A por la Decima: Real Madrid bärgar hem La Septima efter 32 års väntan.
Det sägs att vissa är ämnade för något: ett yrke, ett uppdrag eller en speciell dag i livet. Den 19 januari 1969 så föddes en grabb som flera år senare kom att betyda speciellt mycket och ha en stor inverkan på madridistas. En grabb som 1998 kom att avgöra ett historiskt möte i Amserdam mot ett utav världens bästa lag. Grabben blev sedermera den som såg till att Madrid bärgade hem La Séptima.
Vägen till La Septima
Även om det var ett VM-år så låg det ett stort fokus på denna final. Det var två klassiska lag, Juventus mot Real Madrid. Lagen var fyllda av storstjärnor, vissa kom senare att bli legendarer i Real Madrid. Det italienska laget som klev ut på planen i finalen bestod utav bland andra Deschamps, Del Piero, Davids, Conte och Zidane medan Real Madrid hade storspelare som Hierro, Redondo, Roberto Carlos, Seedorf, Raul, Suker och Mijatovic.
Med tränare som Marcello Lippi i Juventus respektive Jupp Heynckes i Real så var det få i världen som ville missa en match som denna. Real Madrid hade inför matchen bärgat hem sex Europacup-titlar tidigare, ett imponerande antal, dock så hade den senaste titeln vunnits så långt tillbaka som 1966. Madrid hade sedan dess kämpat hårt för att än en gång bärga hem bucklan. Man hade tidigare fallit mot Liverpool i finalen 1980 i Paris och det hade sedan dess passerat nästan 20 år utan en finalplats, men nu fanns chansen att göra världens finaste klubbmärke rättvisa och visa storheten med Real Madrid och chansen att ta hem titlen igen efter 32 långa år.
Denna upplaga av Champions League kom dock att se lite annorlunda ut då UEFA valde att expandera turneringen och därmed utöka antalet lag att delta vilket gav möjligheter till både storlag som underdogs.
Real Madrid lottades i samma grupp som Rosenborg, Porto och Olympiakos där man sedermera vann gruppen på 13 poäng och tog sig vidare. Samtidigt så ställdes Juventus mot Manchester United, Feyenoord och slovakiska MFK Kosice. Då det italienska laget slutade på en andraplats i gruppen så fick man spela ytterligare ett gruppspel för tvåorna för att ta sig vidare mot Leverkusen, PSG, Rosenborg, PSV Eindhoven och Parma. Juventus tog sig vidare med minsta möjliga marginal då man hamnade på samma poäng som PSG (Leverkusen vann den gruppen) men med en bättre målskillnad än Parisarna.
Den 4 Mars så ställdes Leverkusen mot Real Madrid i Tyskland i den första kvartsfinalen. En jämn match där Beinlich nätade för hemmalaget efter drygt 20 minuters spel och där Karembeu kunde utjämna med kvarten kvar.
Samtidigt tog Juventus emot Dynamo Kiev hemma på klassiska Stadio delle Alpi i Turin och där slutade även den matchen oavgjort.
Den andra matchen i kvartfinalerna kom att spelas två veckor senare. I Madrid så skulle Leverkusen få erfara storheten hos de vitklädda då man fick se sig besegrade och utslagna med 3-0. Målen gjordes av Karembeu, Morientes samt den elegante försvarsklippan Hierro. I Kiev så utklassade Juventus Dynamo med hela 4-1 och de två klassiska europeiska lagen tog sig vidare till semin.
I semifinalen så ställdes Real Madrid mot de regerande mästarna Borussia Dortmund. ett Dortmund som var väldigt sugna på att hem titeln igen efter bragden en säsong tidigare. Dock så fanns det inte mycket glädje kvar hos tyskarna efter att ha blivit besegrade efter 2-0 i första matchen, efter mål av Karembeu och Morientes. Madrid stod nu med ena foten i en final och endast en returmatch i Tyskland stod i vägen.
Juventus å andra sidan fick en enklare resa och avfärdade Monaco hemma i Turin. Man vann med 4-1 efter ett hattrick av Del Piero och ett mål från Zinedine Zidane.
Båda lagen tog sig sedan vidare genom ett Madrid som kryssade i Tyskland och Juventus gick vidare på bortamål trots en förlust med 3-2 mot Monaco i returmatchen.
Real Madrid och Juventus var två lag som imponerat stort i Champions League säsongen och nu skulle giganterna ställas mot varandra i finalen i Amsterdam den 20 maj 1998.
Finalen
I ärlighetens namn så var det Turinlaget som var favoriterna att ta hem sin tredje titel. Bara två år tidigare så hade man slagit Ajax på Stadio Olimpico i Rom efter ett riktigt straffdrama.
Juventus hade lyckats bärga hem sin andra ligatitel i rad och spelare som Del Piero och Inzaghi hade öst in mål i Serie A. Sinsemellan hade de gjort 39 mål och var ett av Europas vassaste anfallspar. Utöver det hade de ett av fotbollseuropas stabilaste mittfält med Deschamps, Edgar Davids, Di Livio och Zidane.
Real hade å sin sida en usel säsong i ligan där man inte lyckades bättre än en fjärdeplats efter lag som Real Sociedad, Athletic Bilbao och antagonisterna Barcelona som det året bärgade hem ligan. Utslagna redan i första omgången av Copa del Rey så var Real Madrid på väg mot en fiaskosäsong och både spelarna och Jupp Heynckes hade en enorm press på sig att bärga hem en titel. Detta var ännu en anledning till att Juventus var favoriter. Skulle Real klara av att hantera den enorma pressen?
Finalen utspelades på ett fullsatt Amsterdam Arena. Inför matchen var Realspelarna oerhört nervösa. Jupp Heynckes hade så svårt att motivera laget under ligans sista matcher att han fick be presidenten Lorenzo Sanz komma ner till en träning och lugna spelarna inför finalen. När laget väl åkte till Amsterdam och det hotell dom skulle bo på så var det få av spelarna som fick någon ordentlig sömn.
Raul berättar: ”Jag och Redondo delade rum, men ingen av oss sov den natten. Vi vaknade varje halvtimma och det enda vi hade i tankarna var finalen dagen efter. Man var på helspänn”.
Mijatovic hade det om möjligt ännu jobbigare: ”Jag hade inte haft någon lycka alls den Champions League säsongen. Faktum var att jag inte lyckades göra ett enda mål innan finalen. Jag vaknade mitt i natten, tittade mig i spegeln och sade: Jag kommer att göra mål imorgon. Vi ska vinna den här finalen!”.
Marcelo Lippi hade redan inför matchen proklamerat finalen som en ”drömfinal” mellan Europas största, rikaste och mest berömda klubbar.
Men när Real Madrid spelarna såg Juventus spelarbuss närma sig arenan så var det några som kände en klump i magen.
Raul återigen: ”Jag var ju fortfarande ung, bara 20 år gammal då. Jag minns att när jag såg Juventus spelarna stiga ur bussen: Deschamps, Davids, Del Piero, Inzaghi, Zidane…det kändes som att det stod 1-0 till Juventus redan. De såg så avslappnade ut jämfört med hur jag kände mig. Så redan innan matchen ens började så var upplevelsen att vi var i underläge”.
Men när laget stod på planen inför avblåsningen så sänkte sig lugnet över laget. Lagkaptenen Sanchis försöker beskriva känslan: ”Det var som om allt blev tyst, man hörde inget annat än tystnaden som spred sig. Just i det ögonblicket så försvann all nervositet, nu hade vi bara en sak i huvudet, att vinna”.
Det började dock tufft för Real. Juventus rivstartade matchen i ett galet högt tempo. Under första kvarten så skapade turin-laget en 4-5 chanser och Zidane såg ostoppbar ut.
Karembeu berättar: ”Zidane var på ett strålande spelhumör och det kändes som att målet skulle trilla in närsomhelst. Jupp tog mig åt sidan och sa åt mig att punktmarkera honom resten av matchen. Efter den jobbiga första kvarten så gav vi Zidane mindre utrymme och vi började skapa egna lägen”.
Matchen var jämn, tuff och intensiv och första halvlek slutade 0-0.
Andra halvlek startade precis lika jämnt som den första hade slutat och Real lyckades med taktiken att begränsa Zidanes passningsutrymme.
Minut 66 så kom ögonblicket som var värd allt slit under säsongen, det där ögonblicket då en kille född i Titograd i Montenegro blev skrev in sig Real Madrids historieböcker för evigt. Det börjar med att italienaren Cristian Panucci slår ett högt inlägg från högerkanten som Juve-försvaret lyckas nicka bort, men inte längre än att Roberto Carlos får bollen och slår ett hårt inlägg mot mål. Bollen studsar på en täckande Juve-back och fram till Mijatovic som håller i och fintar bort Peruzzi i målet. Montenegrinen lyfter in bollen i mål centimeter ifrån Monteros täckande panna. 1-0 till Real Madrid och en överlycklig Mijatovic som sprang tvärsöver planen för att krama om lagkompisarna på bänken.
Resten av matchen blir bara en transportsträcka för marängerna och när matchen blåses av så vet glädjen inga gränser. Panucci och Seedorf sätter igång och dansar någon form av fågeldans i ena änden av planen. Hierro, Karembeu, Mijatovic och några andra ur laget står och hoppar mitt på plan. Spelarna springer runt över hela plan och kramar varandra. Kaptenen Sanchis kunde knappt bärga sig när UEFA basen Lennart Johansson skulle räcka över pokalen.
Spanjoren tog den själv och lyfte pokalen i luften och laget skrek ut den glädjen efter 32 års väntan. Sanchis pappa var med och lyfte Reals senaste buckla 1966, nu fick sonen ta traditionen vidare in i en ny gyllene era för Real. Nu var den finaste av klubbar tillbaka där man hörde hemma, La Septima hade kommit hem.
