Stämningshöjare inför CL, Real Madrid-Juventus 1998
Om Mijatovics sanndröm. När Europacupen kom hem!
Det var 1998. Det var 32 år sedan Real Madrid hade vunnit Europacupen. Juventus hade två raka finaler, varav en resulterat i vinst. Juventus hade en superstjärna vid namn Zinedine Zidane som bara någon månad senare skulle odödliggöra sig själv i VM-finalen mot Brasilien. Real Madrid hade en värdelös ligasäsong bakom sig och tränare Heynckes skulle få sparken bara några veckor senare. Pedja Mijatovic drömde konstiga drömmar. Det var final i Champions League i Amsterdam.
Jag tror inte på drömmar, åtminstone inte på sådan man drömmer när man sover. Men har man någonting tillräckligt inpräntat i skallen, något man funderar på under hela sin vakna tid, då är det inte helt konstigt att man drömmer om det även när man somnat. Mijatovic hävdar att han vaknade vid 01.30, väckte rumskamraten Davor Suker och meddelade att han drömt att han skulle avgöra finalen dagen efter. Han hävdar även att Fernando Sanz lite senare knackade på dörren och sade samma sak. Guti har skrivit en dagbok på en nätsida där han berättar att Mijatovic meddelade honom sin dröm på förmiddagen innan match. Men jag tror ju inte på sådant, över till matchen.
Juventus var favoriter. Man hade vunnit CL 2 år tidigare och 1997 förlorat i finalen mot Dortmund i en av de bästa CL-finaler som spelats. Real Madrid hade som sagt en tung säsong bakom sig, och de flesta av spelarna hade inte spelat någon stor final innan. I semin hade flera egna yngre förmågor hjälpt till att ta klubben vidare. Förutom givne Raul hade sådana som Guti, Victor (nu i Depor), Sanz (nu i Malaga) och Jaime (nu i Albacete) fått speltid. Men i finalen var det mer rutinerat folk som gällde. Uppställningen var en blandning mellan 4-4-2 och 4-3-3 med Bodo Ilgner i mål. Fyrbackslinjen bestod av Panucci, Sanchis, Hierro och Roberto Carlos. Redondo, Karembeu och Seedorf spelade på mittfältet, där de två sistnämnda alternerade med att hålla högerkanten. Raul agerade då och då vänstermittfältare och då och då central toppforward, medan Mijatovic och Morientes (som fortfarnade höll Suker utanför laget) spelade rena toppar.
Juventus började bäst. Zidane var så bra som vi vita vet att han kan vara. Real Madrid var inte vana vid situationen. Men man åt sig in i matchen. Raul hade ett skott millimeter utanför stolpen. Panucci gjorde en oerhört bra match ute till höger, Redondo var Redondo, och Fernando Hierro var klippan de andra lutade sig mot, den som med hela sitt kroppspråk visade de andra att vi är lika bra som Juventus och vi skall inte förlora mot dem. Mållöst i paus och första målet kändes oerhört viktigt. Det skulle komma att dröja 20 minuter till.
I 66.e minuten kom det, målet. Det viktigaste målet Real Madrid gjort i min livstid. Pippo Inzaghi (det hade gjort ont om han avgjort..) hade just bränt matchens dittills bästa chans. Panucci, lysande, överallt längs högerkanten slog ett inlägg som Tacchinardi nickade bort. Bollen hamnade strax utanför straffområdeslinjen och Roberto Carlos gjorde som vanligt - drog till direkt. Bollen stannade på en back, jag tror det var Iuliano, och låg plötsligt mer eller mindre stilla i målområdet. Och där var han, sanndrömmaren, Pedja Mijatovic. Någonstans ifrån (en del hävdar att det var från offside) var han först framme på bollen med ryggen mot målet. 101 forwards av 100 hade antingen klackat eller vridit kroppen och dragit till direkt. Pedja valde en annan väg, rundade Peruzzi och satte bollen högt förbi en back som förgäves försökte täcka på mållinjen. Löpningen ut mot bänken, med armen i vädret, sprutande vilja och glädje, med Karembeu närmast jagande efter är definitivt topp-1 vad gäller målgester i historien. Pedja säger själv att han letade efter Fernando Sanz, för att dedicera målet åt sin likaledes drömmande lagkamrat.
Men det var en knapp halvtimme kvar. Juventus bytte in ytterligare en forward, Fonseca, och gjorde vad man kunde för att kvittera. Madridspelarna var trötta men stod upp. Mest stod 2*Fernando. Hierro var totalt kompromisslös. Stoppade allt, precis oavsett var det kom ifrån och vem som levererade det. Bäst på plan. Redondo trasade sönder Juves mittfält och visade sin sanslösa förmåga att hålla i bollen. Han bara sprang iväg med den till en yta där inga motståndare var, lugnade ner spelet och gav sina lagkamrater andrum. Många gånger. Ett riktigt skott fick Juve genom, men Ilgner gjorde en kanonräddning.
Slutet var gastkramande. Morientes gick ut för Jaime, och med någon minut kvar av ordinarie tid gick målskytten Mijatovic av för Davor Suker. På tilläggstid hoppade Amavisca in för Raul, helt enkelt för att fördriva tiden. Amaviscas prestation i matchen bestod i att hindra Redondo att gå lös på en motståndare som drog en boll på honom (helt oavsiktligt) efter avblåsning, samt att göra en brytning och få fram bollen till Suker. Victor zoomades in vid sidlinjen, mumlandes "vamos, vamos", Suker sprang med bollen till synes utan mål, och domaren blåste av. Suker larmade iväg bollen och hela jävla Madridbänken sprang in på plan. Det var 32 år sedan sist.
Glädjescenerna efter glömmer man inte. Raul lekte tjurfäktare med en flagga, Morientes, mest glädjestrålande av alla kastade sig i famnen på Panucci och de två utförde tillsammans med Seedorf en segerdans som kan liknas vid en blandning av ankgång och epileptic boogie, Guti i kavaj fick tag i Mijatovic, och nog fan ser man att de snackat om drömmen eller haft annat något annat fuffens för sig, spelarna sprang om och om igen ut och tackade publiken.
Morientes var alltså den mest strålande, skrev jag visst. Men gladast var han nog inte. En hel klubb var segrare den här dagen, men skall man nämna en person var nog segern Manolo Sanchis seger. Han var den i La quinta del buitre som debuterade först, fick se de andra slå genom, vann mängder med ligatitlar, men när de andra i den för Madridfotbollen så inflytelserika och viktiga gruppen lagt av hade de aldrig nått längre till en semifinal i den för Real Madrid så viktiga cupen. Men Sanchis bara fortsatte och fortsatte och fick alltså, 16 år efter sin debut, vara med om ögonblicket när Europacupen kom hem. Som lagkapten fick han också ta emot bucklan av Lennart Johansson. 32 år efter Gento var det åter en Madridspelare som lyfte pokalen. Han dedicerade ögonblicket till sina vänner i quintan, som aldrig fick uppleva samma sak som spelare.
På tisdag vinner Real Madrid över Juventus igen.
0- Juventus: Peruzzi; Torricelli, Iuliano, Montero, Pessotto (Fonseca, 70'); Di Livio (Tacchinardi, 46'), Deschamps (Conte, 77'), Zidane, Davids; Inzaghi, Del Piero.
1- Real Madrid: Illgner; Panucci, Sanchís, Hierro, Roberto Carlos; Karembeu, Redondo, Raúl (Amavisca, 90'), Seedorf; Morientes (Jaime, 81 '), Mijatovic (Suker, 89').
Källor: www.realmadrid.es, www.icons.com, Cien años de leyenda (Real Madrids officiella jubileumsbok), TV-bilder och vackra minnen.
