A por La Décima: En smak av Catenaccio och en oerfaren, helspansk elva
Real Madrid var tillbaka i den stora scenen, nu utan sina stjärnspelare. Med en till större delen helspansk startelva överraskade man många genom att besegra erkänt tuffa motstånd för att slutligen vinna sin sjätte Europacuptitel.
Åren efter den mäktiga vinsten i Glasgow, där man tillintetgjorde Eintracht Frankfurt, var Europasuccén inte lika stor för Real Madrid. Visserligen kom man till final såväl 1962, där man förlorade mot Benfica med Eusebio i spetsen, och 1964, då mot Helenio Herreras defensiva och skräckinjagande Inter – men marängerna anklagades allt mer för att vara mätta och slutkörda, och det var kanske svårt att argumentera emot, med tanke på att de stora stjärnorna var komna till åldern och fann det allt svårare att hävda sig bland de unga och atletiska spelarna och inte minst de nya taktiska idéerna som presenterades av motståndarlagen. Samtidigt integrerades många nya spelare in i det egna laget, flera av dem från de egna leden.
I ligasammanhang var man emellertid under dessa år desto mer framgångsrik. Efter Barcelonas ligavinst 1960, då man stod på samma poäng som los blancos men vann på målskillnad, lyckades huvudstadslaget vinna den inhemska ligan fem år i rad, tills lillebror Atléti bröt sviten 1966. Barcelona hade inte nått upp till sin tidigare standard allt sedan Herrera lämnade – mannen som fick ett och annat kärt återseende med Real Madrid några år senare – och fick år efter år se sig som nummer två, emellanåt även lägre, till ärkerivalen.
När Real Madrid säsongen 1965/1966 äntrade den stora Europacupen som spanska mästare hade man inte längre den respektingivande aura man för några år sedan hade haft. Lag som Benfica, Milan och som nämnt Inter – de som samsats om att vinna Europacupen mellan 1961 och 1965 – hade hunnit få en del luft ur spanjorernas succébubbla. Den preliminära omgången, som vid denna tid alla lag förutom turneringens regerande mästare spelade, passerades dock utan några större problem. Förvisso förlorade man bortamötet mot Feyenoord, men i returmötet på hemmaplan avfärdade man holländarna med en storvinst. I detta dubbelmöte var det emellertid inte spelet i sig som genererade stora rubriker, utan de kravaller som utbröt under den första matchen: en tackling från Real Madrids Miera gjorde Feyenoords Moulijn så arg att han, tillsammans med andra lagkamrater, började jaga motståndarspelaren; varken vakter eller polis kunde sedan hindra den upprymda publiken från att storma in på plan. Domaren var tvungen att avbryta matchen, för att en stund senare, då kaoset mirakulöst lagt sig, återuppta den. Men kanske viktigast av allt innebar dubbelmötet för 39 år gamla Ferenc Puskas det allra sista medverkandet i Europacupen, vilket han vackert krönte med att göra fem av de sex målen som gjordes mot Feyenoord.
De två efterföljande lagen man ställdes mot avfärdades ungefär på samma sätt. Real Madrid började såväl den första rundan som kvartsfinalen på bortaplan, där de inte lyckades vinna – men väl på hemmaplan gick det utför. Både skotska Kilmarnock och belgiska Anderlecht besegrades genom storvinster på hemmaplan.
I semifinal väntade de regerande mästarna Inter. Det är intressant att lyfta fram Inters position i den europeiska fotbollscenen under denna tid.
Helenio Herrera, italienarnas argentinska tränare, kom under sin första sejour i Milano att bli en av de mest inflytelserika tränarna i historien. Han tränade väldigt många lag under sin karriär, och han bytte lag så pass ofta att han hann komma tillbaka och träna flera av sina tidigare lag på nytt. Men det var alltså hans första sejour (efter att ha varit i Barcelona) som började år 1960 och varade till 1968, vilken han har kommit att minnas för mest.
Herrera var en disciplinens man och krävde av sina spelare fullständig hängivelse, såväl utanför som på plan – han tog fotbollen mer seriöst än de allra flesta. Han krediteras också som den som mer eller mindre skapade ultraskulturen: han uppmanade publiken att stödja spelarna och således bli en ”tolfte spelare”, något som inte tillhörde det vanliga under den tiden. Han förändrade fotbollen i decennier framöver genom att tillämpa och anamma det som så fint kallas för Catenaccio (dörrkedja). Ingen hade tidigare spelat med en libero och manmarkering på den här nivån – Herrera gjorde det med sitt Inter. Detta i ett skede då många lag fortfarande spelade med fem anfallare och trebackslinje. Approachen kännetecknades av en otroligt, för motståndarlagen frustrerande, disciplinerad försvarslinje, men det som gjorde laget så farligt var att man kunde göra mål också – något som många italienska lag senare misslyckades med i sina försök att kopiera stilen. I synnerhet användandet av en fysiskt stark men ändå offensivt skicklig ytterback – Fachetti, som Herrera själv kom att kalla ”den första ytterbacken som gjorde lika många mål som en anfallare” – var betydelsefull. Många matcher i Europacupens utslagsrundor vanns med blotta uddamålsskillnaden: man gjorde mål och tröttade sedan ut motståndarna med det till synes ogenomträngliga försvaret. På dylika manér besegrades Real Madrid i finalen 1964 och Benfica året därpå – två av de mest offensivt skickliga lagen under sin tid.
”In the final in Vienna (1964), Inter met Real Madrid. Tagnin was detailed to man-mark Di Stéfano, Guarnieri neutralised Puskás, and two Mazzola goals gave them a 3-1 win. The Monaco forward Yvon Douis had criticised Inter’s approach earlier in the tournament, and Madrid’s Lucien Miller echoed his complaints after the final. Herrera simply pointed to the trophy” – Jonathan Wilson, Inverting the Pyramid
Frågan var då hur Real Madrid skulle fara mot de regerande mästarna i semifinal. Los blancos hade endast en spelare kvar i laget från storhetstiden: Gento, och han bar på kaptensbindeln. Han var den som skulle hjälpa det tämligen, sett till sammanhanget, oerfarna laget med internationellt okända spelare, att gå hela vägen. Hector Rial hade sedan 1961 lämnat för Espanyol, detsamma hade Di Stéfano gjort säsongen innan denna. Puskás hade, som tidigare nämnt, också spelat sin sista match i Europacupen och la skorna på hyllan efter säsongen.
Inter hade under en period blivit anklagat för att ha riggat många av sina matcher – anklagelser som gång till gång faktiskt stämde: många domare erkände i efterhand inblandning – och det fanns röster som befarade att det skulle inträffa även denna gång. Till mångas överraskning klarade Real Madrid dock hindret. Det första mötet slutade 1-0 i Madrid, efter mål av mittfältaren Pirri. I Milano utökade anfallaren Amancio marängernas ledning med ett tidigt mål, och trots Fachettis kvittering, vilken ökade dramatiken med tio minuter kvar, kunde inte Inter komma tillbaka. Real Madrid hade gjort det som inget annat lag hade lyckats göra på nästan tre säsonger – slå ut Inter ur Europacupen. Man var en av de första att på allvar skaka Catenaccion, något som skulle bli ett flitigt åtagande för många lag i framtiden. Returmatchens domare vid namn György Vadas, ställdes år senare inför rätta av en ungersk journalist, varpå han erkände att han likt många andra hade blivit kontaktad av Inters "fixare" Deszo Solti – men att han tackade nej till det givna erbjudandet.
Real Madrid, kan man säga, avslutade med vinsten italienarnas succé i Europa; även om de kom till final nästföljande säsong och säsongen 1971/1972, skulle det dröja hela 45 år till innan Inter skulle lyfta den åtråvärda bucklan på nytt. Herrera i sin tur vann aldrig en europeisk titel igen. För spanjorerna innebar avancemanget den åttonde finalen på endast elva år.
Väntade i finalen, som spelades på Haysel Stadium i Bryssel, gjorde jugoslaviska Partizan. Jugoslavien var på denna tid inne i en gyllene era fotbollsmässigt. Många av Partizans spelare spelade även i landslaget, som på senare år hade korat relativt god framgång: man kom till final i EM sommaren 1960, vann Olympiska Spelen samma sommar och nådde semifinal i VM 1962. Även om man kanske inte riktigt kunde mäta sig med de allra största, var det definitivt ett land som producerade talangfulla och skickliga spelare – många av dem i just Partizan. Det var i varje fall många som häpnade när jugoslaverna slog ut Manchester United i semifinalen 1966. Engelsmännen hade på imponerande vis, i stort sett tack vare prestationer från den unga irländaren George Best, slagit ut Benfica dessförinnan, men visade sig vara underlägsna de anstormande jugoslaverna. Till semifinalen hade George Best inte varit helt frisk, och returmötet fick han avstå från – ett stort avbräck för Manchester United. Nu skulle Real Madrid, med sin oerfarna helspanska startelva, däribland fem egna produkter, ta sig an spelare som Milutin Soskic, Farudin Jusufi, Velibor Vasovic, Lazar Rasovic och Milan Galic – samtliga spelare med landslagserfarenhet.
Startuppställningarna var för tiden konventionella sådana: 4-2-4 var det som gällde för båda lagen. Real Madrids taktik hade inte förändrats nämnvärt trots att spelarmaterialet sedan perioden 1956-1960 nästan var helt nytt. Det såg dock inte ljust ut för Real Madrid till en början. Partizan dominerade inledningsvis stort, spelade med full fart framåt och tillät spanjorerna endast korta och sporadiska anfall. Det krävdes mod och vilja för marängerna att små emot trycket. I halvtidsvilan stod det sig mållöst, men dominansen fortsatte på samma sätt som tidigare, och i 55:e minuten gjorde Vasovic ledningsmålet efter en hörnsituation. Men det varade inte länge förrän matchbilden förändrades. Som så många gånger förr slog Real Madrid ur underläge. Man hade nu inget att förlora och flyttade upp hela laget utan att tänka på faran för kontringar. Inom femton minuter var det kvitterat. Amancio, som hade visat sig vara väldigt betydelsefull för sitt lag denna turnering, gjorde målet. Partizan, den långa dominansen till trots, kunde inte behålla samma starka karaktär, utan såg motståndarlaget sakta med säkert ta över taktpinnen. Fem minuter efter kvitteringen kom vändningen efter ett hårt skott som Soskic bara kunde styra in i sitt eget mål. Den kvarvarande kvarten kunde Madrid spela hem relativt enkelt, och man hade blivit europeiska mästare för sjätte gången i historien – sex Europacuptitlar på elva år. Man gjorde det med en helspansk startelva, något inget lag dittills hade gjort, och man gjorde det med fem spelare från de egna leden. Euforin på läktarhåll var påtaglig – polisstyrkorna kunde inte hindra de spanska supportrarna som sprang in på plan efter slutsignalen.
Amancio sätter kvitteringen mot Partizan. Foto: Getty Images
Åren efter denna bragd, ja, decennierna i själva verket, var inte alls lika framgångsrika för marängerna. Man kämpade ända fram till 1981 för att nå finalen igen, och då förlorade man dessvärre mot Liverpool. Två vinster av dåvarande UEFA-cupen 1985 och året därpå, med det välkända gänget Quinta del Buitre, fick vara en tröst tills 1998 då historia återigen skulle skrivas i Europacupen, eller som det då hade kommit att heta: Champions League. Ännu hade då inget lag lyckats tangera Real Madrids storslagna rekord på sex vunna titlar.
* * *
Källor: europeancuphistory.com, Inverting The Pyramid – Jonathan Wilson, en.wikipedia.org, www.rsssf.com
