Més que futbol
Under speluppehållet/landslagssamlingarna beskådade Laporta, Rijkaard och 56 352 andra åskådare ändå en mycket välspelad match på Camp Nou. Igår (söndag) kryssade Catalunya mot Euskadi i en match, där Valdés, Jorquera och Oleguer var uttagna i den katalanska truppen. Matchen mellan det katalanska representationslaget och det baskiska betydde mer för många människor, i det fortfarande mycket splittrade fotbollsspanien, än landslagets måstematch kvällen innan mot ”Vilka fan är Allbäck-Elmander-landet” i norr.
I paris, februari, 1912, spelade det katalanska laget sin första match. De franska landslaget körde över oss med 7-0, men ett halvår senare tog vi revansch genom en 1-0 seger på hemmaplan. 94 år och närmare 70 matcher har avverkats sedan dess, med lika blandade resultat. Emellertid spelar slutsiffrorna mindre roll vid sådana här tillställningar. Tack och lov, får man nästan lov att säga, då man som bortskämd culé inte är van vid så här varierande resultat.
Genom åren har det både varit klubblag och landslag som stått för motståndet, men på senare tid har det främst varit landslag som vi har mött. Trots att de sällan ställer upp med sitt bästa lag, är det här en positiv utveckling för Catalunya, som vill bli erkänt som ett eget landslag. Den starka viljan inom Katalonien, vägs föga överraskande upp av motsatta viljor inåt landet. Konspirationteorier och anklagelser dyker upp, så fort tillfälle ges. Under gårdagens match var det Kataloniens president, Pascual Maragall, som gav ett tydligt budskap i halvtidsvilan: ”Nu måste vi tillåtas att spela i officiella turneringar.” Maragalls baskiska kollega Juan José Ibarretxe, stämde in: ”Det här är mer än en match vänner emellan, det är ett klargörande att vi vill ha ett eget landslag och få spela officiella landskamper.”
Att spanska landslaget aldrig lyckas beror enligt många (där tillskriver jag mig själv) på de historiska stridigheterna inom landet. Den historian kommer inte att presenteras här, då SF skulle vara tvunget att stänga ner på grund av överbelastning. Vi nöjer oss med att konstatera att landslaget aldrig har varit den samlingspunkt för folket, som klubblaget eller det regionala laget. Det handlar om så mycket mer än om spelsystem, transferrykten och CL-pengar. Det handlar om att historien, något som inte går att ändra på, lever kvar i nutid och i framtid hos folket. Man kan aldrig älska sitt land, lika mycket som sitt folk. Om man kan den här bakgrunden, är lättare att förstå den brist entusiasm som många katalaner haft när Raúl stått vid straffpunkten i ett avgörande skede för Spanien...eller brist på besvikelse efteråt. En entusiasm som istället kom fram igår kväll och gav rysningar i hela kroppen, när Oleguer sprang in på på planen.
Nu till matchen. Katalanerna lyckades hämta upp ett 0-2-underläge i slutskedet av en välregisserad match med härlig inramning.
Matchen
För första gången på över 30 år (seger med 2-1 senast) mötte vi baskerna. Våra grannar västanfrån började bäst och Valdés i målet fick ingripa efter bara sex minuter på Igor Gabilondos skott. Baskerna fortsatte pressen och skapade bland annat ett farligt frisparksläge, som Aitor Ocio brände. Det första målet lät sig inte vänta längre. Aritz Aduriz gled förbi David López, för att sedan överlista Barça-målvakten med ett snyggt skott via bortre stolpen. Catalunya ryckte upp sig efter baklängesmålet och Albert Luque målade, men det blev bortdömt för offside. Spelövertaget fortsatte för katalanerna och Roger tryckte av från distans…men över. Även Jonathan Soriano hade ett bra läge att utjämna, men lyckade inte lura Asier Riesgo i Euskadi-målet. Valdés reflexer hann sättas på prov, efter en låg styrning av Gabilondo, innan Lizondo Cortés blåste för halvtidsvila. 0-1 i paus.
Efter paus var det på nytt Euskadi som tog tag i matchen. Nyinsatte Mikel Alonso var nära att utöka ledningen. Catalunyas Sergio hade chansen att skjuta 1-1, men lyckades inte och blev utbytt i den 66: e spelminuten. Minuten innan hade Fernando Llorente kryssat 0-2 på en fin crossboll signerad Tiko. Catlalunya, som kommit in i matchen igen, lät sig inte sänkas av målet och ökade istället pressen. I den 68 minuten letade sig Joan Verdús frispark, via muren in i mål. Självklart, extra jubel på läktaren när förre Barça-spelaren firade sitt mål. Ljudnivån nådde dock aldrig samma höjder som 16 minuter senare, när Albert Luque styrt in 2-2-målet från kort avstånd, assisterad av Curro Torres. Luque visade sann katalansk anda, när han efter målet visade undertröjan, där långtidsskadade Eto'o hyllades.
Catalunya
Víctor Valdés (Jorquera, 46’), Curro Torres, Oleguer, Lopo (David Berenguer, 46’), Fernando Navarro (Dani Fernández, 46’), Roger, Gerard López (Jordi López, 55’), Sergio (Verdú, 66’), Jonathan Soriano (Oscar Serrano, 66’), Corominas (Pinilla, 77’), Luque.
Euskadi
Riesgo (Lafuente, 46’), López Rekarte (Murillo, 85’), Aitor Ocio (Cruchaga, 46’), Labaka, Casas, Orbaiz (Garitano, 85’), Mendieta, Muñoz (Aramburu, 46’), Aduritz (Llorente, 46’), Uranga (Mikel Alonso, 46’), Gabilondo (Tiko, 55’, Doñabeitia, 72’).
Mål
0-1, Aduritz (20’)
0-2, Llorente (64’)
1-2, Joan Verdú (68’)
2-2, Luque (84’)
Domare
Lizondo Cortés
Åskådare
56 356, Camp Nou
Källor:
www.fcbarcelona.com
www.futcat.org
www.lavanguardia.es
www.sport.es
