Gästkrönika: Tankar kring Barcelona- CL special
Patrik Johnsson fortsätter sin serie "Tankar kring Barcelona" med en Champions League special.
***
Grattis alla Culés till ligaguldet 05/06!
Det känns givetvis härligt att ha säkrat ligan för andra året i rad, men säsongens stora mål är ännu ouppfyllt. Jag talar givetvis om Champions League-finalen den 17 maj. Ärligt talat var jag inte särskilt orolig för ligan, trots att konkurrenterna spenderade ofantliga summor på förstärkningar (försvagningar?). Jag tvivlade aldrig på att vi hade det bästa laget och skulle ta guldet relativt enkelt. Jag vill citera mig själv (storhetsvansinne?!) från dagarna innan säsongsinledningen: ”Visst har XX och XX värvat bra men äh, vi vinner ligan i alla fall”. Behöver jag säga att jag fick mycket skit för det? Men skrattar bäst som skrattar sist som det heter. Något säger mig att vi kommer att få skratta i många år framöver.
***
Årets match i klubblagssammanhang närmar sig med stormsteg och förväntningarna på Champions League-finalen kan inte vara större just nu.
På ena sidan står då Arsenal som utan tvekan spelar den bästa fotbollen i England, vilket kanske inte säger så mycket egentligen, men faktum är att de i sina bästa stunder spelar en väldigt positiv och oengelsk fotboll som få lag har kunnandet till. Kanske är det för att de knappt har några engelsmän i startelvan? Jag låter det vara osagt.
På den andra sidan står ett lag som varit favorittippat hela säsongen och nu äntligen uppfyllt alla förväntningar. Giganten FC Barcelona som under de två senaste åren spelat den vackraste och roligaste, men inte alltid (men tillräckligt ofta) den mest effektiva fotbollen i världen.
I mina drömmar de senaste nätterna har vi redan vunnit finalen med både 3-0 och 3-1. Den senare kändes dock mer realistisk så det får även stå som tips. Vi vinner den mycket välspelade finalen mellan Europas två för närvarande bästa lag med 3-1. Kapten Puyol står för hjärtat och visar givetvis vägen. Ronaldinho står för magin och genialiteten, Eto’o står för killerinstinkten, Marquez och Edmilson för stabiliteten och lugnet, Deco och Iniesta för grovjobbet och finliret, Giuly för framspelningarna och snabbheten. Sylvinho, Gio, Belletti och Oleguer för stoltheten och bekräftelsen och Valdes står för återupprättelsen. Thierry Henry står för modet och visar varför han spelar i Barcelona nästa säsong.
***
Årets turnering av Champions League har gått ungefär som vi Barcelona-fans på förhand hade hoppats. Barcelona som under resans gång enkelt avancerade från gruppen som etta men trots det tvingades att möta på tuffast möjliga motstånd redan i åttondelsfinalen och tillika en repris från förra årets åttondelsfinal. Till hjärnans förskräckelse men till supportrarnas förtjusning. Och inte kunde väl Barcelona åka ut för andra året i rad mot ett lag från engelska ligan? Fotboll mot antifotboll. Finess mot fysik. Sol mot regn, ja ni vet. Och visst kom så upprättelsen för fjolårets snöpliga elimination. Rättvisa. Denna gång gick rätt lag vidare. Det finns en Gud.
Med vissa besvär avverkades sedan Benfica och som sista hinder på den långa färden mot Paris stod Milan. Ett minst sagt åldersstiget lag som sett sina bästa dagar och skriker efter föryngring. Italienarna står dock upp bra, men är i slutändan ett nummer för litet. Barcelona spelar otroligt disciplinerat men ändå vackert och rullar stundtals ut Milan på självaste San Siro och visar alla, utom de som av någon anledning köpt myten om dagens ”Grande Milan”, att rätt lag nu står på Stade de France kvällen den 17 maj. Helt enligt planerna.
Det kommer att bli en fantastisk kväll. Årets viktigaste match för oss Culés är äntligen här och nu gäller det bara att se till att pokalen hamnar i rätt ägo – hos världens finaste fotbollsklubb.
***
Min första krönika här på Svenska Fans handlade om hur jag tyckte att vi var tvungna att stärka oss taktiskt för att kunna vinna Champions League. Alla som såg matchen mot Chelsea borta förra året vet vad jag talar om. Jag riktade även kritik mot våra ytterbackar som jag ansåg inte vara tillräckligt bra defensivt.
Det var mest därför jag stornjöt i soffan när våra spelare raderade ut Milans spelmotor Pirlo och offensiva kraft Kaka i semifinalerna. Barcelona har minst sagt lärt sig av läxan från förra året, och tillämpar numer även ett spel väldigt otypiskt för just Barcelona. Jag vill ju givetvis alltid att Barcelona ska spela den frejdiga fotbollen som sitter så djupt rotad i klubbens själ, men samtidigt är jag realist. En realist som mer än allt annat vill se sitt lag vinna stora titlar, och det gör man inte utan att kunna tillämpa fler sätt att spela fotboll. Om det beror på hjälptränaren Ten Cate låter jag vara osagt, om så skulle vara fallet vore det dock en stor förlust om han försvinner som det ju ryktas om. Med befintligt spelarmaterial har alltså tränarteamet lyckats skapa en bredd i Barcelonas spel som tidigare saknats och det var först efter segern på San Siro jag insåg att vi verkligen kunde vinna hela turneringen trots att förhoppningarna alltid funnits där.
Det som inte har ändrats från förra året är alltså spelarmaterialet. Liksom förra året springer Gio och Sylvinho, Belletti och Oleguer upp och ned längs sidlinjerna. Inga affischnamn direkt. Att jag inte är något större fan av Belletti vet ni redan om ni som läser mina krönikor och i år har han till min stora lättnad fått sparsamt med speltid. Mest för sin otur med skador, men även för att Oleguer utvecklats till en otroligt stabil spelare. Denne anonyme Oleguer är utan tvekan ett av årets utropstecken. Från att på förhand varit dömd till en plats på bänken har han vuxit till att ha varit en av Barcelonas viktigaste kuggar i defensiven. Lägg därtill att han fick Luis Aragonés blickar på sig till sommarens VM-slutspel. Jag säger bara Oh-Oh-Oleguer!
***
En annan spelare som måste få plats i den här krönikan är självfallet canteranon Andrés Iniesta. Ett spelgeni som tyvärr har fått stå i bakgrunden men som tagit chansen i och med Xavis långtidsskada. Han inledde knackigt men har på slutet varit Barças bäste spelare med strålande insatser mot framförallt Milan och belönades med en landslagsplats till sommarens VM.
Det brukar kallas angenäma problem för en tränare när fyra viktiga spelare ska bli tre, men i det här fallet vet jag inte. Vi har ett av världens bästa mittfält där konkurrensen är mördande och när Henry kommer och Rijkaard måste plocka ned Ronaldinho centralt i en släpande forwardsroll blir den ännu hårdare. Xavi och Deco och Edmilson är i full fysisk form givna och efter den senaste månaden tillhör även Andrés till kategorin givna. Men i en sådan situation är jag orolig för att han får stå åt sidan. Hur länge står han ut med att agera inhoppare? Jag är väldigt orolig för att en av mina personliga favoriter Andrés Iniesta lämnar oss efter nästa säsong. Men tar han bara ännu ett steg i rätt riktning och blir lite (läs: mycket) målfarligare har vi i klubben en fantastisk spelare i många år framöver. Kämpa Andrés!
***
Jag avslutar med ett citat från Erik Nivas intervju med Samuel Eto’o i början av året där Sammy besvarar frågan hur det i slutändan av säsongen kommer att gå för klubben:
– ”Vi är FC Barcelona. Vi ska vinna allt.”
***
Visca el Barça!
