Liftarens guide till galaxen - del 1
Sommarens händelser och tankar nära inpå säsongsstarten
En silly Silly season
Silly season - bara ordet berättar mycket om dess innebörd. För den som inte följer fotboll kanske tankarna flyger iväg till suspekta fiskeperioder eller spelet Rappakalja. Ni som läser det här vet. Den utspelar sig vid en tidpunkt då vissa av oss har semester, lov, ser Gazza röja loss på Ibiza eller inte kan få ledigt från jobbet och är därutav riktigt förbannade. I sommar var Silly season, inte oväntat silly ännu en gång.
Camachos andra tränarsejour
Carlos Quieroz blev inte oväntat sparkad i maj, efter en säsong utan titlar. Klubben lyssnade på vad madridismen önskade - i vissa fall krävde - och agerade efter det. Ny tränare blev till mångas lycka och förtjusning Jose Antonio Camacho, som för andra gången i sin tränarkarriär fick ansvaret som huvudtränare för de vita. Första gången, 1998, tog det slut efter några få veckor, efter en tvist med den dåvarande presidenten Lorenzo Sanz.
Il muro blir El muro
Silly season började ta ordentlig fart i maj, med en pre-Silly season värvning. Florentino hade, som vi övriga, maktlöst sett på hur de vita släppte in billiga mål under våren. Fansen krävde att Florenteam skulle kompletteras med defensiva krafter. Den argentinska muren, Walter Samuel, köptes därför loss från Roma för 25 miljoner Euro. Mycket pengar givetvis, men om den summan skall betalas för en försvarare är Walter helt klart en av de få kandidaterna till äran. El Muro är en superb förstärkning, en av världens absolut bästa backar som med all säkerhet kommer att bidra till att täppa i de bakre leden. Jag hade tänkt skriva att han nästan aldrig är skadad också. Florentino hade redan då börjat tänka på det framtida presidentvalet, och samlade nog på sig en del röster genom en legend till tränare och en argentinsk superback.
El Presidente
Florentino Perez vann presidentvalet. Mycket lovades av de olika kandidaterna, men Florentinos projekt var det som lockade överlägset flest röster. Hela 95 % av de röstande tyckte att presidenten skulle förbli El presidente. Florentino lät bland annat antyda att han skulle värva Carvalho och Xabi Alonso. Carvalhos prislapp steg till overkliga 30 miljoner Euro, något som bara (ahum) Chelseas härligt fotbollstokige ryss ansåg sig ha råd med. Spelfördelaren från Baskien kom att försvinna iväg till de brittiska öarna, närmare bestämt till Benitez Liverpool. En annan utfästelse handlade om Samuel Etoo, som enligt Perez någon gång skulle värvas till klubben. Inga av dessa halvlöften besannades. El presidente var samtidigt pressad av Camacho som krävde tillskott.
Hemåtvändarna
Morientes och Celades avslutade sina sejourer i den franska ligan under sommaren. Den förstnämnde hade en fantastisk säsong i Monaco, medan Celades framgångar i Frankrike var mindre men inte att förglömma. Båda vann Camachos förtroende - och en plats i truppen. Morientes markerade med sitt år i Monaco vilken klasspelare han är, och Camacho verkar se kvalitéer hos Celades som faktiskt också Quieroz såg. Anledningen till att Celades, och även Morientes, blev utlånade förra säsongen var bland annat att man helt ville driva igenom mysiga "Zidanes & Pavones".
Etoo, min Brutus
Den före detta Real Madridspelaren Samuel Etoo blev klar för Barca i augusti. Real Madrid, som till övergångens tidpunkt ägde hälften av Etoo´s fotbollsrelaterade rättigheter, erhöll hälften av den summan katalanerna slantade upp. Det innebar 12 miljoner Euro till klubben. Att Etoo gick till just Barca kändes väl inte direkt som en kniv i ryggen, men nog kändes det lite dråpligt i alla fall. Etoo kom till Madrid som tonåring, spelade ett fåtal matcher i A-laget och hade vid några tillfällen under sin sejour i Mallorca deklarerat sin kärlek till Real Madrid, fastän han i princip alltid varit ett spöke på Bernabeu. Till slut ville Etoo inte längre ge sig till tåls med att spela i ett storlag, inget ont om Mallorca, och när Barca visade sitt intresse tvekade han nog aldrig. Övergångssumman skulle något oväntat investeras i en annan anfallare.
I'm an Englishman in Madrid
Den anfallare som värvades blev Michael Owen, och blev klar för Los Blancos i mitten av augusti. Att det skulle investeras i Owen vid tiden för övergången, och inte en sådan spelare som exempelvis Vieira (som vanligt blev han kvar i London) var förvånande. Lika förvånad blev jag när mitt sushihak -världens bästa för övrigt- på Trädgårdstorget helt plötsligt höll på att snickras om till en pizzeria. Här snackar vi kontraster. En liten snabb och snäll offensiv kille istället för en stor elak defensiv benknäckare. Men pizza är gott det också, och Owens snabbhet och målhunger är en tillgång för laget. Prislappen för Michael blev två spelare som mestadels spenderat sin tid i Real Madrids Cantera, varav den ena som ni vet utvecklats enormt på en solö.
En vecka efter Owens ankomst, blev ännu ett nyförvärv inköpt. Real Madrid hade slagit på den engelska magneten och Jonathan "Woody" Woodgate värvades från Newcastle. Att det skulle bli ännu en back eller en pivote som värvning var de flesta införstådda i, att det blev Woodgate var överraskande. Förhandlingarna gick snabbt och Woody blev maräng för cirka 20 miljoner Euro, enligt ryktet handplockades han av Camacho. Woodgates huvudspel och brytningar är enormt välkomna. Vi får hoppas att han tar det lugnt på Asienturnén nästa sommar...
