- -
Almería - Villarreal 2-3: Seger trots dåligt spel
Villarreal var illa ute sent i premiären mot Almería, men lyckades tack vare smarta byten av Marcelino fixa hem samtliga poäng. Nyckeln? En fantastisk effektivitet och en kämpaglöd som inte falnar.
Ubåten gick ut hårt och såg ut att köra över Almería. I tio minuter. Sedan kom Liverpool-lånet Suso in i matchen och Soriano, inte Bruno, började visade en vansinnig rutin. Därmed började de rödvita ta över matchen totalt, dock nästan utan att komma till vettiga avslut under en hel halvtimme. När Villarreal åter började hämta in lite bollinnehav kom dråpslaget. Suso slog en fin boll fram till Rafita som i sin tur slog ett gudomligt, tidigt inlägg på matchens anfallsgigant Rodri som enkelt kunde vricka in 1-0 bakom en ställd Asenjo.
Fram till dess hade Villarreals innemittfält sett ovanligt blekt ut, trots att man matchade Bruno och försäsongens bästa spelare Pina som krigspar. Villarreal ägnade sig mest åt att bryta bollen i backlinjen och skicka långt på två korta killar på topp. Almería vann i princip varenda andraboll under hela den första halvleken och det kändes som att ubåten åter var i segunda-spåren. Det höga presspel som vi fått skåda mot Fiorentina och Gijón i de sena försäsongsmatcherna var puts veck.
Mycket mer hände inte i den första halvleken. Almería hade mest boll, Villarreal hade flest skott på mål, men majoriteten väldigt tama. Låt oss därför kolla på ubåtens startelva:
Asenjo
Mario – Musacchio – Íñiguez – Jaume Costa
Hernán – Bruno – Pina – Cani
Gio – Uche
Den stora överraskningen var att nigerianen Uche fick chansen från start trots att Perbet visat storform under förberedelserna för ligastarten. Perbet fick faktiskt inte ens komma in.
Efter paus fortsatte Almería på det inslagna spåret. Jag måste säga att jag var mäkta imponerad av Almerías lagkapten Soriano, som visade på bra bollkontroll och rörelse trots hans längd och gänglighet. En kul kommentar är ju att båda kaptenerna hette Soriano igår. Vår kapten gjorde däremot en av de sämre insatserna sedan 2010.
När Villarreal trots tydligt coachande från Marcelino inte lyckats hota Almería-försvaret under de första åtta minuterna i den andra halvleken gjorde vår mister ett smart byte. Den fysiske spelaren Pina fick lämna planen till förmån för den mer spelskicklige Trigueros och dennes intåg gjorde också att vi lyckades sätta högre press på Almería. Denna effekt var, i alla fall för mig, något oväntad då Pina är en skickligare närkampsspelare, men Trigueros löpvilja och aggressivitet var mycket behövd.
När Marcelino dessutom plockat ut Hernán (58:e) och Uche (61:a) mot Aquino och Jony Pereira skickades en tydlig signal till hela truppen; framåt för seger! Hernán hade inte varit dålig, men lyckades inte komma till rätta, mycket på grund av lite för komplicerat spel. Uche var inte heller han så kass under sin timme på planen, men är lite för dålig på att suga ner bollen för att det ska passa Villarreals spel med två crossbolls-gudar på innermittfältet. Smarta byten helt enkelt.
När Villarreals alla tre byten var gjorda ändrade matchen skepnad något. Almería hade dittills försökt att dra ner matchtempot. Detta var helt enkelt inte möjligt med tre fräscha, kvicka lirare till i Villarreals lag och därmed började spelet bölja mer. Detta var helt rätt för gästerna från Vila-Real.
Det dröjde bara ett antal minuter innan Jony fått en djupledsboll mot den högra delen av straffområdet i ett farligt läge. Jony försökte helt sonika slå ett lågt och hårt inlägg mot en hårt markerad Gio dos Santos, men inlägget går istället på knäna på en hemåtrusande Trujillo som olyckligt sopar in bollen i eget mål. Kvitteringen var ett faktum.
Spelet fortsatta att bölja fram och tillbaka och trots att Villarreal kändes vassare satt man som på nålar varje gång Suso hade bollen. Karl visade gång på gång prov på en fantastisk inläggsfot och hotade ubåtens försvar från både höger- och vänsterkanten.
Det hela höll i sisådär tio minuter. Sedan hade den där förbannade inläggsfoten hittat Rodri igen, som stod helt öppen framför Asenjo. Rodri hade tid att ta ner bollen på bröstet innan han dundrade upp bollen i nättaket. Rodri gjorde alltså sitt andra mål för kvällen i och med 2-1 och det kändes vansinnigt tungt. Villarreal hade lyckats ändra matchbilden, trots stora brister i sitt spel, men var åter i brygga på grund av ett ruttet försök till offsidefälla.
Därmed började jakten på poäng, och jakten var lyckad. Ett par underbara minuter, med mindre än tio kvar av ordinarie, förgyllde den gula återkomsten till Primera División. Först, ett mönsteranfall av Mario, Aquino och Gio där Mario släppte bollen mellan ytterback och mittback till en djupledslöpande Aquino som enkelt smackade in bollen till en framåtångande landslagskollega. Gio visade ingen pardon och dundrade in kvitteringen i 82:a minuten. Sedan, en något rörig situation uppstår efter att Gio sprungit i djupled. I mitten står Pereira bland tre Almería-försvarare, men den gode Jony lyckas valla in bollen via den sista backen och lyckan är total i det gästande laget.
För att summera det hela: Villarreal hade stora brister i sitt försvarsspel, sitt presspel och lyckades inte driva upp bolltempot. Dessutom föregicks två av Villarreals mål av situationer som jag inte blivit galen av om domaren blåst av för offside. Dessutom spelade Cani 90 minuter och ubåten fick inte en enda varning. När hände det senast? Allt som allt visade man på en fruktansvärt imponerade glöd och det här var banne mig ett kvitto på att vinden har vänt för det gula fenomenet.