Bayern förvandlar Madridfansen
Ingenting går att jämföra med ett riktigt Europaderby. Det känns i kroppen.
Nu är det dags igen! Vår turnering. Champions League, det gamla Copa de Europa: det bästa, roligaste och mest prestigefyllda av alla fotbollsmästerskapen är tillbaka efter ett alldeles för långt uppehåll under vintermånaderna. Pausen fylldes med liga- och cupmatcher. De flesta av dem känns nu faktiskt som meningslösa träningspass. Det är nu som gäller. Det vet alla i Madrid, spelarna, tränaren och fansen.
Inför morgondagens drabbning mot tyskarna från München blir avståndet mellan vad jag nu känner i form av oro, nervositet, iver och glädje och det jag brukar känna inför en vanlig ligamatch enormt stort. Bara en Madrid-Barça kommer i närheten av en viktig CL-match, men på något sätt så har "el partido del siglo" ingen större betydelse än tre poäng i ligan. Det känns ändå lokalt. Att klara av Bayern på åttondelsfinaler i CL är definitivt något mycket större, ja, som lämnar spår i fotbollshistorian. Och kroppen märker det. Jag sover dåligt, tappar aptiten och några hårstrån byter säkert färg för gott. Bekanta som inte är informerade om min last undrar vad det är med mig egentligen.
Hårddisken är nu i full fart med att plocka fram gamla (positiva) minnen från tidigare dueller: den där hemska tacklingen av Augenthaler mot Butragueño och Hugos mål på frispark, Anelkas fantastiska nick i semifinalen 2000, den underbara vändningsmatchen på Bernabéu för två år sedan... Det är så skönt att besegra Bayern München!
Att den här matchen är mycket speciell ser man direkt efter det klassiska psykologiska kriget mellan klubbarna. Madridjournalisterna rapporterar om minsta möjliga svaghet hos motståndaren, om möjligt i förnedrande termer. Att Kahn inte är i god form verkar ha varit ett favorit ämne. Den här gången verkar ändå som att det är tyskarna som känner sig underslägna: aldrig förut hade de behövt komma ut med så många dumheter, från klubbledningen till några av spelarna.
Det är också matcher som den här som jag kommer att tänka mest på familjen och vännerna hemma i Madrid. Miguel, min far, annars en mycket lugn och balanserad person, plockar fram Madridhalsduken och lider något så enormt redan när jag skriver detta.
Min bror Fernando sätter på sig hans favorittröja, den med nummer fem på ryggen och med namnet Redondo på. Hans förflutna som ultrassur ("men jag gjorde aldrig någonting, jag lovar"), som annars känns så avlägset, framför allt sedan han konverterade till budhismen för några år sedan, besöker honom framför allt inför och under matcherna mot just Bayern. Det är reaktionen efter matchen som han har lyckats lära sig hantera på ett mer civiliserat sätt.
Jag glömmer inte heller mormor Leo (snart 90), klubbmedlem tillsammans med min morfar på 50-talet, hon såg alltså Di Stéfano, Puskas och Gento erövra Europa, live! Hon tänker inte missa hennes 49:e Copa de Europa eller vad fan det nu heter. Vi ringer till varandra imorgon, lyckliga.
PS. Min utrustning inför matchen: gammal, svart turtröja under Madridtröjan (nr 7, Raúl) från CL-finalen 2000, Madridhalsduk, sönderslitna shorts (var med på Madrid-Leverkusen). Öl (Mahou), som står på soffbordet i 90 minuter och som jag sedan drycker upp varmt efter matchen.
