Analys direkt från Bukarest
Atlético de Madrid är kungar av Europa League och synnerligen värdiga mästare. I finalen besegrades Athletic Club med solklara 3-0 och det var lagets tolfte raka seger i turneringen! Lärjungen Cholo Simeone fick sitt älskade Atlético de Madrid att agera som mästare mot sin mästare.
Los Rojiblancos var i sin andra final i Europa League på tre år och efter segern i Hamburg 2010 fanns det förhoppningar om ännu en triumf, med tanke på den sanslösa form man har visat i årets Europaspel. Där Atlético formligen kört över allt och alla från kvalet mot norska Strömsgodset i slutet av juli förra året. Sedan dess har laget vunnit 17 av 19 matcher, där den enda plumpen i det annars så fläckfria protokollet är bortamatchen mot Udinese i gruppspelet! I utslagsfasen av turneringen har man i tur och ordning slagit ut Lazio, Besiktas, Hannover 96 och Valencia på ett övertygande sätt.
När Atlético de Madrid vann samma turnering 2010 skedde det inte alls med samma övertygelse då man först hade blivit förnedrade i gruppspelet i Champions League och halkat in i Europa League på ett bananskal tack vare sin tredjeplats i gruppen bakom Chelsea och Porto. Tack vare målen på bortaplan avancerade man till finalen i Hamburg och vann till slut den mot Fulham efter förlängning.
Kvar från startelvan i Hamburg jämfört med de elva krigare som Diego Pablo Simeone skickade ut till avspark mot Athletic Bilbao, fanns ingen spelare. De som hade känt segerns sötma 2010 och fortfarande fanns kvar i truppen var Antonio López, Luis Perea, Álvaro Domínguez, Eduardo Salvio och Paulo Assuncao
Startelvan
Madridlaget flög till Bukarest redan i måndags och har sett otroligt fokuserade ut under sin vistelse i den rumänska huvudstaden. Något som vi i fem från Atléticoredaktionen fick erfara på nära håll när spelarna återvände från den sista träningen dagen innan match. Från bussen var det raska och fokuserade steg rätt in i hotellobbyn och de nära och kära som väntade på dem där. Vi kunde se samma koncentrerade och laddade spelare när de värmde upp på arenan innan matchen.
Den elva som skulle vinna ytterligare en titel till den stolta rödvitrandiga Madridklubben var det mycket väntade elvan med:
Courtois
Juanfran – Miranda – Godín – Filipe
Mario – Gabi
Adrián – Diego – Arda
Falcao
Matchen
Vi var väl drygt 10 000 Atléticos som stöttade våra idoler på plats och vi fick jubla redan efter sex minuter sedan Diego hittat Falcao med en djupledspassning. Tigern tar med sig bollen in i boxen stannar upp och skapar sig lite yta när Amorbieta blir lurad och skottet med vänstern skruvar sig in i det bortre krysset. Vild glädje utbryter på läktaren bakom Courtois där belgaren glider på knäna mot det rödvitrandiga havet och jublar över Tigerns Que Golazo. De rödvitrandiga hade fått precis den start på matchen som man ville ha.
Med en ledning i ryggen kunde man se till att ligga rätt i sina positioner och låta Athletic föra spelet. Försvarsspelet var en ren fröjd att skåda och Mario Suárez som vi har kritiserat så under säsongen gör sin bästa match någonsin i finalen. Hela centrallinjen jobbade stenhårt med understöd av kantspelarna och baskerna hade verkligen stora problem att skapa de klara målchanserna.
Istället för en kvittering innan paus utökar Atlético de Madrids sin ledning sedan Miranda vunnit bollen alldeles utanför straffområdet, lagt en myra i djupet till Arda som i sin tur hittade Falcao mitt framför målet. Colombianen tar emot och lyckas med visst besvär behålla balansen, vänder bort Aurtenetxe och drar in tvåan med vänstern igen. Totalt kaos utbryter igen på Atléticosektionen, medan baskerna ser allt mer molokna ut på läktarplats.
Bielsa gör ett byten i paus, men han hittar ingen väg igenom Atlético solida och taktiskt väloljade försvarsspel där man verkligen jobbar som en enhet, där man kör en blandning av man-man och zonförsvar. Där bollen var det alltid en rödvitrandig spelare i närheten av bollföraren, medan resten av laget såg till att täcka ytor. När man väl vann bollen ställde man snabbt om i djupled via sin fantastiska offensiva kvartett, Adrián, Arda, Diego och Falcao.
Dryga fem minuter från slutet kommer den definitiva spiken i kistan när Diego får bollen centralt på offensiv planhalva, håller undan Toquero och avancerar in i boxen, där han rycker förbi en stillastående Amorebieta och kyligt drar in trean via den bortre stolproten. Vilt glädjekaos bakom Iraizoz utbryter igen och för första gången denna magiska kväll hör vi åter Campeones, campeones, campoenes oe oe oe oe från de segerrusiga Madridfansen.
Efter tre minuters tillägg blåser Wolfgang Stark av matchen och Atlético de Madrid är mästare igen!
Positivt
* Cholo hade verkligen läst på sin läxa och hittat svagheterna i baskernas spel och det visade sig inte minst i att de inte lyckades vaska fram några vassa målchanser. Där laget håller sig kompakt framför eget straffområde och pressar högt när väl tillfälle ges och Falcaos andra mål tillkom just på det sättet. Atléticos försvar på fasta situationer var kanon under hela matchen, där man verkligen inte bjöd på några klara lägen. Han utmanövrerade sin lärare och mästare Bielsa totalt!
* På förhand var vi väldigt oroliga över att Tiago var avstängd och den defensiva pivote-rollen skulle innehas av Mario Suarez. Men Mario var verkligen strålande rakt igenom hela matchen och bjöd till och med på en klackfint centralt på planen så att Sebastian Håkansson fick hjärtat i halsgropen. Super-Mario låg hela tiden rätt i planen, klev fram i rätt ögonblick, täckte skott, bröt passningar och spelade med ett lugn och vårdade sitt passningsspel.
* Radamel Falcao, vilken avslutare, vinner skytteligan i Europa League för andra året på raken, nu räckte det med tolv mål, jämfört med 17 året innan med Porto. Avgör sin andra raka final när åter gör mål i finalen och utses som grädde på moset till matchens bäste spelare. Är ett ständigt hot inne i boxen för Athleticförsvaret och han höll i bollen bra för att hans lagkamrater skulle kunna fylla på i anfallet. Amorebieta hade svårt att sova i natt efter alla turer med El Tigre.
*Även om vi har omnämnt vissa individuella prestationer så måste vi nämna laginsatsen. Atlético de Madrid vinner som ett lag, en kompakt enhet, där man verkligen jobbar för varandra under hela matchen. Varken jag eller Zoran var nervös under matchen som man hade under total kontroll.
*Mittbacksparet Miranda och Godín neutraliserade Llorente som inte alls kom till sin rätt och gör rätt ingripanden under hela matchens gång. Nickar bort inlägg, täcker skott och tar inga risker genom att bara spela enkelt, grande!
*La afición, vilken inramning av båda lagens supportrar, det framkallar ståpäls bara vid blotta tanken på vilken ljudkuliss främst Atléticofansen höll, före, under och efter matchen.
Statistik
Bollinnehav: 40% - 60%
Skott (På mål): 11(7) – 11(3)
Regelbrott: 22 – 12
Räddningar: 4 – 3
Hörnor: 3 – 8
Offsides: 2 – 3
Negativt
Hallå, Atlético de Madrid vann med 3-0! Skämtar du eller? Jo en grej, vi hade problem med att hålla i bollen under inledningen av den andra halvleken.
Spelarkritik
Bästa spelare: Lo lo lo lo lo Radamel Falcaooooooo, colombianen hyllades under och efter matchen av överlyckliga Atléticofans och hans två mål är ren och skär världsklass. Annars var hela centrallinjen från Courtois till Falcao lysande.
Dagens Fabiano Eller eller Pato Sosa: I stunder av glädje förtjänar ingen spelare detta omdöme och det visar även Cholo Simeone som inte gör sina byten förrän i slutminuterna!
Spontana minnesbilder från resan: Den vänliga stämningen i staden före och efter matchen, där vi alla var där för att heja fram vårt lag inget annat. Den avslappnade känslan och den förväntan som låg i luften vid Fanzone innan matchen. Bussresan till arenan från Fanzone, med en fullpackad linjebuss som gungar sig fram genom Bukarest gator sjungandes Atlético-ramsor. Vandring upp till stadion från det att vi gick av bussen, bara glada och trevliga Atléticofans!
När spelarbussen äntligen kommer tillbaka till hotellet och möts av jublande Atléticofans och spelarna som dansar sig in i säkerhet i hotellobbyn.
Alex har filmat hela den klassiska bussresan och fler klipp kommer att läggas upp inom de närmaste dagarna, tillsammans med massvis av foton. En hel del foton kan redan nu ses på Facebook, bara att till att söka upp någon av redaktionens medlemmar som var med på denna sagolika resa. Alexander Ivanovski, Niclas Boberg, Joakim Jönsson, Zoran Zoric och vår sidekick Henke Blomqvist finns alla på ansiktsboken. Sebastian Håkansson som dök upp som gubben i lådan på matchdagen finns än så länge inte med där…
Firandet efter slutsignalen innehåller så många sköna minnen, allt från det att Perea kommer in på planen med sina barn, Antonio López får kaptensbindeln från Gabi och hyllas ensam av Atléticofansen. Juanfran som dansar fram över planen med sitt barn i famnen, Radamel Falcao som verkligen njuter av att fira med fansen och kärleken är besvarad. Den totala glädje och tacksamheten som spelarna visar sina sjukt trogna fans.
Athleticfansen visar stolthet över sitt favoritlag även efter förlusten och det är också värt att hylla. Med raka ryggar väntade man in sina flyg på flygplatsen med matchtröjorna på.
Ole ole ole Cholo Simeone
Medan resten drömmer erövrar Atlético de Madrid Europa.
¡¡¡¡Somos Campeones de Europa… de nuevo!!!!
Vi ser redan fram emot Supercupfinalen i Monaco i slutet av augusti!
