Alavi: Pep Guardiolas kamp mot José Mourinho är över - snart påbörjas ett annat krig
Vi hörde alla Pep Guardiola ta farväl av sina spelare, ledare och fans. Han har gjort sitt i FC Barcelona och lämnar över stafettpinnen till Tito Vilanova som ska föra kampen vidare mot José Mourinho och Madrid.
Med hjälp av en riktigt dålig stream via mobilen på ett tåg till Uppsala kunde jag följa Pep Guardiolas presskonferens där han berättade om slutet.
Det var ett spektakel och när klubben väl gick ut med att en presskonferens skulle hållas visste alla förstås vad det handlade om. För inte skulle Pep Guardiola dra på sig en sådan stor uppmärksamhet bara för att berätta om en förlängning. Det skulle han aldrig göra. Det gjorde han inte heller.
I stället satt han där, trött och nästan i spillror, och förklarade att hans tid i klubben var över. Att idéerna och drivkraften att leda en av världens främsta klubbar tagit slut. Soppan i bensintanken har tagit slut efter fyra långa år.
– Jag är helt uttömd. Jag måste fylla på reserverna. Det är den största anledningen till mitt beslut. Jag måste återfå energin och se saker och ting på avstånd. Den nya coachen kommer att kunna tillföra saker som inte jag är kapabel att ge längre.
Längst fram satt Xavi, Andrés Iniesta, Victor Valdés, Carles Puyol, Cesc Fabregas och Sergio Busquets. Spelare som alla blivit berörda av Pep Guardiola på något vis, och det märktes rejält.
Den störste av dem alla? Han kunde inte medverka. Det hela var för mycket för Leo Messi. Han kunde inte se och lyssna på avskedet. I hans fall var det för känslosamt.
Pep Guardiola för omkring fyra år sedan när han skrev på som ny tränare för FC Barcelona. Nog såg han mer annorlunda ut jämfört med i dag.
Pep Guardiola tog över ett lag som hamnade hela 18 pinnar efter Real Madrid och som förnedrande fick genomlida ”el Pasillo” på El Santiago Bernabéu.
Den upplagan av Barcelona var slutkörd. Det fanns inga nya idéer och spelarna hade blivit trötta. Ronaldinho fokuserade sig mer på att spela golf och hamna i gräl med bland andra Samuel Eto'o samt Frank Rijkaard.
Frank Rijkaard? Jodå, disciplinen var inte den bästa från hans sida heller. Michael Walker på Daily Mail beskrev situationen på ett ypperligt sätt:
– Enligt nära källor styrde Rijkaard ett gäng avslappnade spelare. Rijkaard brukade själv, efter träningen, röka utanför klubbhuset och småsnacka.
Det klubben behövde var en person som kunde få ordning och reda på gänget. Som inte tillät sina spelare att skippa träningar. Därför hade Joan Laporta ett möte med Pep Guardiola och frågade honom om han kunde ta över.
Redan under den första träningen tittade han spänt på sina spelare och förklarade med en allvarlig ton:
– Om ni tror att jag kommer behandla er med silkesvantar för att jag är 37 år, så har ni fel. Vi är här för att vinna, och för att vinna måste vi jobba hårt. Du får inget gratis i livet.
På den vägen blev det – hårt arbete. Jag minns dock hur tveksam jag var till Pep Guardiola. Hur han för mig var tunn, trots sin tid i La Masia. Och jag motbevisades inte direkt efter hans första match mot Numancia hösten 2008, som slutade 1-0 till Numancia.
Återigen trodde jag att Barcelona skulle köra fast. Att Pep Guardiola skulle få stiga åt sidan och att klubben skulle hamna i den onda cirkel som de befann sig i innan Joan Laporta och Sandro Rosell klev in i bilden 2003.
Vi känner alla till historien om hur Johan Cruyff beordrade sin landsman, Ronald Koeman, att bli den då mycket oerfarne och unge Pep Guardiolas mentor. Holländaren skulle lära honom allt om 4-3-3 och Pep Guardiola var förstås intresserad till fullo. Nästan till en skrämmande nivå.
Några år senare berättade sir Bobby Robson hur José Mourinho och han blev förundrade över katalanens taktiska synpunkter. Hur han kommunicerade med dem som en tränare, trots att han fortfarande var en spelare.
Med dessa anekdoter är det inte svårt att förstå hur Pep Guardiola kunde vinna trippeln under sin första säsong som tränare för klubben.
Tre blev sedan tretton titlar.
Vad är Pep Guardiola? Är han en fegis som lämnar sitt lag när de behöver honom som mest? Eller är han hjälten som lämnar sitt lag som behöver nya tankar?
Det är dessa grupperingar vi har att göra med. Ända sedan i går har jag läst båda parterna. Nå, vad är han då? Jag kan tycka att det är märkligt att han går ut med detta nu med fyra matcher kvar i ligan. Men jag förstår hans tanke, och jag skulle inte kalla honom för en fegis.
Jag tror honom när han säger att han är slut. Jag tror på honom när han menar att han inte orkar längre. Pep Guardiola har till sitt yttre föråldrats och ser ut att vara åtta till tio år äldre ut jämfört med 2008. I dag ser han tröttare ut och det finns ingen energi gällande kroppspråket. Hans skägg har mer gråa hårstrån än tidigare.
Inte är det konstigt med tanke på de misslyckade köpen, bråken med Zlatan Ibrahimovic och Samuel Eto’o samt den oerhört infekterade konflikten med José Mourinho.
Men det som slog mig nästan mest av hans kommentarer från presskonferens var följande:
– I december sa jag till ”Zubi” att slutet för mig i klubben närmade sig, men jag kunde inte säga det till spelarna.
I december. En tid då Barcelona inte alls var borträknade från ligatiteln eller hade blivit utslagna från Champions League.
Kan Tito Vilanova bli lika framgångsrik som Pep Guardiola?
I Real Madrid är det inte tal om att hylla Pep Guardiola. Aitor Karanka var iskall när han fick frågan om tränarens farväl:
– Den spanska ligan existerade innan honom och kommer även att göra det utan honom.
Något som går att tolka ur det citatet är att det inte går att slappna av trots att Pep lämnar klubben. För även om han inte är med är Barcelona fortfarande en motståndare som kan ta trippeln nästa säsong.
José Mourinho och Aitor Karanka får visserligen en ny lekkamrat i och med att Tito Vilanova tar över som tränare för klubben. Samma Tito Vilanova som José Mourinho petade i ögat och i efterhand retsamt kallade för ”Pito”.
Kraven på Tito Vilanova är skyhöga. Jag kommer, ur ett neutralt fotbollsperspektiv, granska honom lika kritiskt som när Pep Guardiola tog över Barcelona. Man måste dock tänka på att Tito Vilanova inte sitter i samma kanot som Pep Guardiola gjorde 2008.
Grunden finns redan och håller bevisat världsklass. Spelarna har dessutom en utomordentlig relation med honom och en risk för ”Andre Villas-Boas-syndromet” finns därmed inte.
Han kommer dock att ständigt jämföras med Pep Guardiola. Jag kommer att tänka på den dagen för fyra år sedan då Pep Guardiola fick beskedet om han ville ta över klubben. Han vände sig till Tito Vilanova, som var hans assisterande tränare i La Masia, och frågade:
– Tito, är vi verkligen redo för A-laget?
– Pep, du är i varje fall det, svarade Tito.
Det verkar onekligen som att Tito Vilanova är redo fyra år senare. Om ett par månader ger han sig in i kampen mot José Mourinhos Real Madrid.
Det återstår att se om han pallar för trycket. För Pep Guardiola väntar nu snart en vila från fotbollen. En mycket lång vila.
