Krönika: El joc defensiu
FC Barcelona har alltid varit känt som ett skönspelande och offensivt lag. Dessvärre har man haft en defensiv som oftast på ett negativt sätt kompletterat den offensiv som ibland kallats världens bästa. Men under de senaste säsongerna har någonting hänt och den gamle storspelaren Frank Rijkaard har fått ordning på försvarsspelet och framgångar har följt därav. I denna krönika behandlas den positiva utvecklingen av försvarsspelet, det som länge varit en svaghet.
Fotbollslegenden Johan Cruijff hade en teori om hur man kunde vinna ligan med Barça. Man kan under en säsong göra 80 mål och släppa in 50 eller så kan man göra 50 mål och släppa in 20. Det första alternativet har länge förknippats med klubben som är mer än en klubb och offensiva glansföreställningar kunde följas av matcher där försvaret rämnade fullständigt. I vissa matcher förekom också båda dessa företeelser och slutresultat som lika gärna kunde tas för setsiffror i tennis bevittnades.
Kan Barça ha ett försvarsspel som imponerar?
Cruijffs totalfotbollsmentalitet med full fart framåt resulterade i fyra ligatitlar och en europacuptitel. Inför säsongen 03/04 stod en annan holländare på tränarbänken, hans namn var Frank Rijkaard men av spelarna skulle han kort och gott kallas Mister. Rijkaard har lyckats att få Barça att delvis förknippas med termen starkt försvarsspel. För de culés som inte är vana vid denna term och inte tidigare upplevt dess innebörd så innebär den att laget släpper in förhållandevis få mål. Under säsongerna med ligatitlar under Rijkaard har Barça nästan lyckats kombinera Cruijffs båda alternativ med den fördelaktiga kombinationen. Man har under dessa två säsonger i snitt gjort strax under de 80 målen och legat närmare 20 än 50 insläppta mål. Det gick ju att vinna ligan med dessa kombinationer också har vi fått se. Som Campions!, och två gånger om dessutom.
Men vad jag vill komma till är att klubben på vägen fram till den efterlängtade Champions League-bucklan tidigare i år tillämpat det andra av Cruijffs två alternativ. Barça visade i Europa upp något som fotbollsvärlden haft lika svårt som alla culés att förknippa med klubben, nämligen försvarsspel. Stabiliteten i gruppspelet var svår att värdera då motståndet var ganska klent men i dubbelmötena mot Chelsea och Milan höjdes det runtom i Europa på ögonbrynen över hur stabilt försvaret i Barça agerade. Rafael Marquez, som spelat stabilt hela ligasäsongen bredvid Puyol, fick i dessa matcher sitt riktiga internationella genombrott. Att skriva att han på ett bra sätt kompletterade Puyol känns som en sanning med modifikation eftersom vår kapten i stort sett inte har några svagheter och därmed är svår att komplettera. Nu kunde man äntligen börja kalla backlinjen Més que un Puyol (Mer än en Puyol).
Så kallat försvarsspel under sex plågsamma och titellösa år
Även under Nuñez sista säsonger på presidentstolen kunde man skymta en liknande enmansbacklinje och då handlade det om Frank de Boer som trädde in och tätade till en instabil backlinje. Holländaren var en mycket bidragande orsak till att Barça ryckte ifrån och skaffade sig grepp om ligatiteln 98/99. Att en man kan få en backlinje att rycka upp sig visade hur skralt det kunde vara i klubbens backlinje under 90-talet. Det fanns framförallt två faktorer till att de Boer lyckades så väl som han gjorde i inledningen av sin Barçasejour. Att han på den tiden var en av världens bästa mittbackar (minns hans goda VM 98) och att klubbens dåvarande backlinje bl.a. bestod av Reiziger och Bogarde, som säkerligen inte fått spela mycket om inte holländaren Louis van Gaal inte skattat sina landsmän så högt. Dessvärre var antalet säsonger som de Boer höll uppe sitt fina backspel lika många som antalet fingrar 70-talets hippies höll upp.
Under åren med Gaspart vid rodret var försvarsspelet inte sällan rena hönsgården. Nämnde de Boer hade nu börjat hålla typisk Barçaklass och det fanns vid denna tidpunkt endast en spelare i backlinjen som verkade känna till termen försvarsspel. Givetvis är spelaren i fråga Carles Puyol, som då höll till på högerkanten. Puyol var även skicklig i det offensiva spelet men det var (förutom det maffiga krullet) den oerhörda inställningen som var utmärkande för katalanen. Ett ganska känslosamt exempel på detta är från säsongen 02/03, på planet hem från 3-0 förlusten på Vicente Calderón efter att försvarsspelet klappat ihop. Holländarna i Barça verkar inte ta förlusten särskilt hårt och fördriver flygresan med kortspel. Raden framför sitter Carles Puyol och gråter för att han skäms över lagets insats.
Någonting händer – Rijkaards tillträde
Han skulle dock skänkas glädje något år senare i karriären när Rijkaard fått ordning på laget, och defensiven för all del, med Puyol som den stora ledaren. I samband med Rijkaards tillträde på tränarpositionen blev Puyol mittback. Han hade under tidigare säsonger växlat mellan högerback och mittback och gjort det bra på båda platserna men nu var han bofast på mittbacksplatsen, med Marquez som granne. Utanför sig hade dessa herrar två holländare, den ene var fortfarande Reiziger och den andre var van Bronckhorst. Den senare var inlånad från Arsenal och hade mittfältare som sin naturliga position, vilket till en början tydligt märktes i positionsspelet. Reizigers positionsspel har aldrig varit bra vill jag minnas och den följande säsongens nyförvärv Belletti såg ut som en förstärkning. Att han också var det säger egentligen inte mycket eftersom hans positionsspel inte var mycket bättre än sin föregångares. Belletti visade ständigt upp ett rikligt deltagande i offensiven och var härlig att skåda i sina framstötar på högerkanten. Dock var han i det närmaste ointresserad av försvarsspel och slapp markering kombinerades med halvhjärtade satsningar i närkamper och jag har sannolikt inte varit den ende som svurit över Bellettis nonchalanta försvarsspel de senaste åren. Men Belletti har en egenskap som är ganska sällsynt i fotbollsvärlden, han är nämligen fruktansvärt bra på att avgöra en Champions League-final. Denna egenskap passade han på att utnyttja i finalen mot Arsenal tidigare i år och är därför en evig hjälte.
När Barça vann ligan 04/05 gjorde man det med en backlinje som mestadels såg ut enligt följande:
van Bronckhorst – Puyol – Oleguer – Belletti.
Tittar man på den backlinjen är den ingenting som imponerar på papperet. Puyol är världsklass förvisso men hans kompanjoner i den backlinjen imponerar ungefär ett snäpp mer än Real Madrids titelskörd sedan de haft David Beckham i laget. Belletti och van Bronckhorst var i ärlighetens namn inte särskilt bra den säsongen men Oleguer skötte sig bra på platsen som uppflyttade Marquez haft tidigare. Marquez flyttades ner som mittback igen den följande säsongen och då fungerade backlinjen klart bättre. En faktor som måste beaktas är att Rijkaard då oftast använde defensivt skicklige Oleguer som högerback istället cirkusstjärnan Belletti.
Men en sak man inte får glömma är svaret på frågan hur ett lags försvarsspel kan fungera väl trots en ytterst medioker backlinje (modell 04/05), samtidigt som två tredjedelar av mittfältet bestod av offensiva spelgenier vid namn Deco och Xavi. Vi var nog många som undrade hur försvarsspelet kunde fungera bättre (trots en likvärdig backlinje) när man ersätter defensivbaserade Cocu med Deco, som var känd som en elegant playmaker. En sak som vi culés fick lära oss var att Deco och Xavi var mycket bra som tvåvägsspelare. Offensiv briljans kombinerat med hårt och klokt defensivt arbete gjorde att dessa avlastade den mediokra backlinjen så pass bra att Barça släppte in minst mål ligan den säsongen.
Inför denna säsong har försvaret förstärkts med världsstjärnor som Thuram och Zambrotta. Det känns överflödigt att kommentera dessa värvningar med mer än att det är två riktigt bra spelare som sannolikt kan bidra med en fortsatt positiv utveckling av försvarsspelet. Försvarsspelet så här långt denna säsong har dock inte hållit samma klass som föregående säsong och klubben har på fyra tävlingsmatcher gjort åtta mål och släppt in fem (dessa har fallit i de två senaste matcherna) och det kommer sannolikt krävas en bättring i försvarsspelet om man vill vinna ligan.
Det kanske lutar åt en en säsong med Cruijffs alternativ nummer ett – så länge vi fortsätter vinna så klagar jag inte.
