A por la Decima: Champions League historiens vackraste mål bärgade hem La Novena!
Det var kvällen då ikonen klev fram direkt, kvällen ett helgon hoppade in och visade upp sina guddomliga händer. Kvällen då mannen som förvandlade sporten till en konst målade sitt mästerverk. Ja, det var onekligen en kväll att minnas.
Hampden Park i Glasgow var scenen, ett Leverkusen som hade kämpat och slitit för att ta sig till finalen. Real Madrid som vann två gruppspel för att sedan slå ut Bayern och Barcelona i kvart- och semifinal. Matchminuten var åtta, ett långt inkast från Roberto Carlos penetrerade Leverkusens backlinje utan problem, ikonen behövde bara en touch för att avsluta. Raúl Gonzalez, ingen annan, satte bollen i mål. Glädjen varade inte mer än fem minuter. Ni vet ju förståss vem Lúcio är, brassejätten. En fast situation på kanten, bollen slogs in, Lúcio lyckades nicka in den för att sedan fira och berätta att Jesus älskar dig.
Men det är ju inte dessa mål eller scener som man minns med finalen. Innan halvtid, i matchminut 45, Solari slog en läcker boll till Carlos på kanten, utan att titta försökte brassen slå in bollen i straffområdet. Den hamnade på områdets linje, där stod han med femman på ryggen och redo med vänstersläggan. Från ingenstans, som ur en unges fantasi, volley och in i samma kryss gick bollen. Ett magiskt mål som aldrig kommer att glömmas bort, ett mål som visar varför fotboll är så vackert.
I matchminut 68 krockade Real Madrids förstamålvakt Julio Cesar lite lätt med Lucio i en duell, han trampade fel och kunde inte fortsätta. In kom mannen som nu är ett helgon i de helvita Madridtrakterna. En 21-årig Iker Casillas skulle stå emot ett Leverkusen som pressade och försökte som om själva livet hängde på det. Reflexräddningar, benparader med övre kroppen i målet. Han stod emot, ända tills slutsignalen. En bortglömd hjälteinsats som idag lever i skymundan av Zizous fantastiska mål.
Domaren blåste av, en lättad och överlycklig Zidane som kramades av sina lagkamrater direkt. Raúl och Morientes firade tillsammans precis som de spelade tillsammans, det var en överlycklig trupp ledd av en alltid lika nonchalant farbror i Vincente Del Bosque. Man var återigen mästare i Europas finaste turnering, kungarna från Glasgow. Medaljer delades ut, Galacticos hoppade och skrattade. Kapten Hierro väntade inte på att få bucklen utdelad, han kysste den och lyfte den, Raúl väntade inte med att göra den kärleksaffären sällskap.
Den nionde Champions League titeln för Real Madrid, ett historiskt vackert mål och ett oförglömligt inhopp av San-Iker. Vi minns och lär väl aldrig glömma poesin i det hela.
