En lista till
De tio bästa matcherna klubben gjort i Champions League listas fullständigt subjektivt
Det görs som sagt för lite listor. När jag gjort denna har jag tagit hänsyn till motståndet, resultatet, skönspelet, taktiken, samt inte minst min egen känsla just för de aktuella matcherna. Rätt eller fel finns inte.
Real Madrid har spelat i CL 7 gånger (innevarande säsong är den åttonde gången). Facit är tre vinster, två semifinaler och två kvartsfinaler. Påpekas skall att jag inte såg vare sig kvarts- eller semifinalerna mot tyskt motstånd 1998 och de kan därför inte komma med. Mot Milan i våras var spelet femstjärnigt, men motståndarna hade redan vunnit gruppen och hade inget att spela för. Barca borta 2002 var en underbar seger, men matchen medioker. Två matcher som faktiskt förlorades finns med, det känns inte riktigt bra men i båda fallen fick vi ut det vi ville ha av de respektive matcherna. Till listan.
10: Bayern München borta 2-1, kvartsfinal 2002
Visst, vi förlorade denna match. Men de första 70 minuterna lyckades Del Bosques defensiva 4-5-1 helt perfekt. Geremi tog en överraskande plats som högermittfältare och gjorde ett tidigt mål. Solari gjorde sin bästa match någonsin på andra kanten. Cesar tog en straff och tyskarna kom mer eller mindre ingenstans. Två sena tyska mål sätter ner betyget något, men det var en helt godkänd grund att gå vidare på till hemmamötet. Det kommer vi till.
9: Bayern Leverkusen 2-1, final 2002
OK, detta var inte den bästa CL-finalen i historien. Men för att vinna en final i världens starkaste klubbturnering krävs en hel del. Roberto Carlos och Rauls snabbttänkthet gav oss ettan, tyskarna kvitterade snabbt, innan Zidanes sagolika volley återställde ordningen strax före paus. Andra halvleken såg den mest osannolike hjälte man kunde tänka sig på förhand. Iker Casillas hade hela våren fått stå tillbaka för Cesar, men när denne skadade sig fick den gode Iker hoppa in och döda alla klyschor om att det är svårt att stå i mål ouppvärmd. Hans räddningar, varav den svettigaste av alla var på övertid, gav oss la Novena.
8: Leeds borta 0-2, Gruppspel 2 2000-01
Engelsmän har sällan särskilt mycket till övers för spansk fotboll. Fast den här kvällen applåderade hela Elland Road ett vitklätt lag från den spanska huvudstaden. Leeds var riktigt bra det året och tog sig hela vägen till semifinal. Men här blev de fullständigt utspelade. Alan Smith hade en chans i slutet av första, men mer var det inte. Los Blancos passningsspel var prickfritt och det var en gåta att det nästan dröjde en timme innan nollan sprack. Hierro nickade in en hörna. Vad gäller det andra målet, Rauls och Gutis samarbete där, och den förstnämndes avslutning, kan jag bara säga att det nog främst var det som orsakade motståndarfansens applåder. Det förtjänade det.
7: Manchester United borta 4-3, kvartsfinal 2003
Listans andra förlust, fler blir det inte heller. Efter 3-1-segern hemma kändes det klart, men ändå inte riktigt. Och Raul fick blindtarmen. Cirkus Ronaldo gjorde att man inte borde behövt vara mer än nästan orolig. Tre gånger smällde brassen in ledningsmål för oss, hur snyggt som helst varje gång. Ettan på en underbar djupledsboll från Guti, tvåan efter ett underbart förspel av Zidane och Roberto Carlos, och trean på egen hand. Hela Old Trafford applåderade när han byttes ut. Zidane var lika bra som brassen och Iker Casillas var om möjligt än bättre. I denna fantastiska match kunde nämligen Man U gjort betydligt fler än de 4 mål de gjorde. Men Iker sade stopp på det mest fantastiska sätt. Tror att båda lagens supportrar hade gåshud både under och efter matchen. Men vi mådde bättre än de.
6: Bayern München hemma 2-0, semifinal 2000
Bayern hade piskat skiten ur oss två gånger i gruppspelet, de var mer än sugna på seger efter den sådär lite snöpliga finalförlusten året före, och de kändes riktigt, riktigt bra. Men det gick inte som de tänkt sig. Redan i fjärde minuten kom Anelka genom i djupled och hans avslutning var hur vacker som helst. När sedan Michel Salgado, av alla, tog sig in i straffområdet, drog målvakten, och lurade Jens Jeremies att peta bollen i eget mål, kändes det som om att det skulle kunna gå. Det gjorde det också. Tyskarna kom inte fram och Iker häll nollan. Ett bra resultat att gå på skulle det visa sig.
5: Juventus 1-0, final 1998
På plats nio på listan står att läsa "för att vinna en final i världens starkaste klubbturnering krävs en hel del". För att göra det mot Juventus krävs än mer, det var deras tredje raka final. Mittbacksparet Sanchis och Hierro stod emot, Redondo var så lysande som bara han kunde vara, och Mijatovic drömde sanndrömmar. Mitt i andra halvlek, fortfarande mållöst, när Panucci slog ett inlägg från höger. Bollen hamnade till slut på Roberto Carlos som som vanligt drog på vad han kunde. Bollen stannade på någon, Pesotto tror jag, och hamnade hos en fri (och förmodligen offsidestående) Mijatovic. Iskallt rundade han Peruzzi och satte matchens enda mål i nättaket. Efter 32 år var bucklan tillbaka där den hör hemma.
4: Valencia 3-0, final 2000
Utspelning i en CL-final. Valencia hade spelat lysande fram till finalen, men var inte mentalt förberedda på att spela den. Första halvtimmen kände lagen på varandra, sedan var det klasskillnad. Anelka och Salgado fick i slutet av första fram en höjdboll i straffområdet som Morientes kom rätt till. Nickade kraftfullt neråt - otagbart 1-0. Macca satte tvåan med en underbar sparkteknik, som han knappat hittat i en instruktionsbok. Rauls 3-0 har jag behandlat tidigare..
Och tättrion är. Till fortsättningen
