Säsongsutmärkelser - Del 1
En genomgång av intressanta eller menlösa matcher, händelser, personer etc som haft med La Liga att göra den gångna säsongen.
Det finns många utmärkelser att få. En del av dem är åtråvärda, andra raka motsatsen. Det är jag som delar ut dem och det är jag som är enda jurymedlem. Den som tycker något annat om något har alltså fel. Låt oss börja.
Årets lag: FC Barcelona. Vinner man ligan skall det mycket (typ en CL-seger för något annat lag) till för att man inte skall förtjäna det här priset. Man har tagit fler poäng än något lag någonsin gjort med premisserna 38 lag och trepoängssystem (Real Madrid tangerade sitt gamla rekord från säsongen 00-01). Man har gjort det trots mängder med långtidsskador. Konstigast av allt var att man egentligen aldrig såg särskilt slitna ut, trots att man under flera månader bara körde på 13-14 man.
Något best-of-team tar jag inte ut. Det blir alltid groteskt balancerat när man försöker plocka ut de 11 bästa spelarna. Istället nöjer jag mig med en i varje lagdel.
Årets målvakt: Iker Casillas. Några har sagt Victor Valdes, någon har sagt Reina eller Kameni. Jag har sett alla dessa göra förstklassiga insatser under säsongen, men inget som Casillas på Calderon. Även i övrigt var han sagolikt bra. Förlängt kontrakt nu! Han blir ligans bäste målvakt genom tiderna.
Årets back: Carles Puyol. Detta var enda spelarkategorin jag tvekade i. Barcas kapten har tveklöst med sin personlighet varit oerhört viktig för guldet. Spelmässigt har han haft sina toppar, som är höga, men också gjort en del misstag. Någon bollvirtuos blir han aldrig men han gör det han skall och är ofelbart sympatisk i alla lägen. Hans ansiktsuttryck när han ber Jimmy Jump fara och flyga under Levantematchen är värt hur mycket som helst. Fick mig att tänka på när han i ren aggression så uppenbart visade att de som hivar grishuvuden och glasflaskor på Figo i hans ögon är hundrafalt större förrädare mot klubben än portugisen. Hjältemaneren och de faktum att ingen annan back gjort någon riktig kanonsäsong ger honom priset, trots Sergio Ramos genombrott och Pereas höst.
Årets mittfältare: Juan Roman Riquelme. I december 2000 mötte Real Madrid Boca Juniors i interkontinentalfinalen. Jag hade hört om Bocas Riquelme och fick nu det tvivelaktiga nöjet att se honom. Tvivelaktigt såtillvida att han (och 10 back-up-killar) slog mitt RM, nöje såtillvida att han gjorde det på ett enastående vackert sätt. Ett år senare tillbringade jag ett par månader i Sydamerika och såg mannen i fråga i sex-sju matcher på TV, plus en live på Bombonera (det liknade ingenting.). Jag var fullkomligt övertygad om att det bara var en tidsfråga innan världen låg för hans fötter. Det blev inte så. Han kom till fel klubb under fel tid och såhär i efterhand känns det som att han inte riktigt mentalt pallar att spela i en europeisk storklubb. Tur då att han kan spela i en mindre klubb och ta den till vilka höjder som helst. Hans spelintelligens och tillslag saknar motstycke och han har fått en roll där han kan utnyttja det. Det har varit fantastiskt att se honom, tyvärr tror jag att han misslyckas om han hamnar i en större klubb. Ronaldinho? Nej, inte sett över hela säsongen, även om han hittade sig under våren.
Årets anfallare: Samuel Etoo. Det är en större prestation att göra en bit över 20 mål i Betis eller Villarreal än i Barcelona. Ändå får Etoo priset. Att vara centerforward i 4-3-3 är svårt - man måste löpa oerhört och ändå alltid vara i straffområdet när bollen kommer dit, man måste kunna stångas och vara target samtidigt som man måste göra en massa mål. Etoo har klarat allt detta. Raderna ovan skrivs av en som aldrig gillat Etoo, som tyckte att RM gjorde totalt rätt som sålde alla delar av honom, som när det började gå bra för honom i Barca gick och log och väntade på hans hjärnsläpp med lång avstängning som följd. Jag hade fel. Hjärnsläppet kom för övrigt på segerfesten, men han bad om ursäkt (förmodligen på inrådan av den mycket korrekte Laporta) och därmed borde allt vara utagerat. Att ge honom höga böter är direkt patetiskt, om samma regler skall gälla för alla lär det bli rejält med böteslappar nästa säsong. Men konsekvens har sällan varit fotbollsförbundens starka sida.
Årets match: Real Madrid-Real Sociedad: 2-1. Dethar varit en del bra matcher. Det har också varit en del målrika matcher. Men den som sticker ut för mig gör den inte för att ha varit så fantastisk, utan för att den var så speciell. Den sticker ut för att den avbröts (vid oavgjort resultat) och de sju sista minutrarna fick spelas två månader senare. Enda matchen någonsin där en spelare blivit utbytt pga trötthet efter fyra minuter, med betyget MVG.
Årets scenförändring: Diego Forlan. När sydamerikanen kom till Manchester United hade han ett ganska gott facit med sig. Trots att det inte funkade i de första matcherna i Europa såg det ut som att det skulle bli riktigt bra när det lossnade. Men det lossnade inte. Under hela sin tid i Man U var han fullkomligt genuint urusel, vid varje bollkontakt. Ferguson lät honom ändå få spela förvånansvärt ofta innan han fick ge sig av. Han är en annan spelare nu, minst sagt. Undrar vad engelsmännen tänker när de ser honom ta emot Guldskon.
Läs fortsättningen
Max Persson
