A por La Décima: Odyssén påbörjas 1956
Real Madrid är med sina nio titlar Europas mest framgångsrika klubb i kontinentens största turnering Champions League, eller tidigare Europacupen. Här lanseras en artikelserie som kommer att ta oss igenom samtliga titlar, hur det gick till, vad som försiggick, vad som sades, vem som spelade och en del till. Som rubriken antyder önskar vi den 24:e maj kunna skriva en tionde artikel i denna stil. Men vi inleder denna artikelserie där allt började, både för Real Madrids och turneringens del.
Året var 1954. Gabriel Hanot, fransk journalist på tidningen L’Equipe, skrek efter en turnering där de bästa lagen i Europa skulle få chansen att spänna musklerna mot varandra. Idén uppskattades av den då nyinvigda organisationen UEFA och knappt nio månader senare hade idén blivit verklighet. Med stort stöd av bland andra Madrids egna president, Santiago Bernabéu, gick den första upplagan av Europamästerskapen någonsin av stapeln i september 1955.
Turneringen utgjordes till stor del av respektive lands regerande mästare, vilket var fallet för Real Madrid, men det fanns även flera lag (stora lag även de) som medverkade efter inbjudan av förbundet. Att så var fallet berodde på att lagen som i själva verket var mästare hade undermåliga anläggningar och dylika problem.
Tillsammans med 15 andra lag runtom Europa blev Real Madrid del av den skara klubbar som fick äran att delta i turneringen under premiäråret. Och som man gjorde det. Man tog sig till final genom att först slå ut Partizan Belgrad i kvartsfinalen, där man efter en övertygande vinst på hemmaplan så när såg sig besegrade nere i dåtida Jugoslavien: Partizan var nära att ta matchen till förlängning, men det ojämna gräset i straffområdet saktade i ett gyllene läge ner bollen så pass mycket, att Real Madrids försvar kunde rensa bollen på mållinjen i sista sekund, varpå spanjorerna var vidare. Det dittills kanske största testet skulle på förhand vara AC Milan, som man stötte på i semifinalen, men även där var de vitklädda snäppet bättre. I finalen väntade franska Stade de Reims – under 1950-talet det bästa laget i Frankrike.
Real Madrid år 1956. Längst framme till höger finns Di Stéfano, Rial och Gento.
13:e juni, år 1956 var datumet. Inför 38 000 supportrar på Parc des Princes (Reims var på bekant mark) skulle Real Madrid och fransmännen göra upp om den allra första titeln i den här nya, i tanken mäktiga turneringen. Aldrig tidigare hade ett lag kunnat titulera sig som bäst i Europa, men det skulle det bli ändring på.
Båda lagen ställde upp med för tiden helt vanliga uppställningar. Det var emellertid marängernas forwardlinje – som det då kallades, då hela fem anfallare ställde upp i en linje om fem – som var den mest spektakulära. Alfredo di Stéfano, Hecto Rial, Fransisco Gento var de tre protagonisterna – frukterna av president Santiago Bernabéus gedigna arbete – som på grund av deras otroliga snabbhet var en mardröm för de flesta försvar, vilket många lag i turneringens tidigare skede hade fått erfara.
”Like Pelé, Di Stéfano was not really a striker. However, the description of the Argentine as a ’midfielder’, as if this ads more lustre still to his goal scoring feats, seems a little misleading. In fact he was capable of doing anything and playing, anywhere and did not limit himself to one zone of the pitch or to one simple role. When the fancy took him, he chased back and defended, dropped deep to work the ball forward from midfield, moved out wide or went foraging in the box. What footage there is of him bears testament to his speed and unerring balance on the ball, head and body upright, calculating the next move. He scored with his head, with both feet, inside the box and from outside. No one has ever said as much, but he was probably a decent goalkeeper too.” – Phil Ball i "Morbo"
Matchen blev dock svängig. Ett tag såg det ut som att fransmännen skulle visa sig vara för starka på hemmaplan. Att Real Madrids styrkor inte direkt låg i försvarsspelet spelade också en viktig roll i det hela. Stade de Reims hade redan efter 10 minuter tagit ledningen två gånger om. Spanjorerna svarade emellertid direkt med en reducering av just Di Stéfano, och, efter halvtimmen spelad, kom även kvitteringen genom Rial. Fransmännen lyckades återigen ta ledningen en bit in i andra halvlek, men två efterföljande mål – det sista av Rial – tog hem bucklan till Madrid. Los blancos hade blivit europeiska mästare, och de var det första laget någonsin att bli det.
Till en början var Europacupen inte någon särskilt prestigefylld turnering – i varje fall inte om man ser till den mediala uppmärksamheten. Real Madrids bragd år 1956 var dock början på en stor era, kanske den största era framgångsmässigt för något lag i historien; en era som skulle få lag och supportrar runt om i världen att slås såväl av beundran och avundsjuka; en era som skulle ge Europacupen den prestige den har idag.
* * *
Källor: www.rsssf.com, www.europeancuphistory.com, uefa.com, championsleague-betting.com, Phil Ball – Morbo
