Om svåra tider och om att hoppas
En krönika om en person vars kärlek till laget började med en speciell final och dennes tankar inför ikväll.
Den snoriga, lilla pojken framför Tv:n
Det är märkligt hur hjärnan har en tendens att komma ihåg specifika ögonblick av ens liv. Vare sig det är ett moment av total banalitet eller ett av stor vikt så har ett specifikt minne etsat sig fast i mitt huvud: nämligen Zidanes ögonblick av ren och skär briljans som avgjorde finalen för 12 år. För mig började den som något obetydligt men växte alltmer i efterhand. Det var ett mål som i samma ögonblick brände fast sig i hornhinnan på en då snorig, elva år gammal pojke och som sedan dess har haft svårt att glömma detta minne.
Denna vinst skulle markera starten på en ny era, ”Galacticos”-eran, med ett lag som skulle bestå av de bästa spelarna världen hade att erbjuda… men med facit i hand vet vi nu att det inte riktigt blev av. Jag var naturligtvis för ung för att förstå allt detta om Galacticos-eran och dess sportsliga misslyckanden då jag inte riktigt var insatt på samma sätt som idag. Allt jag såg var ett lag som under en tid hade spelargiganter såsom Ronaldo, Raul, Hierro samt mina personliga favoriter från deras respektive landslag, Zidane och Roberto Carlos. Där jag fick en känsla av en klubb som andades klass, stil och spelade en fotboll som få bara kunde drömma om. Att hoppas få se Real gå till ännu en final, se dem producera ögonblick av ren och skär magi likt det jag fick uppleva första gången jag såg en CL-final och se detta fastna i min hornhinna var den känslan jag var ute efter. Åren gick, La Liga och sedermera även spanska cupen bärgades flertal gånger, ibland under dramatiska omständigheter. Men en CL-titel, den saknades fortfarande. Men som jag nämnde, på den tiden var jag för ung för att förstå, och hur det gick för Galacticos-eran spelade i slutändan inte roll eftersom den där finalen såg till att det första fröet för min kärlek till Real såddes.
Historiens börda och den utvecklande passionen
Jag har, under senare år, försökt komplettera min passion och kärlek för både laget och fotbollen med en djupare förståelse för densamma. Så i min jakt för djupare kunskap införskaffade jag flera böcker; en av dem var boken ”El Clasico” av Richard Fitzpatrick. En intressant bok som behandlar rivaliteten mellan två av världens största klubbar och hur historien, både på plan och utanför, har påverkat klubbarna i allra högsta grad till vad den är idag. Personligen gillar jag hur boken framförallt förklarar och diskuterar om hur historia formar klubbar och ideal men även höjer kraven för vad som förväntas av de som spelar i den. Och inget i Reals historia har format klubben mer än besattheten av att erövra Europa. Detta har blivit än mer påtagbart när de första stegen mot en tionde skulle påbörjas. Historia har dock en tendens att se till att bördor axlas mer än vad de har förmågan att avlasta dig från det. Därför har besattheten efter den heliga graalen, La Decima, visat sig vara en börda för tung även för de skickligaste taktikerna, spelarna och tränarna att klara av hittills.
Det är därför alla dessa års nederlag har blivit allt jobbigare att smälta in, i alla fall om jag får tala ur ett personligt perspektiv. När man gång på gång får se laget man älskar snubbla strax innan mållinjen, sittandes framför Tv:n helt stum och tom i tankarna och med ögonen enbart stirrandes rakt in i intet… Man kan, varken som spelare i den situationen eller supporter göra något annat än att helt enkelt hoppas på att nästa år blir året då det händer.
12 år kan kanske inte i allas ögon se ut som många år. Inte om man jämför med exempelvis 32 år som Real fick vänta mellan den sjätte och den sjunde titeln. Vissa, som Inter, hade inte varit i final på 38 år eller vunnit titeln på närmare 45 år… men för en som växte upp med turneringen och med klubben som pumpade upp ambitioner om att dominera den är det helt klart att man ville se just denna buckla lyftas upp, se laget vinna den tionde titeln som för evigt skulle skriva in laget i historien och ge supportrarna än mer stolthet för sin egen klubb. Dessa 12 år har följts av att nitiskt följa sitt lag, vara med i diskussioner, taktik, rykten, glädje och sorg. Detta under en tid då kanske Real genomgick en av sina sämre perioder, både med sitt spel, antalet titlar men också turbulensen som omgav klubben. Trots detta förblev min passion för klubben, min kärlek växte alltmer. La Decima skulle helt enkelt vara kronan i verket för alla som har varit med och stöttat laget i vått och torrt.
Det är på grund av ovanstående som min passion snuddade nästintill vid en hoppfull besatthet av att Real ska vinna turneringen som såg till att jag älskade dem från första början… men för Real själva tror jag att klubbens historia många gånger under dessa år blev deras börda. Så efter en semifinal, en kvartsfinal, sex jobbiga och stundtals pinsamma uttåg ur åttondelsfinalen och till slut fyra semifinaler senare – där flera blandats med tårar, tomhet och glädje – är vi till slut där vi hör hemma! Förhoppningsvis ska jag få nya, glädjefyllda ögonblick att komma ihåg, att ännu en gång få känna mig som det där barnet i mellanstadiet som precis bestämt sig för att heja på laget vid namn Real Madrid. Och om inte så finns det alltid en nästa år igen för att ta nya tag och uppnå nya mål. Men jag hoppas innerligt att du kommer hem på lördag. Vi alla har väntat på dig…
