Real Madrid kan slå oss på sin hemmaplan hjälpt av sin publik, som jag hört är väldigt passionerad, men om deras vinst inte är med mer än tre mål kan jag försäkra att den inte kommer att vara värd någonting”.
Det blev inte mer än tre måls försprång för de vita. Gento och Di Stéfano punktmarkerades och det blev Rial som efter över en timmes spel fick igång målskyttet. Di Stéfano kom loss en gång för 2-0 innan engelsmännen reducerade med ett mål som spanjorerna aldrig tyckte passerat linjen. Mateos avslutade tillställningen med att sätta 3-1, vilket ju enligt Busby skulle bli en enkel match på Old Trafford. Även engelsmännens lagkapten Byrne lade sig i debatten och uttryckte att även om Real var bra ”finns det inte ens gudomlig kraft som kan stoppa deras eliminering”. Efter en halvtimme ledde Real med 2-0… Även om engelsmännen kvitterade (det ena målet gjordes av Bobby Charlton) var de aldrig nära att ta sig ifatt. Den engelska pressen hyllade enhälligt Real och Gento fick ta emot ett personligt telegram med lydelsen ”Vi gratulerar den bästa kantspelaren som beträtt engelsk mark genom alla tider”. Kopa och Rial var våra målskyttar i den legendariska matchen.
Detta, samt det faktum att finalen var bestämd att spelas i Madrid, gjorde givetvis Real till favoriter i finalen mot Fiorentina. Italienarna bjöd dock emot bra och det dröjde 70 minuter, och behövdes en straff (som lär ha varit tveksam), innan vi fick hål på dem. Di Stéfano satte straffen och fortsatte därmed sviten att göra mål i raka Europacupfinaler. Den skulle bli längre. Sex minuter senare lyfte Gento in tvåan efter att ha sprungit ifrån försvaret och saken var klar. Firandet på hemmaplan var stort och Santiago Bernabéu lär till och med ha setts fälla ett par tårar. Vi hade tagit La Segunda. Dessutom hade vi tagit dubbeln - ligan och Europacupen - det har vi bara gjort en gång sedan dess. Mer om detta i La Tercera – kommer inom kort.
Startelvan i finalen: Juan Alonso; Torres, Marquitos, Lesmes; Muñoz, Zarraga; Kopa, Mateo, Di Stéfano, Rial, Gento.
Källor: Cien años de leyenda (Real Madrids officiella hundraårsbok), Morbo (Phil Ball), White Storm (Phil Ball)
La Primera
Åter till historik
