Villarreal - Atlético Madrid 2-0
Ett kliv fram, två bakåt. Njä, nä och NEJ. Erövra Europa? Ja! Räcker detta? NEJ! Blir det den spanska terrängen i år igen?
Det var den första av två matcher i Intertoto-cupfinalen som leder laget in i Uefacupen, men frågan är om inte alla Atlético spelarna önskade att de stannat i sängen hela dagen.
Med spelare som Anderson, Riquelme och förra Atleti spelaren José Mari, med en unka poäng efter Atlético i fjolårstabellen och med meriter(?) som Intertoto-cup försvarare. Då är man inget dåligt lag.
Ibland krävs det att man plockar på blåstället, trär på gummistövlarna och sätter på sig kepsen på sniskan, sen går man ut och gör ett jävla skitjobb, var och en jobbar för två personer och springer dubbelt så mycket som man gör i "vanliga" matcher.
Svenska lag är mästare på denna tekniken, att underordna sig motståndarna. Juventus-Djurgården 2-2=pinsamt. "Världens bästa fotbollslag" kan inte besegra ett mittenlag i den nordiska fotbollens tredje sämsta liga, fiasko. Men stockholmarna underordna sig italienarna och var och en sprang för två personer(Hysen för tre). Detta blir om inte min matematik är helt fel att att Djurgården hade 23 man på plan och Juventus hade 11. Tro sören att det inte är lätt att vara Turinare och spela sig förbi 23 man.
Ta vara på dessa fakta Ferrando för Atlético behöver springa betydligt mer än vad de 11 som stegade in på El Madrigal hade i åtanke denna kväll. En kväll mot 11 hungriga gula ubåtar som hade planer på att springa betydligt mer, med en het stadio i ryggen. Detta var som sagt ingen vanlig match, detta var en match då man ska vara så laddade att man håller på att studsa sönder omklädningsrummet skapa fuktskader på matchdräkten och inte kunna springa en meter till när domaren sätter pipan i munnen och blåser. Men ack.
En sömnig första halvlek och domaren var förmodligen den enda man på planen som ständigt var i rörelse. Den enda chans av värde var José Maris skott som letade sig förbi Leo Franco men rensades bort i sista stund av Pablo Ibáñez. Andra halvlek var lika sömnig från Atletis sida men desto mer fart från Villareal. Atlético spelade darrigt bakåt och uddlöst framåt.
Villarreal var det laget som defenitivt ville mer och flyttade fram positionerna rejält i andra halvlek. Detta resulterade i två mål av den aviga yttern Roger. Det enda Atlético förmådde var att skyffla iväg långbollar mot en för dagen helt stillastående Fernando Torres. Ferrando gjorde sitt yttersta för att få lite förändringar, Nano, Paunovic och Jorge kastades in utan att göra någon människa glad.
Springet i benen var som bortblåst och när inte spelet stämmer finns det bara en sak att göra:kämpa, men gör man inte det slutar det gärna med ett uselt utgångsläge inför returen.
Mitt i denna uppbyggnadstid verkar det som om Atleti håller på att dansa vals. Man tar två steg framåt och ett stort steg bakåt.
Men nu ska vi inte måla fan på väggen alldeles, vi biter ihop och inför returen är det bara en sak som gäller, VINNA VINNA VINNA.
Dags för ett stort steg framåt till returen.
Fakta:
Villarreal - Atlético Madrid 2-0 (0-0)
1-0 Roger (53)
2-0 Roger (76)
Villarreal: Reina - Sá, Alvarez, Gonzalo Rodríguez, Arruabarrena - Cazorla (Riquelme, 62), Josico, Senna, Roger (Font, 80) - Jose Mari, Anderson (Víctor, 89)
Atlético Madrid: Leo Franco - Contra, Perea, Pablo, Sergi - Musampa (Nano, 77), Colsa, Simeone (Paunovic, 65), Aguilera (Jorge, 88) - Ibagaza, Torres.
Källor: marca.com och atleticozone.com
