Inför seriefinalen. Real Madrid-Valencia, CL-finalen 2000
Om en minnesvärd match lagen emellan....
Det är seriefinal på gång. Real och Madrid och Valencia har ett hyfsat försprång till trean (och ett enormt till övriga lag). Mellan de två lagen skiljer bara två poäng, det är en oerhört viktig match. Läge att berätta om den viktigaste match de två lagen spelat emot varandra.
Säsongen 1999-2000 gjorde Real Madrid ingen vidare säsong. Toshack gjorde några konstiga köp och i december var tålamodet slut. Walesaren fick sparken och ersattes av Vicente del Bosque. Ligaspelet var fortfarande väldigt upp och ner, men via Manchester och München tog sig laget i alla fall till final i Champions League. Mycket överraskande stod Valencia för motståndet där. Laget hade faktiskt i omgångarna innan krossat Lazio respektive Barcelona och då imponerat oerhört. Helspansk final, egentligen utan favorit.
Den laguppställning Madrid hittat var inte den mest konventionella, om man säger så. I mål stod en 18-åring, som tagit plats efter skador på de två som stod före i kön. Mittbacksparet från segern 1998 Sanchis-Hierro hade haft skadeproblem och mittfältaren Helguera fick bli libero. Markerande innerbackar var Campo och Karanka, två tämligen mediokra spelare på den nivån - trodde man. Ytterbackar i fembackslinjen var då som nu Roberto Carlos och Michel Salgado.
På mittfältet mönstrades så många som två personer. Men de var Fernando Redondo och Steve MacManaman. Den förre hade hittat tillbaka till storformen efter att verkligen haft en dipp under vintern, den senare hånades länge som ett patetiskt köp men jobbade sig in i laget. Och nu var han på topp! Tremannaanfallet bestod av Raul, Morientes och Anelka. Den sistnämnde hade det varit mycket problem med, men den gode Del Bosque lyckades till slut få honom att fatta att han inte var den stora stjärnan utan en i mängden. Han kom ändå aldrig riktigt in i klubben, finalen blev hans sista match hos oss, men han spelade en avgörande roll i flera matcher den här våren.
Valencia svarade detta med en 4-4-2-uppställning med diamantkaraktär. Stjärnorna var Claudio Lopez längst fram, Mendieta till höger på mitten, samt det kollektiva defensiva arbetet, något de varit riktigt bra på sedan dess. Men det skulle inte räcka.
Om vi skall inleda med några klyschor kan vi skriva "ställningskrig" och "lagen känner på varandra". Men efter sisådär 20 minuter började Madrid få ett litet övertag. Inga jättechanser, men lite mer boll lite högre upp i planen. Karanka och Campo plockade bort motståndarnas anfallare och Helguera styrde försvaret perfekt. På mitten sprang Redondo, som tjänstgjorde som lagkapten i de bänkade mittbackarnas frånvaro, och Macca hur mycket som helst. Glenn Hysen undrade om de skulle orka..
I minut 39 avgjordes förmodligen matchen, även om det inte kändes så då. Anelka hade, hårt ansatt, bollen i främre högra hörnet av straffområdet. Fransmannen lyckade kämpa bollen tillbaka några meter, där Michel Salgado kom. Ytterbackens inlägg gick över försvaret mot bortre stolpen, där världens kanske bäste offensive huvudspelare befann sig. Fernando Morientes kom perfekt till bollen, siktade verkligen, och nickade neråt. Cañizares var inte ens nära att ta den och Moro sprang, liksom Mijatovic gjort två år tidigare, mot avbytarbänken efter utfört 1-0-mål. Nästan framme gick han ner på knä och vrålade ut lycka innan Aitor Karanka och alla andra bildade hög kring honom.
Valencia hämtade sig aldrig riktigt. När de kom fram var Casillas stensäker. Ynglingen dirigerade som om han aldrig gjort annat än spelat CL-finaler och vrålade "vamos" och "fuera" till sitt försvar på samma sätt som han gör idag. Men ledningen var i mitten av andra halvlek fortfarande bara ett mål stor. Då var det dags för Macca. En boll studsade högt ut från målområdet och skulle slå ner någonstans vid straffområdeslinjen. Men den slog aldrig ner. Den tuggummituggande engelsmannen hoppade upp i luften, saxade till med benen, och sköt på volley. Cañizares var skymd och såg nog knappt bollen förrän den var i mål. Macca, ifrågasatt och hånad tidigare, såg bollen gå in, vände upp och joggade tillbaka mot mittlinjen. Men hur nöjd och lycklig som helst.
Valencia försökte verkligen. Man bytte ut en back och satte in en anfallare. Visst lyfte man spelet något, men riktig udd saknades den här kvällen. Även Madrid bytte, 1-0-skytten Morientes gick av och vänstermittfältaren Savio kom in. Han skulle komma att spela roll.
Med kvarten kvar fick Valencia en hörna och körde upp mer eller mindre hela laget. Bollen studsade i straffområdet innan den hamnade på just Savios vänsterfot. Denne skickade iväg bollen som hamnade framför fötterna på Raul. Denne hade Djucic i ryggen men annars fri passage mot målet, 70 meter bort. Raul är inte världens snabbaste spelare, men hade fått några meter genom att som vanligt starta tidigare. Förmodligen hann han tänka väldigt mycket på väg över planen. Cañizares gick inte ut särskilt långt utan väntade strax utanför målområdet. Rauls lucka såg störst ut till vänster men istället för att skjuta där valde nummer sju att runda på höger sida. Cañi kan knappast varit beredd på detta och var borta men samtidigt hade Djucic nästan hunnit tillbaka. Raul rullade bollen med högern ur ganska liten vinkel och då hade backen faktiskt hunnit för långt. Vissa kunde säga att bollen rullade in retfullt, jag säger underbart.
Resten var en formsak. Sanchis och Hierro kom in för Anelka och Salgado. Slutsignalen gick och Roberto Carlos pangade upp bollen på läktaren i glädjeyra. Från scenerna efter minns jag främst en storgråtande Iker Casillas som äntligen fattade var han var någonstans och "vad han ställt till med", som folk säger. Och naturligtvis prisutdelningen där, efter att övriga spelare fått sina välförtjänta medaljer, det radades upp kaptener på slutet. Först matchkaptenen Redondo, därefter andrekaptenen Hierro, och till sist Manuel Sanchis. Lagkaptenen som spelat i A-laget sedan 1982, den sista resten av den en gång så strålande Quinta del Buitre, fick för andra gången i sitt liv höja pokalen med de stora öronen. På söndag delas inga pokaler ut, men den är av största vikt för vem som får lyfta ligabucklan i maj. Låt oss hoppas på ett liknande resultat som den där magiska kvällen i Paris år 2000.
Kuriosa: Real Madrid lär på söndag starta med fem spelare som startade CL-finalen 2000 (Casillas, Helguera, Salgado, Roberto Carlos och Raul), medan Cañizares och, om de får starta, Angulo och Pellegrino är de som är kvar från Valencias uppställning.
